Nobelprisen som blev kontroversiella

År 2003 fick Paul C Lauterbur och Peter Mansfield Nobelpriset i fysiologi eller medicin för upptäckter rörande MRI (magnetresonanstomografi). Läkaren Raymond Damadian tyckte dock att det var han som utvecklat metoden och borde prisas. Han satsade hundratusentals kronor på helsidesannonser i NY Times, Washington Post och DN med budskapet att “This shameful wrong must be righted”.

– Damadian hade varit inne på samma ämne och gjort tidiga experiment, men Nobelkommittén menade att det var Lauterburs och Mansfields upptäckter, och den teknik de skapat, som låg bakom den fungerande MRI-metoden, säger Gustav Källstrand på Nobelmuseet som forskar på Nobelprisets historia.

Ifrågasatta beslut

Hur Nobelförsamlingen vid Karolinska institutet resonerade den gången dröjer tills vi får veta. Nomineringar och utlåtanden är hemliga i 50 år. Det är dock inte ovanligt att kommittéernas beslut blir ifrågasatta. Konflikterna handlar ofta om just att någon tycker att fel person har fått priset. Eller så tycker man att någon som borde ha fått det har blivit utan.

Damadian är ett exempel på det. I historien finns många fler. Ett storbråk uppstod till exempel efter att kanadensarna Frederick Banting och James Macleod 1923 fick dela medicinpriset, för upptäckten av insulin.

– Banting blev rasande och tyckte att hans medarbetare borde ha fått priset, istället för Macleod som var chef på labbet och som i hans ögon inte hade gjort något. Det slutade med att Banting delade sin del av priset med sin medarbetare, och Macleod delade sin del med sin. Idag är dock historiker eniga om att rätt personer belönades, säger Gustav Källstrand.

Missade paradigmskifte

Sedan finns forskare som Nobelkommittéerna har missat. Kanadensaren Oswald Avery upptäckte på 1940-talet att dna bär arvsanlagen, vilket var ett paradigmskifte.

Han nominerades flera gånger men fick aldrig priset, möjligen för att Nobelkommittén inte hann. Avery dog 1955, 77 år gammal. Svenske Nobelpristagaren Arne Tiselius har sagt att Avery är den som har förtjänat priset mest utan att få det.

Ibland blir priset omstritt av helt andra skäl. År 1939 fick tysken Gerhard Domagk medicinpriset för upptäckten av den första antibiotikan, sulfa. Han skrev och tackade för priset men greps då av Gestapo och sattes i fängelse. Nazityskland hade något år tidigare förbjudit tyskar att ta emot Nobelpriset, efter att fredspriset tilldelats pacifisten Carl von Ossietzky.

Domagk släpptes fri efter en vecka, sedan han skrivit ett brev och avsagt sig priset. De tyska kemisterna Richard Kuhn och Adolf Butenandt, som fick kemipriset 1939 (Kuhn 1938 års pris), tackade däremot snabbt nej och klarade sig från fängelse.

Alla tre fick diplom och medalj senare. Några pengar hann de dock inte få. Hämtas inte de ut senast året efter att man får priset går pengarna tillbaka till Nobelstiftelsens fond.

Omvärderad upptäckt

Någon gång har det visat sig att prisade upptäckter inte lett till den nytta man trodde när priserna delades ut. Att upptäckten av insektsmedlet DDT gav medicinpriset 1948 brukar lyftas fram som en miss.

DDT visade sig senare ge stora effekter på ekosystemet och runt 1980 rekommenderade Världshälsoorganisationen, WHO, att det skulle sluta användas. Idag anser dock WHO att DDT kan användas inomhus i länder med mycket malaria.

– När upptäckten belönades med priset 1948 var det inte kontroversiellt. Vetenskapligt var det inte fel. DDT räddade liv. Man kände inte till dess miljöfarliga konsekvenser, säger Gustav Källstrand.

Metoden blev snabbt daterad

Medicinpriset som delades ut året därpå blev snabbt omstritt. Det gick till portugisen Egas Moniz som fick det för att ha utvecklat lobotomi för behandling av vissa psykiska sjukdomar.

Metoden går ut på att nervbanor i hjärnan skärs av, med syftet att minska ångest och oro. Men överanvändningen var brutal och metoden blev snabbt daterad. Bara något år senare kom psykofarmaka.

– Det fanns förhoppningar om att lobotomi skulle få samma betydelse för mental ohälsa som insulin för diabetes. Man kan inte ifrågasätta att priset var korrekt. Behandlingen hade den effekt Munoz sa. Men priset blev kontroversiellt ganska snabbt efter det delats ut.

Vid enstaka tillfällen har dock arbeten som belönats med priset i efterhand visat sig inte stämma. Gustav Källstrand känner till två sådana fall.

– Dansken Nils Ryberg Finsen fick medicinpriset 1903 för att ha upptäckt att UV-strålning kunde bota hudtuberkulos. År 1926 fick hans landsman Johannes Fibiger samma pris för att ha upptäckt att en mask orsakade cancer hos råttor. I båda fallen visade det sig senare att resultaten inte stämde.

Lågintensiva kontroverser

Sedan Nobelpriset började delas ut år 1901, har urvalsprocessen delvis förändrats. Under 1970-talet började Nobelkommittéerna ta in hjälp utifrån, av internationella experter. Det hade bara hänt vid något enstaka tillfälle tidigare.

Ledamöterna i kommittéerna byts också ut oftare. Svante Arrhenius satt exempelvis i Nobelkommittén för fysik från att den bildades 1900 till sin död 1927. Nu sitter alla i två ämbetsperioder om tre till fyra år, förutom i Svenska Akademien.

Under de mer än 100 år som Nobelpriset delats ut har kommittéerna ändå lyckats ganska väl, tycker Gustav Källstrand. Där finns förstås det som han kallar lågintensiva kontroverser: Är det exempelvis rättvist att högst tre kan få priset när så många fler deltar i arbetet? Varför belönas så få kvinnor? Och hur ser den geografiska spridningen ut?

– De gör mer för att göra priset omdiskuterat än enskilda beslut. Diskussionerna ger tillfälle att lyfta fram frågor om vetenskap och etik, vetenskapens nytta och roll i samhället. De visar att priset är relevant. Om ingen brydde sig om det skulle det inte bli några diskussioner, säger Gustav Källstrand.