”Ny kunskap krockar alltid med det som redan finns”

Samverkan är ett ord som ofta återkommer i den senaste forskningspropositionen. Att akademin måste verka i samklang med det omgivande samhället är nog alla ense om. Men begreppet samverkan är luddigt och har olika innebörder för olika parter.

Anna Jonsson som är docent i företagsekonomi vid Lunds universitet och forskare vid Score i Stockholm, menar att synen på kunskapsproduktion och på forskarens roll har förändrats under de senaste decennierna.

– Vi ser en förskjutning i förväntningen på forskarens roll i samhället – från att förmedla och bilda, till att vi ska integreras och samverka. Förr hette det folkbildning, därefter tredje uppgiften och nu ska vi vara en samverkanspartner. Det utmanar synen på vetenskap.

Förenklad syn på forskning

Hon konstaterar att i den senaste forskningspropositionen finns en förväntan om att akademin ska vara en tillväxtmotor, en garant för kunskapsproduktionen i samhället och att det ska ske i samverkan.

Anna Jonsson menar att det är en förenklad syn på vad forskning och kunskap handlar om. Att det är otydligt vem som står för själva produktionen och vad som menas med kunskap.

– Fokus i de senaste propositionerna har legat på innovation och nyttiggörande. Det avslöjar en funktionalistisk, kortsiktig och snäv syn på kunskap – som att den är ett ting som ska ge omedelbara resultat.

Det akademiska hantverket och själva kunskapandet har kommit i skymundan, framhåller hon.

– Det är också en anledning till att fler och fler forskare nu pratar om behovet av bildning och att bredda kunskapsbegreppet.

Suddar ut konfliktlinjerna

Alexandra Waluszewski som är professor vid ekonomisk-historiska institutionen samt knuten till Antibiotikacentrum vid Uppsala universitet, anser att samverkan är ett bedrägligt begrepp eftersom det suddar ut konfliktlinjerna. Alla parter har självklart inte samma intressen.

– Vi måste förhålla oss till omvärlden på ett sätt som respekterar forskningens integritet. Universitetens forskning företräder andra värden och intressen än både offentliga och privata organisationer. Om intressena glider samman blir forskarna konsulter och det ska vi inte vara, det är inte vår roll.

Forskare är beroende av omvärldens förtroende för att kunna bedriva sin forskning. En historiker måste exempelvis ha tillgång till arkiv och en medicinare tillgång till sjukvårdssystem för att kunna bedriva kliniska studier. Men det är något helt annat än att anpassa sig till ideologiska, ekonomiska eller politiska idéer om vad forskare ska göra, menar Alexandra Waluszewski.

– Att använda ny kunskap är långtifrån ”plug-and-play”. Ny kunskap krockar alltid med det som redan finns, från etablerade idéer och sociala strukturer till offentliga och privata ekonomiska investeringar.

Intressen som försenat användning

Som exempel tar Alexandra Waluszewski forskning kring tobak, antibiotika och klimatförändringar. Det är områden som i decennier stått för viktiga kunskapsgenombrott men där olika intressen förhindrat eller försenat omsättningen i konkret användning.

– Det finns många viktiga forskningsresultat som ignoreras. Inte för att forskare inte vill samverka utan för att användning av ny kunskap är så krävande.

Hon menar också att ambitionen att styra forskningen syns i utlysningar idag, till exempel genom att forskaren redan i ansökan ska ange hur resultat ska implementeras.

– Forskare har rätt att formulera sina problem och att välja metod och publicering. Den rätten måste vi värna, det finns alltid anledning att vara oroliga för forskningens frihet.

Grundforskning i kläm

Risken med en snäv och funktionalistisk syn på kunskap är att grundforskningen kan komma i kläm.

– Om man ska styra mot mer tillämpad forskning, måste man göra avkall på något annat. Risken är att vi tappar bort grundforskningen som är superviktig för att kunna möta morgondagens utmaningar. Om vi bara utgår från dagens trender riskerar vi att forskningsresultat blir dagsländor, säger Anna Jonsson.

Både Alexandra Waluszewski och Anna Jonsson menar att det är svårt att mäta effekter av samverkan. Ett problem är vad som ska mätas. Enkla parametrar, som antal möten mellan inblandade parter, säger ingenting om innehållet eller vad olika aktörer lärt sig under en samverkansprocess.

– Vad är det vi mäter, antalet aktiviteter eller utfallet eller vad? I vårt forskningsprojekt har vi tittat på arenor och plattformar där man pratat mycket om att involvera forskning. I vissa fall sker det också, men i andra fall kan man ifrågasätta om det verkligen är forskning eller rent utredningsarbete, konstaterar Anna Jonsson.

Samverka om stora samhällsfrågor

När fungerar då samverkan som bäst? Anna Jonsson konstaterar att idéer om samverkan fått stort genomslag när det handlar om stora samhällsfrågor som miljö, klimat och fattigdom – frågor som ingen enskild aktör kan lösa eller själv förstå.

– Vi har blivit allt mer specialiserade och måste därför ha ett mer holistiskt perspektiv. Samverkan kan ge positiva effekter om den är driven av en ömsesidig vilja att lära av varandra och där oliktänkande tillåts. Risken om man försöker nå konsensus eller styra för mycket, är att gränser och olikheter suddas ut.

Anna Jonsson har själv goda erfarenheter av att samverka med andra yrkesgrupper och att föra fram forskning på ett otraditionellt sätt. Nu senast har hon och kollegerna Maria Grafström och Mikael Klintman publicerat essäsamlingen Kampen om kunskap tillsammans med serieskaparen Axel Brechensbauer, där varje essä illustreras av en seriebild.

– Det är intressant att se vad som händer med oss som forskare när vi samverkar med någon annan och möter någon annans blick eller bilder. Vi ser olika saker, vilket ger upphov till nya diskussioner. Det är ett fint exempel på att samverkan kan utveckla både den gemensamma förståelsen och det enskilda vetandet.