Samarbeta med landets egna forskare

Cecilia Öman, docent vid KTH, har sedan slutet av 1990-talet arbetat med forskning i låginkomstländer. Hon har inte drivit egna forskningsprojekt, utan varit involverad i olika former av stöd för att utveckla respektive lands egen forskning: hållit kurser i forskningsmetodik och publicering, granskat ansökningar, byggt forskarnätverk och drivit ett program för tillgång till forskningsutrustning.

Cecilia Öman har arbetat i ett 30-tal länder, i första hand i Afrika söder om Sahara, men också i Asien och Latinamerika. Främst har det gällt forskning om vattenresurser – dricksvattenförsörjning, avlopp, konstbevattning, torka, översvämning.

Skiljer mycket

Både frågeställningarna och forskningsförutsättningarna skiljer mycket mellan olika länder, konstaterar hon, och varnar för tendensen att dra alla låginkomstländer över samma kam. Men visst finns det återkommande mönster.

– Utmaningarna för forskarna i låginkomstländer är ofta dålig infrastruktur, ont om pengar och utrustning, ett dåligt utbildningssystem, korruptionsproblem och dålig ledning på regeringsnivå.

Av bland annat dessa skäl bör forskare utifrån alltid samarbeta med landets egna forskare, menar hon.

– De lokala forskarna lever med utmaningarna varje dag och vet hur man hanterar dem. Vi besitter olika kunskap. Svenska forskare kan hantera det som de är vana vid.

Under närmare 15 år har Cecilia Öman hunnit se både bra och dåliga exempel på forskningssamarbeten mellan fattiga och rika länder. Skillnader i ekonomiska resurser, utrustning, akademiskt självförtroende och arvet efter kolonialismen kan lätt leda till skevheter i rollfördelningen, konstaterar hon, och rekommenderar en stor dos ödmjukhet och lyhördhet.

– Det gäller att förstå att det är låginkomstländernas egna forskare som är bäst lämpade att avgöra vilken forskning som ska bedrivas hos dem och vilka lösningar som ska prövas.

Utländska forskare dominerade

Det är inte ovanligt att det blir tvärtom: utländska forskare tar makten över projektet, formulerar frågorna, håller i pengarna och skriver de tunga artiklarna, medan de lokala forskarna får underordnade uppgifter. En obalans som båda sidor kan bidra till att upprätthålla. Men problemet uppmärksammas och debatteras på ett helt annat sätt idag än för tio år sedan, vilket får Cecilia Öman att hoppas att det på sikt ska försvinna.

– Det borde inte vara så svårt. Det enda man egentligen behöver inse är att det är som vilket annat forskningssamarbete som helst: man kombinerar kompetens från olika håll, alla bidrar med det som de är bäst på, i ömsesidig respekt.

Det finns otroligt intressanta forskningsfrågor att ta itu med i låginkomstländer, tycker Cecilia Öman, och hon skulle önska att de uppmärksammades av fler.

– Det är ett problem att så mycket av den forskning som bedrivs i världen rör en så liten del av jordens befolkning. Att det forskas så lite om frågor som är viktiga för flertalet av alla människor, säger hon. Om resurserna prioriterades annorlunda tror jag att utrotningen av extrem fattigdom skulle ligga inom räckhåll för oss.

Läs också i Curie:

Många vill forska i och om låginkomstländer (Curie)

Forskare kan behöva kulturmäklare (Curie)