Så kan akademin stärka samhällets beredskap

Johan von Schreeb ser att akademin har en tydlig roll i beredskapsarbetet inom hälso- och sjukvården – innan, under och efter kris – både i att stötta beslutsfattare och i att utbilda vårdpersonal.

– Vi behöver öva på att jobba effektivt och fatta beslut under knappa resurser och med brist på information, för det är vi inte vana vid inom sjukvården i Sverige, säger han.

Han berättar om simuleringsövningar som han håller under läkarutbildningen, där studenterna får träna på att fatta beslut under press.

– Det är jättesvårt för dem. Man vill helst göra datortomografi på de skadade och ta alla vanliga prover men det går inte i katastrof, man måste lära sig prioritera.

Stort intresse för forskning om fältsjukhus

Johan von Schreeb ser att hans forskning har gått från att betraktas som en del av biståndet till att i stället förstås som en del av beredskapsarbetet.

– Plötsligt har vår forskning blivit relevant här hemma i Sverige, säger han.

Utöver att utbilda och bidra med kunskap om hur man klarar olika kriser tror han att akademin också kan fungera som en länk mellan olika delar av samhället – och koppla ihop olika aktörer som behöver mötas och samarbeta.

Plötsligt har vår forskning blivit relevant här hemma i Sverige.

Genom att förmedla kunskap mellan till exempel myndigheter, regioner och vårdgivare ser han att akademin kan hjälpa till att bygga upp en gemensam förståelse.

– Det är ett nödvändigt komplement till den rustning som nu sker.

Han hör att många forskare har svårt att nå ut till beslutsfattare och olika verksamheter med sina forskningsresultat, men själv upplever han att intresset för hans forskning är stort. Det gäller just nu inte minst forskningen om fältsjukhus. Han har studerat hur de tillfälliga vårdinrättningarna faktiskt används.

Det ledde till att han i samarbete med WHO tog fram nya internationella riktlinjer för fältsjukhus som delas mellan länder i ett globalt samarbete. Upplägget är ett enhetligt system där drabbade länder kan begära hjälp, och de fältsjukhus som skickas är kvalitetssäkrade. Johan von Schreeb beskriver det som ett slags akut 112-nummer för länderna att ringa om de behöver fältsjukhus.

– I går satt jag i samtal med myndigheterna i Armenien, som planerar för ett nytt fältsjukhus enligt WHO:s standard. Genom WHO bistår jag också länder som Georgien, Ukraina, Italien och Schweiz, som håller på att kvalificera sina fältsjukhus för den globala poolen.

”Vi ska vara dem som tänker”

Även här i Sverige finns planer på ett nytt fältsjukhus, och Johan von Schreeb har varit involverad i arbetet, som leds av Socialstyrelsen. En utmaning generellt i rådgivningen om fältsjukhus, berättar han, är att många saknar förståelse för vad tälten behövs för.

– Man tänker sig gärna att man ska ta emot skador. Men eftersom fältsjukhusen anländer först efter några dagar är behovet av livräddande kirurgi extremt begränsat.

I sin forskning såg han att de allra flesta som söker sig till fältsjukhusen är civila som behöver hjälp med mer vanliga åkommor, som kroniska sjukdomar.

– Det är alltså främst detta som man behöver utrustning och personal för att klara. Därför är det mest allmänläkare, sjuksköterskor, gynekologer och barnmorskor som behövs.

Läs också i Curie: Han är forskare och volontär i Ukrainas krigssjukvård

Han menar att en viktig del i akademins roll i beredskapsarbetet är att ifrågasätta invanda föreställningar och bidra med analys och perspektiv. Han citerar sin handledare Hans Rosling: ”Vi måste tänka!”

– Vi inom akademin ska vara dem som klarar att tänka utifrån kunskap, erfarenhet och vår oberoende ställning, och hålla armslängds avstånd till politiken.

Rekommendationer baserade på vetenskap

Lisa Kaati, docent i cybersäkerhet vid Stockholms universitet, resonerar på liknande sätt när hon beskriver akademins betydelse i beredskapsarbetet.

– Vi har förmågan att analysera vad som faktiskt fungerar, och ge rekommendationer som är baserade på vetenskap.

