Psykologen: Jag jobbar nog lite mer ingenjörsmässigt

Många är de föräldrar som fått bättre samspel med sina barn tack vare Martin Forsters forskning. Primärt ägnar han sig åt att utveckla och utvärdera interventioner som stödjer föräldrar i föräldraskapet. Bland annat får föräldrarna konkreta råd om hur de ska agera i olika situationer för att undvika onödiga konflikter med barnen. Liknande interventioner finns för lärare som vill ha hjälp med stökiga elever.

– Jag är jätteintresserad av att se hur förändring kan åstadkommas och tycker att det är kul att fundera ut innehållet i en intervention. Att utforma programmet så det faktiskt händer något för lärare, föräldrar och barn, säger Martin Forster som är legitimerad psykolog, doktor i psykologi samt forskare och lärare vid Karolinska institutet.

Tillsammans med kollegor har han utvecklat föräldrastödsprogrammet KOMET – KOmmunikationsMETod – som erbjuds av bland annat socialtjänsten och Barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. I programmet får föräldrar i grupp träffa en handledare ett antal gånger och lära sig nya sätt att kommunicera med sina barn eller tonåringar.

Det kanske verkar som jag gör väldigt mycket eftersom jag syns en del, men jag är inte mer effektiv än andra.

Martin Forster ägnar sig också en del åt den tredje uppgiften. Hans böcker Fem gånger mer kärlek och Jag törs inte men gör det ändå publicerades 2009 respektive 2013 och riktar sig till föräldrar och professionella. Fram till 2020 svarade han regelbundet på läsares frågor i Dagens Nyheter.

– Jag blev tvungen att sluta för det tog för mycket tid och jag satt uppe på nätterna och skrev svaren till DN. Det kanske verkar som jag gör väldigt mycket eftersom jag syns en del, men jag är inte mer effektiv än andra.

Ville bli uppfinnare

Martin Forster föddes 1971 och växte upp i en villa i Åkersberga utanför Stockholm med en syster och sina föräldrar. Mamman var socionom och pappan försäljare.

Som barn tyckte han om att leka i skogen, snickra och bygga kojor, men framför allt ville han uppfinna saker.

– Jag ville bli uppfinnare under hela min uppväxt och har en del ritningar kvar från när jag var 7 – 8 år. Intresset för uppfinningar hängde kvar länge och det var därför jag valde teknisk linje på gymnasiet.

Det stämde inte alls överens med det jag hört om studentlivet som den bästa tiden i livet, tiden när man hittar sig själv.

Han gillade matte, naturvetenskap och teknik, var tidigt ute med att skaffa dator och lärde sig att programmera i tonåren. När det blev dags för universitetsstudier började han på programmet Teknisk fysik vid KTH och bodde kvar i pojkrummet hos föräldrarna.

– Jag gick på storföreläsningar med nästan bara killar och matade på med matte och fysik precis som jag gjort på gymnasiet. Det stämde inte alls överens med det jag hört om studentlivet som den bästa tiden i livet, tiden när man hittar sig själv, säger Martin Forster.

Han ville utvecklas mänskligt, kulturellt eller humanistiskt och leva studentliv i en studentstad.

– Jag satt och bläddrade i kurskatalogen för Uppsala universitet, satte ner fingret på psykologutbildningen och tänkte att ”det här kanske är spännande”. Mitt val var inte drivet av något särskilt. Jag hade inget intresse för psykologi, men har alltid gillat att hoppa på nya saker.

Så har det varit senare också, att jag styrs mer av sammanhang än av ämne. Jag hade egentligen kunnat forska om vad som helst.

Att flytta till Uppsala och gå psykologutbildningen – byta bana helt – kändes som ett äventyr. Han kände snabbt att han hamnat rätt, trots att det tog flera år in på utbildningen innan han faktiskt blev intresserad av psykologi.

– Jag trivdes väldigt bra med mina kurskamrater och hela sammanhanget i Uppsala. Så har det varit senare också, att jag styrs mer av sammanhang än av ämne. Jag hade egentligen kunnat forska om vad som helst, säger Martin Forster.

Började som en examensuppsats

Slumpen gjorde att han blev inriktad på barn, unga och familjer. Inför examensuppsatsen på psykologutbildningen fick han och en kursare kontakt med socialtjänsten i Stockholm stad.

– De ville att vi skulle utveckla ett material, en intervention, för lärare med bråkiga elever. Något som skulle hjälpa lärarna i mötet med eleverna och därmed också hjälpa eleverna. Vid den här tiden, 1998, var det väldigt ovanligt att jobba med sådana här metoder inom socialtjänst och skola. Vi utvecklade materialet, gjorde en randomiserad studie och var väldigt ambitiösa.

Uppsatsen var fröet till det som senare skulle bli interventionen Komet för skolan, men än återstod en hel del arbete.

Fotarbetet som forskare i samhällsvetenskap är tradigt och handlar mycket om att hålla folk på gott humör.

