Sjuksköterskan som blev doktorand och övervakar skogens hälsa

I slutet av sommaren 2023 fick Annette Eilert beskedet att hon blivit antagen som doktorand vid institutionen för skog och träteknik vid Linnéuniversitetet.

– Tårarna bara sprutade, jag blev så himla glad! Det kändes så fantastiskt rätt att få börja som doktorand, som om jag varit på väg hela livet till just den här uppgiften, säger Annette Eilert.

Hon forskar på metoder att i ett tidigt skede kunna detektera ohälsa hos träd med hjälp av digital teknik. Mer specifikt handlar det om att snabbt kunna avgöra om tallar är stressade av något.

– Tallar reagerar kemiskt – blir stressade – av sådant som torka, värme, svampar och insektsangrepp. I labbet skär jag i stammen på tallplantor för att simulera insektsangrepp och undersöker vad som händer timmarna efter. Målet är att kunna detektera tidiga tecken på stress, för att hinna åtgärda problem innan plantans hälsa är i fara.

Så för mig var det som att vara i verkstan, fast vi reparerade människor och inte lastbilsmotorer.

Till sin hjälp har hon olika sensorer – en sorts kameror – som tillsammans med speciella mjukvaror fångar upp hur tallplantornas barr reflekterar ljus. När en planta blir stressad förändras nämligen reflektansen.

– Sensorerna upptäcker förändringar långt innan det mänskliga ögat gör det, säger Annette Eilert.

Tallen är viktig för skogsnäringen och är numera det trädslag vi planterar mest av i Sverige. Senare i projektet ska hon fokusera på vuxna träd i skogen.

– Ju tidigare man identifierar ohälsa hos ett träd eller ett skogsbestånd, desto större chans att man kan komma tillrätta med problemet innan stora värden går förlorade. Tidig upptäckt och tidiga insatser är av avgörande betydelse.

Är sjuksköterska och lastbilschaufför

Annette Eilert har haft flera yrken. Hon föddes 1966, växte upp utanför Södertälje och var tidigt intresserad av motorer och teknik. Hennes pappa ägde ett åkeri och som barn ville hon bli lastbilschaufför.

– Mina två äldre bröder blev lastbilschaufförer, men pappa ville att jag skulle göra något ”bättre” som han uttryckte det. På den tiden var lastbilschaufför ett tungt och smutsigt arbete. Han var kanske lite traditionell också, tyckte inte att det var ett yrke för flickor.

Jag föll som en fura! Gick runt med öppen mun i skogen och kände att en helt ny värld öppnade sig

Annette Eilert bestämde sig för att bli sjuksköterska istället, eftersom både farmor och faster var det och talade varmt om sina jobb. Senare vidareutbildade hon sig till operationssjuksköterska, vilket passade henne bra.

– På operation är allt väldigt tekniskt, med maskiner, apparater och instrument. Så för mig var det som att vara i verkstan, fast vi reparerade människor och inte lastbilsmotorer. Jag jobbade med ortopedi som är väldigt rekonstruktivt med sågar, spikar, skruvar och borrmaskiner. Man snickrar ihop benbrott helt enkelt.

Lastbilschaufför blev hon ändå. När hon var ledig från sina skift i vården körde hon lastbil till bland annat Holland och Finland.

– Jag har inga barn och har därför alltid kunnat disponera min tid själv och jobba mycket. En period var jag testförare på Scanias utvecklingsavdelning. Det var spännande för mig som gillar teknik.

Att skriva är ett annat intresse och hon tog även uppdrag som motorjournalist.

– Då testkörde jag lastbilar och skrev artiklar om tekniken och min upplevelse till olika lastbilstidningar.

Började nytt liv i Småland

Efter drygt tjugo år på de stora sjukhusen i Stockholmsregionen ville Annette Eilert ägna sig åt något annat.

– Det inte var roligt att gå till jobbet längre. Jag arbetade med akutsjukvård och fick ta hand om mycket elände, till exempel efter svåra trafikolyckor och när människor hoppat framför tåget. Dessutom ville jag ha det lugnare, inte behöva springa i korridorerna och sova jour på sjukhuset.

Jag är extremt nyfiken och plötsligt hade jag fått ihop till en kandidatexamen. Sedan var det en masterexamen som var färdig.

Hon funderade på att utbilda sig till civilingenjör, men livet ville annat.

– Jag skulle köpa en sommarstuga och tittade runt lite grann i Småland där jag har en del rötter. Helt plötsligt stod en man framför mig och det sa bara klick!

Hon flyttade till hans gård med storskaligt skogsbruk söder om Vimmerby. Djur och natur hade hon alltid tyckt om, men hennes kunskap om skog var inte mycket större än att hon kunde se skillnad på tall och gran. Nu ville hon lära sig mer och 2013 gick hon en grundkurs i skogsbruk vid Linnéuniversitetet. Kursen var på distans med några träffar ute i skogen.

