Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor
Susanna Rosi

Under sin uppväxt i Toscana i Italien lånade Susanna Rosi sin äldre brors faktaböcker om rymden och hjärnan. Idag forskar hon om hjärnskador vid University of California San Francisco. Foto: University of California San Francisco

NYHET

Nyfiken neurovetare vill rädda minnen

Susanna Rosis passion för hjärnforskning har fört henne från Florens i Italien till San Fransisco i USA. Där gör hon upptäckter som kan ge hjärnskadade och gamla människor minnet åter.

Susanna Rosi är professor i neurovetenskap vid University of California San Francisco, och chef för den neurokognitiva forskningen vid universitetets Brain and Spinal Injury Center. Hon är en livlig italienska som vill förstå vad som sker i hjärnan när den skadas och människor förlorar kognitiva förmågor som orientering, minne och beslutsförmåga.

– Vi människor består av minnen. Om vi förlorar förmågan att forma nya minnen och komma ihåg saker så förlorar vi oss själva. Jag vill kunna hjälpa människor att förbli de personer de är, säger Susanna Rosi.

I somras visade hon och forskarkolleger i San Francisco att en viss substans ger hjärnskadade möss minnet tillbaka. När mössen fick substansen som kallas ISRIB – Integrated Stress Response Inhibitor – kunde de lära sig och minnas vägen i en labyrint lika bra som möss som aldrig varit hjärnskadade.

– Det är en revolutionerande upptäckt och extremt spännande. Särskilt som vi gav mössen substansen fyra veckor efter hjärnskadan, vilket motsvarar tre-fyra år efter en hjärnskada för människor. Mössen var då dementa, men efter att ha fått ISRIB hade de samma kognitiva förmågor som normala möss.

Från landsbygden i Italien

Nyfiken och sugen på upptäckter var Susanna Rosi redan som barn. Hon föddes 1976 och växte upp i Toscana med sina föräldrar och två äldre bröder. Pappan arbetade i en fabrik, mamman var hemma, tog hand om barnen och många djur; kycklingar, ankor, kaniner och grisar.

Susanna Rossi älskade böcker och att leka utomhus med sin hund och sina vänner. Inspirerad att studera blev hon av sin äldsta bror som var 17 år äldre.

– Han ville studera men mina föräldrar hade inte råd. Istället köpte han faktaböcker om rymden, om hjärnan, om allt möjligt. Jag ville vara som han och läste hans böcker och blev extremt fascinerad. Jag ville veta allt!

Arbetade extra som servitris

När det var hennes tur att gå på gymnasiet hade familjen råd, bland annat för att den äldsta brodern då arbetade. Sedan läste hon biologi på Florens universitet ­– Università degli Studi di Firenze ­– för att få bredare kunskap om allt som intresserade henne. Studierna finansierade Susanna Rossi med stipendier som hon fick för goda studieresultat, och med servitrisjobb.

– Det var kul att vara servitris och i tjugoårsåldern orkar man allt – att jobba på natten och gå i skolan på dagen. Nu skulle jag braka ihop om jag levde så, säger hon och skrattar.

Till en början var föräldrarna oroliga eftersom ingen i släkten hade studerat vidare tidigare. De lugnade sig när de förstod att Susanna klarade sig bra. Mycket bra till och med.

– Jag tog examen i förtid och med toppbetyg, och då var de exalterade och väldigt, väldigt stolta. De har alltid varit stolta över mig.

Slumpen ledde till hjärnan

Att just hjärnan blev Susanna Rosis område berodde på en tillfällighet. Som en del i grundutbildningen skulle hon praktisera på ett labb.

– Jag hade älskat att syssla med vad som helst som har med människokroppen att göra, och råkade hamna på ett labb där man forskade på Alzheimers sjukdom. Och när jag väl hade upptäckt hjärnan fanns det inget som kunde intressera mig mer.

Hon blev kvar på labbet och disputerade år 2000 med en avhandling om inflammation och Alzheimers. Målet var att sedan få ett bra jobb så att hon kunde hjälpa sin familj.

Uppmuntrad att resa utomlands

– Men min mentor – professor Giancarlo Pepeu vid Florens universitet – sa att jag skulle bli uttråkad av att jobba inom industrin, att jag borde fortsätta forska. Han såg till att jag fick kontakt med en kollega vid University of Arizona i USA som sökte en postdoktor.

Att forska i Italien var aldrig ett alternativ, och är det inte nu heller enligt Susanna Rosi.

– Det finns väldigt få tjänster för forskare att söka i Italien, och de som finns går ofta till barn till kända professorer. Dessutom är det svårt att få finansiering för forskning, även om man skulle få en tjänst. Jag hade en väldig tur att ha en mentor som peppade mig att resa utomlands.

Passion och kärlek i USA

Susanna Rosi flyttade alltså till Arizona och tänkte stanna ett par år. Sedan skulle hon hem och hjälpa sin familj.

