Publicering som lockar till genvägar

Forskarframgång mäts inte sällan i artiklar i kända internationella tidskrifter, särskilt i toppskiktets Science, Nature och Proceedings of the National Academy of Sciences. I de mest välrenommerade tidskrifterna är det endast en bråkdel av inskickat material som i slutänden accepteras för publicering, ofta handlar det om långt mindre än tio procent.

Det som premieras är originalitet och förväntat vetenskapligt genomslag. Forskningen måste också te sig trovärdig och vara tekniskt robust.

– För att vi ska publicera en artikel måste den vara relevant för hela den vetenskapliga gemenskapen. På så vis är forskningen också samhällsnyttig. Eventuellt genomslag i andra medier kommer i andra hand, menar Ritu Dhand, redaktionschef inom sektionen för biologi på tidskriften Nature.

Forskningen bör också framstå som fullständig.

– Vad vi söker är ny kunskap, inte bara uppstyckade experiment, säger Villy Sundström, professor i kemisk fysik och en av fyra redaktörer på tidskriften Chemical Physics Letters.

Han ser emellanåt hur forskare försöker få igenom en serie artiklar på samma datakälla och på så vis räkna hem fler publiceringar.

Svårt upptäcka plagiat

Konkurrens om forskningsmedel och om utrymme i topptidskrifterna får dessutom en del att gå genvägar. Plagiat förekommer, något som för den enskilda tidningsredaktören kan vara svårt att upptäcka.

– Oftast uppdagas plagiat genom att referenten känner igen stycken från andra artiklar och larmar. Eftersom det ofta upptäcks av en slump är det säkert en del som missas, säger Villy Sundström.

Än svårare är det att genomskåda rena fabrikationer.

– Om någon bestämmer sig för att hitta på data, så kommer de att hitta på data. Vi redaktörer finns inte på plats när resultaten genereras, vi gör inte om experimenten i egna laboratorier. Det finns liksom inte så mycket vi kan göra, för vi bedömer bara slutprodukten i en lång kedja. Vetenskap bygger på tillit och integritet, menar Ritu Dhand på Nature.

Av naturliga skäl är det svårt att skatta förekomsten av fusk och fabrikationer. Varken Ritu Dhand eller Villy Sundström tror att problemet är utbrett och att det ofta snarare handlar om slarv än om regelrätt bedrägeri.

Fabricerade data

Inte heller Kimmo Eriksson, professor i matematik vid Mälardalens högskola och gästprofessor vid Centrum för evolutionär kulturforskning vid Stockholms universitet, tror att fusk är vanligt. Men, det händer.

Inom social psykologi, ett fält inom vilket han är aktiv, har ett par skandaler briserat under det gångna året. Friserade såväl som fabricerade data har uppdagats och respekterade författare har fått löpa gatlopp.

Som följd har disciplinens internationella samfund tillsatt en arbetsgrupp, som haft till uppgift att föreslå åtgärder för att komma tillrätta med problemen. Förslag har lagts, men inom disciplinen har det ställts mer långtgående krav.

– Jag håller med om att man har varit lite för mesiga. All data som ligger till grund för resultaten i en artikel borde till exempel tillgängliggöras i och med publicering. Tidskrifterna borde helt enkelt bara ta in artiklar där underlaget görs åtkomligt, menar Kimmo Eriksson.

Grundläggande kritik

Kimmo Eriksson har även mer grundläggande kritik mot hur de vetenskapliga tidskrifterna sköter sin uppgift. Redaktörerna tar inte tillräckligt stort ansvar för att kontrollera att det som publiceras verkligen är korrekt.

– Science är kanske den största boven i att lägga alltför stor vikt vid sensationsvärdet. Men är en studie tillräckligt sensationell borde man trippelkolla att resultatet faktiskt stämmer.

Han vänder sig också mot att det är besvärligt att få in studier som syftar till att replikera ett tidigare resultat, särskilt i den tidskrift som publicerat originalstudien. Inte sällan bedöms nästkommande studie som mindre nyhetsvärdig.

– Särskilt när resultat av replikering motsäger en publicerad originalstudie bör publicering få allra högsta prioritet, säger Kimmo Eriksson.

Villy Sundström, som själv också är en aktiv och framgångsrik forskare, håller med:

– Finns ett antal publiceringar som visar en sak är det väldigt svårt att med nya resultat visa motsatsen. Jag tror att nästan alla forskare har varit med om att försöka få en sådan artikel publicerad, misslyckats eller haft stora svårigheter och i slutänden tvingats publicera resultaten i en mindre framstående tidskrift. Det krävs helt enkelt en fantastisk mängd bevis för att motbevisa.

Rafflande forskning

Ritu Dhand vill uppmuntra forskare att utföra exempelvis replikationsstudier och menar att det finns tidskrifter inom Nature Publishing Group som gärna tar in den typen av artiklar.

– Men de blir kanske inte publicerade i själva Nature, säger hon.

Det faller delvis tillbaka på medielogik: För att en tidskrift ska framstå som relevant och spännande måste den bjuda på rafflande forskning. Som Villy Sundström uttrycker saken:

– Ingen vill publicera artiklar som går obemärkt förbi. Människan är nog konstruerad på det viset. Det gäller att sticka ut, annars märks man ju inte.

Läs också i Curie:
Forskningen går inte att upprepa
Hemligheten bakom en bra artikel