Efter examen 1998 arbetade Martin Forster först på en psykosklinik med unga schizofrena patienter, som psykolog inom Barn- och ungdomspsykiatrin och som lärare vid psykologutbildningen i Uppsala. Han flyttade tillbaka till Stockholm och pendlade tre timmar om dagen.

– Sen hörde chefen på socialtjänsten av sig och undrade om jag ville doktorera. Socialtjänstens kontor låg bara 45 meter från min port i Stockholm och det var det som fick mig att tacka ja. Jag blev doktorand 2001 med uppdrag att bygga vidare på interventionen i examensuppsatsen.

Avhandlingen blev klar 2010 och innehöll studier om både Komet för skolan och Komet för föräldrar. Båda programmen hade han då utvecklat tillsammans med kollegor vid socialtjänsten.

Gick en filmutbildning

Att det tog nästan tio år att doktorera berodde på att Martin Forster tappade sugen på vägen.

– Fotarbetet som forskare i samhällsvetenskap är tradigt och handlar mycket om att hålla folk på gott humör. Man känner sig som en telefonförsäljare när man tjatar om att de ska svara på enkäter.

Han tog tjänstledigt och började på en filmskola istället. Att hålla på med film hade länge varit ett fritidsintresse.

– Det var roligt att upptäcka en annan värld, ett kul avbrott. Jag arbetade lite med film och TV parallellt med filmskolan och även efter den, men det blev aldrig någon större omfattning eller verkshöjd på jobben.

Efter ett par år kände han att han hörde hemma inom psykologin ändå. Han återgick till socialtjänsten i Stockholm Stad och avslutade sin avhandling.

Ville föra in praktik i psykologutbildningen

När han doktorerat jobbade han ett år vid Socialstyrelsen, på en nystartad enhet som syftade till att föra ut evidensbaserad verksamhet i praktiken. Själv kände han sig dock långt från praktiken i den rollen och dessutom var han sugen på att undervisa igen. Han kontaktade Karolinska institutet med ett förslag.

– Jag frågade om de var intresserade av att föra in mer praktik i sin psykologutbildning. Som tur var hade de liknande tankar och behövde dessutom anställa lärare.

Studenterna är ofta väldigt intresserade, nyfikna och ambitiösa.

Han blev anställd som lärare på psykologutbildningen vid Karolinska institutet 2011 och är fortfarande kvar. Under en av hans kurser jobbar nu studenterna konsultativt på förskolor. De observerar hur pedagogerna samspelar med barnen och föreslår förändringar.

– Studenterna gör alltså en slags intervention på förskolan. Att försöka bidra tidigt i barns liv ligger mig varmt om hjärtat.

Martin Forster trivs i lärarrollen. Han tycker om att prata inför människor och uppskattar den kreativa processen att utveckla och förfina undervisningen.

– Hela sammanhanget är roligt. Studenterna är ofta väldigt intresserade, nyfikna och ambitiösa.

Har nytta av ett matematiskt sinne

Själv tycker han fortfarande att det är roligt med matte, teknik och naturvetenskap.

– Min bakgrund gör nog att jag jobbar lite mer ingenjörsmässigt än vissa andra inom psykologi. Jag försöker uppfinna interventioner och tillämpa dem, vill få dem att fungera i praktiken. Jag vill se resultat som går att observera och mäta.

Något annat som hängt med till vuxen ålder är intresset för datorer.

– Jag har varit ganska tidig med att forska om och utveckla internetbehandlingar. Det har inte känts främmande för mig att en behandling går via en dator.

Det kan faktiskt vara etiskt rätt att välja en metod som är något sämre än en annan metod, om den sämre är avsevärt billigare.

Ett aktuellt forskningsprojekt handlar om hur föräldrainsatsen Komet fungerar om den ges via internet. Det har visat sig att den internetbaserade insatsen fungerar bra och inte är sämre än traditionell Komet där man träffas fysiskt. En stor fördel är att internetvarianten bara kostar ungefär hälften så mycket

– Vi kan alltså hjälpa dubbelt så många familjer för samma påse pengar. Därmed inte sagt att man bara ska ha insatser via nätet, det måste finnas ett varierat utbud som gör att man når olika grupper.

Han anser att fler forskare borde göra hälsoekonomiska analyser.

– Det kan faktiskt vara etiskt rätt att välja en metod som är något sämre än en annan metod, om den sämre är avsevärt billigare. Det är många som behöver hjälp och skattemedlen är begränsade.

Effektiva sätt att sprida metoder

I ett av hans forskningsprojekt utvärderas en metod att utbilda utbildare som sprider ett annat föräldraskapsprogram som heter ABC – Alla Barn i Centrum.