– Jag föll som en fura! Gick runt med öppen mun i skogen och kände att en helt ny värld öppnade sig med allt jag fick lära mig. Helt fantastiskt.

Pluggade skog och drönarteknik

När kursen var slut läste hon en kurs till, sen en till och så höll det på.

– Jag är extremt nyfiken av mig och plötsligt hade jag fått ihop till en kandidatexamen. Sedan var det en masterexamen som var färdig.

Någonstans längs vägen insåg hon att det vore bra att lära sig mer om drönare för att kunna övervaka skogen från luften.

– Jag gick ”all in” och läste en ettårig heltidsutbildning till drönarpilot vid Trafikhögskolan i Ljungbyhed, delvis omlott med studierna vid Linnéuniversitetet. Det var fantastiskt välinvesterad tid. Vi lärde oss om drönare, mjukvara och sensorer och jag kunde rikta in mig på sådant som är användbart inom skogsbruket.

Jag har jobbat med logistik och struktur hela livet och det har jag nytta av nu.

– När jag hade funderat klart kändes det självklart att jag i alla fall skulle söka en doktorandtjänst.

Att doktorera inom skogsbruk var aldrig ett mål. Det kändes ouppnåeligt, orimligt. Tills hon tog sig tid att fundera på vilken kompetens hon faktiskt hade, på de kunskaper och den arbetslivserfarenhet hon hade med sig.

– När jag hade funderat klart kändes det självklart att jag i alla fall skulle söka en doktorandtjänst.

Fördel att ha erfarenhet

Som ny doktorand för drygt ett år sedan kände hon sig lite besvärad av att vara betydligt äldre än de andra doktoranderna, men så känner hon inte längre.

– Att vi är i olika åldrar ger mångfald i diskussionerna. Det känns positivt och jag tror att det är berikande för akademin överhuvudtaget att vi har olika perspektiv och erfarenheter.

Det är absolut ingen nackdel att vara äldre, tvärtom, och det är så roligt att forska.

Nu är hon glad att kunna lära av dem som är yngre och bidra med sådant som de har mindre erfarenhet av. Som 59-åring känner hon sig själv, är trygg med att söka information och försöka lösa de uppgifter hon får. Dessutom är hon van att planera.

– Jag har jobbat med logistik och struktur hela livet och det har jag nytta av nu. Inför en operation måste man förbereda sig, plocka fram rätt saker och så vidare. Det liknar processen när man ska bygga upp experiment i forskningen.

Hittills har hon hållit sig i labbet, men snart flyttar hon över till växthus med sina experiment.

– Steget efter det är att flyga med drönare med sensorer över trädkronorna i skogen. Då får jag se om mina teorier håller hela vägen.

Testar ihop med företag

I slutet av 2027 ska hon vara färdig med avhandlingen och hittills håller tidsplanen. Kanske kommer hon att göra en del av forskningen i samarbete med industrin.

– Jag har gjort en del tester ihop med ett företag och det är galet roligt och spännande att samarbeta med dem. De kan ingenting alls om skog och hade inte förstått att vi skulle kunna jobba ihop.

Jag är så stolt över att vara doktorand, skulle gärna ha namnbricka på mig jämt.

Att vara doktorand är intensivt, men Annette Eilert försöker se till att inte bli fullständigt uppslukad. På fritiden pysslar hon med gårdens hästar och rider i skogen. Hon kopplar också av med att hoppa in som motorjournalist. Det händer att hon skriver om skogsmaskiner, men oftast handlar det om tunga lastbilar.

– Förra veckan var jag i Tyskland för en lastbilstidning och testkörde den nya generationen ellastbilar hos en stor tillverkare. Det är skönt att kliva ur forskarvärlden och rensa hjärnan ibland. Göra något helt annat.

Vill stanna och inspirera

Hon kommer att vara 63 år när hon disputerar och hoppas kunna vara kvar inom akademin sedan. Skogsforskning behövs definitivt.

– Utmaningen är att hålla jämna steg med klimatförändringarna och de sker väldigt fort. Det kommer in nya skadegörare som våra träd inte har något naturligt skydd mot. Skogen har en omloppstid på ungefär 75 år beroende på trädslag, så det är inte bara att plantera något annat. Det finns ingen quick fix.

Hon hoppas också att hon kan inspirera andra med livserfarenhet att börja forska.

– Det är absolut ingen nackdel att vara äldre, tvärtom, och det är så roligt att forska. Jag är så stolt över att vara doktorand, skulle gärna ha namnbricka på mig jämt. Bara gör´t, som vi säger i Småland.