– Men när jag fick uppleva hur det var att forska i USA förstod jag att forskning är min passion, säger hon och ler stort.

Susanna Rosi blev kvar i fyra år i Arizona som postdoktor, och när det var dags att söka sig vidare hade hon träffat sin man. Han var från San Francisco och hon fick en tjänst vid University of California San Francisco 2006.

– Jag hade tur, för UCSF är ett fantastiskt ställe att vara på – trevligt och med mycket samarbeten. Ett av de tre bästa universiteten i USA när det gäller forskning.

Forskar om hjärnskador

Nu forskar Susanna Rosi på tre kategorier av hjärnskador. Fokus ligger på hjärnskador efter fysiska trauman – alltså skador som människor kan få när de ramlar omkull eller är med om en bilolycka. Den andra kategorin är skador som orsakats av strålbehandling i samband med hjärntumör, och den tredje gäller kosmisk strålning.

– Vi samarbetar med NASA som vill veta om astronauter kan resa till Mars och fungera normalt när de kommer hem. Forskning visar att strålningen i yttre rymden påverkar hjärnan och den kognitiva förmågan hos gnagare, så förmodligen påverkas människors hjärnor också.

Att ha Trump som president har skapat oro i Susannas kretsar, men än rullar forskningen på som vanligt.

– Det har gått ett rykte om att forskningsfinansieringen skulle skäras ned, men vi har lyckligtvis inte sett något av det än. Men det är ingen lätt tid. Människor är rädda och bekymrade.

Inspireras av sin forskargrupp

Lyckligtvis får Susanna Rosi mycket energi av sin forskargrupp med doktorander och postdoktorer.

– Det är uppfriskande att jobba med unga människor. De kommer alltid med nya idéer, är passionerade och entusiastiska att testa nya saker.

Gruppen undersöker bland annat vilken roll immunsystemet har vid hjärnskador. Det aktiveras för att läka hjärnan efter en skada, men är inte bara av godo. Om immunförsvaret inte slås av efter en tid kan det istället skada nervcellerna.

– Vi försöker förstå både hur lång tid det handlar om, och vilken del av immunförsvaret som är positivt respektive negativt för nervcellerna. Det finns mycket kvar att göra.

Ger möss minnet tillbaka

Susanna Rosi forskar också vidare på ISRIB – substansen som ger hjärnskadade möss minnet tillbaka. Normalt bromsas nervcellernas tillverkning av protein efter en skada, men ISRIB lättar på bromsen så att proteintillverkningen kommer igång igen.

– Nu testar vi vilken effekt ISRIB har på äldre möss, som naturligt har förlorat förmågan att lagra minnen när de åldrats. Förhoppningsvis kan de gamla mössen också få tillbaka minnet.

Det kommer att dröja innan ISRIB kan finnas i läkemedel, men andra substanser som Susanna Rosi studerat prövas nu kliniskt. De kan leda till effektiva läkemedel inom bara några år och ger hopp om ökad livskvalitet för hjärnskadade.

Tvillingar skärpte fokus

Själv fortsätter Susana Rosi att utnyttja tiden på jobbet väl. Hon blev mamma till tvillingar för fem år sedan och tycker att barnen gjort henne till en mer effektiv forskare.

– Att vara mamma och ha en akademisk karriär är extremt görbart. Det är viktigt att unga kvinnor får höra det, att man kan hitta en balans.

Samtidigt håller hon tät kontakt med familjen i Italien. Varje helg blir det tre-fyra timmar på Skype så att barnen får lära känna sina italienska släktingar. Susanna Rosi konstaterar att hon låtit livet visa vägen.

– För 20 år sedan hade jag ingen aning om att jag skulle bli neurovetare och jag hade verkligen ingen aning om att jag skulle bo i USA. Det gäller att vara öppen för vad livet erbjuder, sedan kommer nästa steg ofta naturligt. Livet är alltid en överraskning.

Artikelserie: Vägen till akademin

Varför blev de forskare? Hur såg vägen dit ut? Vilka forskningsfrågor brinner de för?
Möt forskare från olika delar av forskarvärlden och läs om deras erfarenheter av akademin, i serien Vägen till akademin.

Läs alla artiklar i Curies serie Vägen till akademin

Relaterat innehåll

Nyhet 12 februari 2024

Carina Järvenhag

Om Karins Senters fascination för förortssvenska ska sammanfattas med ett ord får det bli ”Zlatan”. Ett intresse som så småningom ledde fram till avhandlingen ”Att göra förort”. –...

Nyhet 29 januari 2024

Siv Engelmark

Hon har gjort examensarbete på Nasa, doktorerat om planeten Mars och kan varenda replik i filmen Stjärnornas krig. En livslång passion för rymden har lett Ella Carlsson till det nu...

Nyhet 5 december 2023

Eva Annell

Anna Sjöström Douagi älskar forskningsmiljön, men lusten att skapa internationella samarbeten är ännu större. Nu arbetar hon med strategiska initiativ vid Nobelstiftelsen och är bo...