”Nu måste vi få till bättre karriärvägar”

Unga forskares möjligheter att utvecklas är tätt sammanvävda med jämställdhet, internationell och nationell rörlighet och vetenskaplig kvalitet. För många av dagens unga forskare har osäkerhet och tillfälliga anställningar blivit vardag. Vetenskapsrådets generaldirektör Sven Stafström beskriver situationen som ohållbar.

– Om inte forskarkarriären uppfattas som attraktiv kommer allt fler begåvningar att välja bort den. Då tappar svensk forskning sin internationella konkurrenskraft. Särskilt viktigt är det att unga lovande forskare får möjlighet att etablera sig och utveckla självständig forskning. Det är ju de som är forskningens framtid.

Forskningens framtid är också samlingsnamnet på en rad studier som Vetenskapsrådet gjort och som ligger till grund för de rekommendationer myndigheten nu ger regeringen i sin rapport Vägval för framtidens forskningssystem.

Meriteringsanställningar bör användas mer

En av studierna handlar om karriärvägar. Den visar, som Curie tidigare skrivit om, att andelen unga forskare som har en meriteringsanställning som forskarassistent eller biträdande lektor har minskat kraftigt på senare år. Och att de som ändå lyckas få en meriteringsanställning får den allt senare. Vägen dit går ofta via en rad korta tidsbegränsade anställningar, och när dessa tjänster tillsätts äger sällan någon formaliserad prövning av meriter rum.

– Det innebär att en forskare kan befinna sig i forskningssystemet genom tillfälliga och korta projektanställningar under flera år utan att den granskning görs som avgör om forskaren har förutsättningar att bedriva en karriär inom akademin, säger Sven Stafström.

I Vägval för framtidens forskningssystem argumenterar Vetenskapsrådet för att den meriteringsanställning som infördes i högskoleförordningen 2012 borde användas i betydligt högre utsträckning än idag. Bara de som disputerat för högst fem år sedan ska komma ifråga för den. Man bör också utreda om anställningstiden kan förlängas för att, i god tid innan anställningen går ut, pröva om den anställda uppfyller kraven för att bli tillsvidareanställd.

Karriärvägarna får betydelse för kvaliteten

Karriärsystemet och förmågan att rekrytera de bästa talangerna spelar en central roll för svensk forsknings kvalitet, konstaterar Sven Stafström.

Genom att använda sig av tydliga och transparenta processer för rekrytering och befordringar, med öppna utlysningar och formaliserade rutiner, kan lärosätena främja kvalitet och rörlighet, betonar han.

– I ett väl fungerande karriärsystem är rekrytering inte bara en fråga för enskilda forskningsgrupper utan en strategisk fråga som hanteras på fakultetsnivå. På så vis kan ett lärosäte aktivt leta efter specifika kompetenser för att komplettera och utveckla sin utbildnings- och forskningsprofil.

Därmed ökar chanserna för att forskare från andra lärosäten anställs. Rekryteringen bör också konkret bidra till jämställdheten på lärosätet. Här spelar formaliserade rutiner en viktig roll, framhåller Sven Stafström.

– De gör det lättare att fokusera på de kvalitetsaspekter man vill åt. De observationer Länk till annan webbplats. vi gjort vid fördelning av forskningsstöd på Vetenskapsrådet visar att jämställdheten ökar då bedömningsprocessen formaliseras, medan informella strukturer eller outtalade bedömningskriterier har motsatt effekt.

Fler forskare har lett till mindre resurser

Sven Stafström tycker att det är olyckligt att de stora ökningar av anslagen som lärosätena fått på senare tid i så stor utsträckning har använts för att anställa nya forskare. Det har inneburit minskade resurser per forskare/lärare, räknat i fast penningvärde. Något som påverkar forskningens kvalitet och gör den mindre nyskapande.

– Istället bör mer resurser läggas på de forskare och lärare som redan finns i systemet. Det leder sannolikt till att antalet forskare och forskande lärare minskar.

Ändamålsenliga former för rekrytering och anställning och tillräckligt med forskningstid, stödresurser och infrastruktur skapar en attraktiv miljö och främjar originalitet, risktagande och långsiktighet. På så vis kan lärosätena stärka skickliga forskares och lärares möjlighet att bedriva forskning, menar Sven Stafström.

Fler postdoktorbidrag behövs

I sina rekommendationer till regeringen lyfter Vetenskapsrådet fram vikten av internationell postdok. Fler nydisputerade borde få möjlighet att bredda sin forskningsinriktning i en ny miljö i ett annat land – för att skapa ett internationellt nätverk och bli mer självständiga. Även för dem som inte fortsätter vid akademien är den internationella vistelsen värdefull. Därför behöver antalet bidrag till internationell postdok vara högre än antalet bidrag som delas ut senare i karriären.

Dessutom förordar Vetenskapsrådet mer resurser till framstående yngre forskare efter postdoktortiden – det talas om en etableringsfas och en konsolideringsfas på 2–7 respektive 8–12 år efter doktorsexamen.

– Dessa medel bör fördelas i nationell konkurrens, vilket kan stå i konflikt med lärosätenas egna strategiska rekryteringar av unga forskare. Därför behövs en dialog mellan Vetenskapsrådet och lärosätena om vilka som ska kunna söka de nya karriärstöden. Kanske bör det vara ett krav att de som söker medlen ska vara anställda vid ett svenskt lärosäte?

Läs mer:

Sven Stafströms inlägg på DN-debatt. Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.