Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor
Avspärrningsband från polisen framför en port i ett flerfamiljshus av gult tegel.

Polisen Mia-Maria Magnusson forskar om modeller för att förutspå skjutningar. Foto: Malmö universitet

NYHET

Polisen som forskar om gängskjutningar

Hos polisen ska det ofta gå snabbt, medan forskarvärlden rör sig i en makligare takt. Mia-Maria Magnusson står med ett ben i varje värld när hon tar sig an en av Sveriges största utmaningar – gängskjutningarna

Porträtt av kvinna med mellanblont långt lockigt hår.

Mia-Maria Magnusson

Sedan mars 2022 kan polisen Mia-Maria Magnusson även titulera sig doktor i kriminologi. I media har hon kallats polisdoktorn, eftersom hon är den första polis som har doktorerat inom ramen för sin polisanställning.

Som polis har hon framför allt arbetat som narkotikaspanare – under några år som en del av den så kallade Plattangruppen, en grupp inom Klarapolisen i Stockholm som i tjugo år arbetade mot knarkhandeln runt Sergels torg. Men hon hade börjat känna att det var någonting som saknades i arbetet. Det handlade främst om tid för utvärdering och att de hade begränsade möjligheter att arbeta förebyggande.

Svårt för polisen att hinna förebygga brott

– Det är lätt att vi springer efter de brott som redan har skett, men att förebygga får inte plats när det är kris hela tiden, säger Mia-Maria Magnusson.

Efter en del övertalning hos sin arbetsgivare fick Mia-Maria till slut påbörja sin doktorandutbildning vid Malmö universitet 2016. Under den tid hon arbetade med avhandlingen har inställningen till forskning inom polisen förändrats. I början kunde många fråga sig vad polisen skulle ha för nytta av en disputerad polis.

– Idag är det ett helt annat klimat. Framför allt vill de som arbetar på gatan göra det som ger effekt och vill ha evidensbaserade metoder.

Poliserna på gatan vill ha evidensbaserade metoder.

Avhandlingen har titeln Open drug scenes and the merging of policing practice and research: a pracademic approach. I ett inledande kapitel beskriver hon hur polisyrket länge har betraktats som något av ett hantverk, baserat på praktisk erfarenhet, magkänsla och kunskaper traderade från mer erfarna kollegor. Polisutbildningen har varit åtskild från de akademiska institutionerna. Nu har forskningen börjat ta mer plats, bland annat som ett verktyg för att förbättra det dagliga, praktiska arbetet.

En kvinna i polisuniform sitter vid ett bord framför en dator. Till vänster står en blombukett.

Mia-Maria Magnusson disputerade 2022 på en avhandling om öppna drogscener. Foto: Mattias Magnusson

Idag delar Mia-Maria Magnusson sin arbetstid mellan polisen i region Stockholm (80 procent) och Malmö universitet, institutionen för polisiärt arbete, dit hon är affilierad på 20 procent. Att kombinera forskning med det praktiska polisarbetet är inte helt okomplicerat.

– Jag försöker lägga forskningen veckovis så att jag forskar var femte vecka, men jag håller fortfarande på att lära mig hur jag ska göra. Ibland får jag avbryta forskningen när polisen vill ha någonting snabbt.

Hennes arbete vid sker vid sektionen för operativ verksamhetsstyrning. Där har hon startat ett team som kallas analyscenter.

Ny analysform inom polisen där forskning utgör basen

– Vi ska skapa en ny sorts analysform där vi tar in forskning som bas och gör andra slags analyser än de som görs nu. Polisen är operativ och perspektivet sträcker sig ofta inte längre än två veckor framåt. Men här tar vi inte på oss några kortare leveranser utan jobbar på minst tre års sikt.

Ett mål är att kunna förutspå på vilka platser, och till viss del av vilka individer, som brotten kommer att begås. Metoden för tankarna till den 20 år gamla filmen Minority Report där polisens avdelning Precrime förutspår vilka som kommer att begå mord. Men till skillnad från filmen, där polisen använder sig av så kallade precogs – mutanter med förmågan att se in i framtiden – förlitar sig analysgruppen på hårda fakta.

Forskade om modell som förutspår skjutningar

I arbetet med avhandlingen tog Mia-Maria Magnusson fram en modell för att förutspå var skjutningar kommer att ske. De områden som studerades delades in i rutor på 250 gånger 250 meter. Med hjälp av variabler som antal invånare, anställningsnivå, antal med utländsk bakgrund och andel i olika ungdomsgrupper kan verktyget beräkna risken för framtida skjutningar. I en version kunde verktyget förutspå 61 procent av skjutningarna, i en annan 68 procent.

Just nu arbetar gruppen med att ta fram rätt variabler.

– Vi håller på och utformar det här och vilken sorts analys som kan få användning på lokalpolisområden i vardagen. Jag kan säga generellt att det finns ett glapp mellan den analys som behöver göras och de verktyg som finns.

Det finns flera forskare som studerar såväl historisk som framtida brottslighet med utgångspunkt i geografiska områden.

Man kan inte prata rena forskningsbegrepp när man ska applicera ett nytt sätt att arbeta på.

– Inom kriminologi finns två delar som byggs upp just nu, en är platsernas betydelse men också hur man kan översätta det man ser i forskningen i praktiken. Man kan inte prata rena forskningsbegrepp när man ska applicera ett nytt sätt att arbeta på.

Myndigheter kan samverka för att förebygga våld

Vad polisen kommer att behöva göra, förutom att flytta resurser, är än så länge oklart. Men målet är tydligt: att förebygga våld och därmed minska antalet skjutningar. Många av åtgärderna kan hamna på andra myndigheter än polisen, som skola och socialtjänst.

– Ja, verkligen. Där kan polisen ha uppdraget att samverka och se till att andra aktörer når varandra.

Du kanske också vill läsa

Nyhet 17 juni 2024

Natalie von der Lehr

Den första boken de läste tillsammans var PC Jersilds Barnens ö. Sen dess har de avverkat många böcker i bokklubben som Jonas F Ludvigsson startade för tio år sedan på den egna ins...

Krönika 7 maj 2024

För många tänkare hänger förståelsen av det teoretiska och det praktiska ihop. Därför är den svenska uppdelningen av filosofiutbildningen i två separata program befängd, skriver Ul...

Krönika 22 april 2024

Forskarutbildningen är inte ett enmansprojekt. De flesta forskare hjälper gärna andra och detta är en god grund för långvariga relationer inom akademin, skriver Jonatan Nästesjö.