Publicera artiklar är en social process

När man vill låta omvärlden ta del av sina forskningsresultat kan man antingen bidra till en antologi, skriva en egen bok eller publicera en vetenskaplig artikel i en lämplig tidskrift. Den vetenskapliga artikeln är redan väl etablerat inom naturvetenskap. Nu håller den även på att bli mer vanlig inom samhällsvetenskap och humaniora.

Det är främst ett sätt att göra sina vetenskapliga resultat mer lättillgängliga eftersom det är enklare att läsa och ta till sig en artikel än en hel bok, menar Mikael Klintman, professor i sociologi vid Lunds universitet.

– God forskning försvinner annars lätt i bruset.

Vetenskaplig publicering, och i synnerhet den sociala processen kring detta, är ett ämne som engagerar honom. Han har hållit i flera kurser om det och även bidragit med ett kapitel i boken Efter festen – om konsten att utvecklas från doktor till docent, som belyser problem och möjligheter som den nydisputerade möter (Läs mer om boken i Curies artikel Vad händer efter festen? Länk till annan webbplats.).

Tillit, ärlighet och transparens

För att få sin första artikel publicerad är det enligt Mikael Klintman av ytterst vikt att skapa tillit, både hos dem som bedömer artikeln och hos läsarna. Det största misstaget är att försöka vara perfekt.

– Det ska man inte ge sig in på. Istället rekommenderar jag ärlighet, att visa att man har tänkt på svagheter men att man kan hantera dessa. Det handlar mycket om att visa att man inte är naiv, påpekar han.

Själva artikeln ska först och främst komma fram till någonting nytt. Bakgrund, metod och resultat ska belysas.

– Jag rekommenderar en uppbyggnad där man visar att det finns ett kunskapsglapp som man anser sig fylla med hjälp av detta arbete, säger Mikael Klintman.

Vidare ska det framgå att metoden för att studera frågeställningen har valts med öppet sinne och är rätt verktyg. Resultaten ska helst vara skarpt specifika, samtidigt som de ska kunna översättas till att belysa även andra områden. Mikael Klintman har en del egen erfarenhet ifrån sin forskning som berör sociala och politiska dimensioner av hållbar utveckling, vetenskap och teknologi.

– Om jag till exempel har studerat motstånd mot vindkraft så ska jag försöka skriva på ett sådant sätt att även de som inte är intresserade av vindkraft har en viss behållning av texten.

En social process

Just tvärvetenskapliga artiklar belyser den sociala dimensionen av skrivandet, menar Mikael Klintman. Den intellektuella, ämnesmässiga och sociala stimulansen utmanas av att författaren riktar sig till forskare både inom den egna disciplinen och andra.

– Det betyder att man måste försöka sig på konststycket att argumentera mot vissa specifika argument inom den egna disciplinen samtidigt som man försvarar sin egen disciplins värde.

Han liknar processen vid en ministers försök att både utöva kritik mot falanger inom partiet och på samma gång lojalt tala för partiet vid en riksdagsdebatt.

Välja tidskrift

Vetenskapliga tidskrifter rankas enligt sin impact factor, som beror av hur ofta artiklarna i tidskriften citeras i andra artiklar. Det kan vara bättre (och enklare) att skicka sina första artiklar till en något lägre rankad tidskrift för att etablera sig och lära känna publiceringsprocessen.

– Det är en kick att hålla den publicerade artikeln i handen, det ger energi och självförtroende. Det ska man inte underskatta.

Den inskickade artikeln granskas av flera experter. Dessa förblir anonyma.

– Det är bra att vara beredd på att kritiken kan kännas överväldigande. Det bästa är att gå igenom den systematiskt, att konkretisera åtgärderna och ta tag i en fråga i taget, råder Mikael Klintman.

Även då man inte håller med ska man ändå visa respekt för kritiken och förklara sakligt varför man väljer att inte utföra någon åtgärd.

– Som en vän av det kritiska samtalet rekommenderar jag att se granskarnas arbete som en tjänst. De gör detta frivilligt och kommer med en rad förslag som troligen kommer att göra artikeln mycket bättre.

I och med att forskning ofta sker i samarbete är det vanligt att en vetenskaplig artikel har flera författare. Vanligtvis står den som har haft huvudansvaret och gjort det mesta av jobbet först. Inom naturvetenskapen är även den sista positionen viktig, där finns ofta den seniora forskaren.

– Det är av ytterst vikt att alla författare visar stor respekt för varandras kunskapsområden samt att det bestäms i ett tidigt skede vem som har vilket ansvar, påpekar Mikael Klintman.

Produktion på löpande band

Förutom att göra forskningen mer lättillgänglig för en större målgrupp och få gehör i bruset, kan artikelpublicering vara ett sätt att kristallisera ut det viktigaste ur den egna forskningen. Men det finns också nackdelar med publiceringsformen. En av dessa är större fokus på att publicera många artiklar.

– Helt plötsligt ska humaniora tävla med discipliner som under en lång tid använt artiklar som enda publikationsform, som till exempel nationalekonomi.

Kravet på artikelproduktion kan leda till en återvinning av det som i grunden är samma tes och dataanalys.

– Det är inte sällsynt att texter av hög kvalitet har flera förlagor som också är publicerade, detta är ett fundamentalt problem när kvantitativa mått blir norm.

Kan leda till felaktig bedömning

I längden kan detta leda till en felaktig bedömning. Mikael Klintman nämner ett exempel där en sökande till en tjänst hade deltagit i ett stort internationellt forskningsprogram och hamnade som författare nummer 15 av 30 på en artikel i den prestigefyllda tidskriften Nature. Artikeln blev snabbt citerad hundratals gånger – främst av forskare och kolleger som ville betona att forskningsområdet var viktigt.

– De sakkunniga blev snabbt imponerade av det höga citeringstalet, det blev avgörande för tjänstetillsättningen.

Inom samhällsvetenskap och humaniora rekommenderar Mikael Klintman att publicera en blandning av artiklar, antologikapitel och böcker.

– Dessa kompletterar varandra väldigt väl.

Läs mer:

Mikael Klintman (Lunds universitet) Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Läs också i Curie:

Vad händer efter festen? (Curie)