– Traditionellt utbildar de som utvecklat en intervention behandlare direkt, men det finns en gräns för hur många behandlare som kan utbildas på det viset. I det här projektet fortbildar vi istället befintliga behandlare som i sin tur utbildar nya behandlare i sitt närområde, och det är dessa som sedan håller ABC-kurser för föräldrar. Som ett pyramidspel, fast positivt. Hittills verkar det som om kvaliteten blir bra i föräldrakurserna, trots att vi släppt kontrollen lite. ABC-kurser finns nu i 184 kommuner.

Därmed inte sagt att verksamhetsnära forskning är bättre än universitetsbaserad forskning med mer kontroll.

Martin Forster föredrar att forska verksamhetsnära, ofta i samarbete med den personal som arbetar kliniskt. Därmed har han redan utforskat en del av de eventuella problem som kan uppstå när metoden ska användas i verkligheten. Den är också förankrad hos chefer och anställda.

– Upplägget är arbetsamt och ger visst brus i forskningen, till exempel för att personal slutar under projektet eller inte är så motiverad, men brus finns ju också i verkligheten. Om jag kan visa att en insats är bra trots brus, så vet jag att den kommer vara bra för patienterna när den sprids i den reguljära verksamheten, säger han och fortsätter:

– Därmed inte sagt att verksamhetsnära forskning är bättre än universitetsbaserad forskning med mer kontroll. De kompletterar varandra och båda behövs.

Utvecklade psykologtjänst via video

Under åren har han arbetat med annat parallellt. Mellan 2011 och 2017 tog han emot patienter vid en egen psykologmottagning. 2018 började han jobba på vårdföretaget Kry, med uppdraget att utveckla tjänsten psykologsamtal via video för barn och ungdomar.

– Jag ville testa ett nytt grepp för att komma till rätta med det eländiga faktum att många barn har så svårt att få hjälp. Många mår dåligt och köerna inom barn- och ungdomspsykiatrin är långa.

På Kry sjösattes tjänsten och fungerade bra en period. Den vanligaste gruppen som tog kontakt var ungdomar som hörde av sig själva.

– Ungdomar från sexton år har rätt att få kontakt med en psykolog utan att föräldrarna behöver bli informerade och den rätten verkade utnyttjas mer när vi erbjöd digital vård. Ungdomarna behövde inte heller vara listade på Kry, vilket gjorde tjänsten tillgänglig i hela landet.

Vill att ungas psykiska hälsa prioriteras högre

Region Stockholms villkor för digital vård ändrades dock, så att Kry endast kunde erbjuda tjänsten till patienter listade på de egna vårdcentralerna.

– Jag förstår tanken att man ska ha sin vård samlad på en vårdcentral där läkarna känner en, men många erbjuder inte samtal med psykolog. De ersättningar Region Stockholm ger vårdcentraler för psykologsamtal är så låga nu att många vårdcentraler drar ner på tillgången.

Som forskare är det mitt ansvar att försöka utveckla metoder som fungerar och som kostar så lite så möjligt och sprida dem.

Frågan engagerar Martin Forster mycket.

– Som forskare är det mitt ansvar att försöka utveckla metoder som fungerar och som kostar så lite så möjligt och sprida dem. Men samtidigt måste politikerna göra sin del för att hjälpa barn, unga och familjer.

För tre år sedan hoppade han över till Krys dotterbolag Psykiatripartners som driver BUP-mottagningar inom regionerna. Där har han jobbat en del med patienter, men framför allt handlett personal och utvecklat riktlinjer för verksamheten.

Äventyr för den egna familjen

Till hösten händer återigen något nytt i Martin Forsters karriär. Han har fått ett stipendium av STINT för att tillbringa ett halvår i Williamstown i Massachusetts med sin sambo och deras tre barn.

– Jag ska vara gästlärare vid Williams College som är USA:s näst äldsta universitet och det blir intressant för mig att lära känna det amerikanska utbildningssystemet. Det blir också ett äventyr för oss som familj. Våra barn är nu åtta, elva och fjorton år.

Innan han fick barn såg han föräldraskapet som något ganska isolerat

Innan han fick barn såg han föräldraskapet som något ganska isolerat – "om en förälder gör på ett visst sätt så leder det till ett visst utfall”. Nu ser han i högre grad föräldraskapet som en del i ett system.

– Utfallet handlar också om vad andra föräldern gör, vilka syskon som barnet råkar ha och vilka kompisar som finns i närområdet med mera. Barn påverkas även av hur föräldrarna kommunicerar med varandra. Ibland är den viktigaste interventionen att föräldrarna går i parterapi.

En annan insikt som kommit med tiden är hur olika personligheter barn föds med.

– Ibland handlar problem inte om att en förälder gjort något fel. Det har uppstått en viss dynamik i en familj eftersom barnet råkar vara på ett visst sätt. Vi har alla fått olika kort att spela och måste möta barnet där det är.

Blir det då några fler böcker i framtiden?­

– Jag har en bild av att jag kanske får tid att skriva när jag är i USA, men jag har alltid varit tidsoptimist.