I sin forskning analyserar hon stora mängder textkommunikation på internet, och söker efter våldsbejakande extremistiska budskap i digitala miljöer. Syftet är att upptäcka individer som planerar våldsdåd så att dessa kan förhindras. Hon har tidigare jobbat på FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, och samarbetar sedan några år tillbaka med amerikanska FBI.

Vi har förmågan att analysera vad som faktiskt fungerar, och ge rekommendationer som är baserade på vetenskap.

Arbetet med FBI beskriver hon som väldigt värdefullt.

– Det är roligt att se sin forskning komma till nytta på ett konkret sätt.

Söktes upp av amerikansk polis

Lisa Kaatis tror att metoderna som hon arbetar med kanske skulle kunna komma till större nytta inom beredskapsarbetet och inom militären.

– Det finns många olika typer av risker som vi kan försöka identifiera genom att analysera stora mängder kommunikation på internet. Det vore jätteintressant att jobba mer med olika delar av Försvarsmakten, och se om de tekniker som jag jobbar med kan appliceras på några av deras problem.

Hennes samarbete med FBI inleddes efter en konferens där de fick upp ögonen för hennes forskning, och de har använt hennes metoder i arbetet med att förhindra terrordåd. I ett nytt projekt undersöker hon i samarbete med FBI och andra forskare om AI kan tränas till att hjälpa till med riskbedömningar av individer som har begått allvarliga brott.

– Vi analyserar hur FBI-agenterna gör, vad de tittar på, och ser om AI-teknik kan tränas att göra det lika bra.

Finansiering kan försvåra samarbete

Lisa Kaati beskriver att det inom FBI finns en kultur av att aktivt söka upp och anlita forskare, något hon menar är mindre vanligt i Sverige.

Vi analyserar hur FBI-agenterna gör, vad de tittar på, och ser om AI-teknik kan tränas att göra det lika bra.

– FBI är mer ute och spanar på konferenser än till exempel den svenska polisen, och kontaktar forskare som de tror skulle kunna gynna deras eget arbete. Jag tror att FBI har mer resurser för metodutveckling och forskning än många andra polismyndigheter.

Hon tillägger att hon har ett bra samarbete med den svenska polisen också, men ser samtidigt att det finns hinder för samverkan mellan forskare och andra delar av samhället i Sverige. Till exempel kan finansieringen bli en utmaning när externa aktörer ska involveras.

– Vi forskare vet att man inte alltid får de medel man söker. Men det kan vara svårt att engagera andra i att formulera ett projekt som det finns stor risk att man inte kommer kunna genomföra – för att man inte fick finansiering.

Riktade statliga satsningar – en möjlig väg

Om man vill stärka samarbetet mellan forskare och andra organisationer i beredskapsarbetet ser Lisa Kaati riktade statliga satsningar som en möjlig väg.

– Det skulle vara värdefullt med fler projekt där myndigheterna är med i det operativa arbetet och bidrar både med sin data och sin kunskap.

Jag får en känsla av att vi gärna sitter på våra universitet och tror att folk ska beundra oss och fråga oss saker, men det funkar inte så.

Johan von Schreeb konstaterar att beslutsfattarna just nu inte tycks vara så intresserade av att lyssna till forskarsamhället och expertisen. Han nämner som exempel hur regeringen avfärdat Klimatrådets rekommendationer och Lagrådets invändningar mot sänkt straffålder – men han tycker också att det finns skäl till självkritik inom akademin.

– Jag får en känsla av att vi gärna sitter på våra universitet och tror att folk ska beundra oss och fråga oss saker, men det funkar inte så. Vi kan inte vänta på att de ska ringa utan måste ringa själva. Vi måste nå ut bättre, säger han.

Han tror att mer samverkan och dialog mellan beslutsfattare och akademin är viktigt, och framhåller att det också påpekades i Coronakommissionen.

– Det räcker inte att räcka fram en avhandling utan vi måste sätta oss in i hur beslutsfattandet fungerar, så att vi kan visa hur vår forskning blir relevant. Om vi verkligen står för att kunskap ska genomsyra besluten i samhället måste vi också förstå oss på hur beslutsfattarna tänker – och kanske faktiskt vara lite strategiska – så att vi når fram till dem.