När kan evidens ge politiker svar?

Inom den evidensbaserade medicinen har randomiserade kontrollstudier – alltså studier där slumpvis utvalda grupper blir föremål för en åtgärd och sedan jämförs med en kontrollgrupp – blivit den gängse metoden. Och enligt Nätverket för evidensbaserad policy kan den med fördel användas inom alla politikens områden. De betonar att styrkan i randomiserade kontrollstudier är det slumpmässiga urvalet.

– Vill vi exempelvis veta hur vi får människor som är nyanlända i Sverige i arbete kan vi göra en randomiserad studie genom att tre slumpvis valda kommuner använder olika strategier som sedan jämförs. Då blir det just den åtgärd man vill pröva, och inte andra faktorer, som ger utslag i resultatet, förklarar en av nätverkets medlemmar, Karim Jebari, postdoktor i filosofi vid Institutet för Framtidsstudier.

Andra sätt också viktiga

Även Ingemar Bohlin, docent i vetenskapsteori vid Göteborgs universitet, anser att beslutsfattande så långt det är möjligt bör bygga på vetenskaplig grund. Men den specifika betydelsen av begreppet evidens som förts in med den evidensbaserade medicinen är kontroversiell, eftersom den kopplas hårt till två specifika metoder – randomiserade kontrollstudier och metaanalyser, menar han.

– Den kunskap som lyfts fram med hjälp av expertpaneler och vetenskapliga kommittéer är ofta i hög grad relevant i politiken, trots att arbetet inte är lika formaliserat som i randomiserade kontrollstudier och metaanalyser, säger han.

Att sammanställa översikter av forskningsresultat är en viktig del i arbetet med att få fram ett gediget kunskapsunderlag för politiken, anser Ingemar Bohlin.

– I Sverige har vi SBU, som utarbetar systematiska översikter på det sätt som har etablerats i evidensbaserad medicin. Detsamma gäller i stor utsträckning Skolforskningsinstitutet, som startade i januari.

Men internationellt är även helt andra sätt att sammanställa vetenskapliga studier viktiga, till exempel vid FN:s klimatpanel IPCC och IARC (knutet till WHO) som samlar forskningsresultat om cancerogena ämnen.

– I dessa organisationers arbete ges varken randomiserade experiment eller metaanalys någon viktig roll, säger Ingemar Bohlin.

Hämta kunskap från vetenskapen

Bengt Westerberg har mångårig erfarenhet från såväl politiken som från olika utredningsuppdrag. Han var folkpartiledare mellan 1983 och 1995 och han har varit socialminister och riksdagsledamot.

Han påpekar att det länge funnits en ambition i svensk politik att hämta kunskap från vetenskapen. Själv brukade han som socialminister samla forskare och de som arbetade på departementen för att bygga upp en kunskapsbas. Ofta finns forskare med i offentliga utredningar. Det han noterat är att tempot i statliga utredningar drivits upp.

– Tidigare kunde man avvakta resultat av utredningar som pågick i tio år. Då kunde forskning initieras och genomföras inom ramen för utredningen. Det tålamodet finns inte idag. Nu är det vanligt med ett eller två år, och då får man luta sig mot redan genomförd forskning.

Evidensbaserad policy är alltså inte nytt i Sverige, men man ska samtidigt inte ha en övertro på vad den kan åstadkomma, menar Bengt Westerberg.

– Vi har en rad frågor som vetenskapen inte kan ge svar på, oavsett vilka metoder man använder. Samtidigt finns det vetenskaplig kunskap som inte tas tillvara i politiskt beslutsfattande. Klimatfrågan till exempel, säger han.

Beskriva världen

Karim Jebari håller med om att till exempel frågor som är kopplade till moral och etik, inte kan belysas med vetenskaplig evidens.

– Politiska värderingar är politikens arena. Men ideologier rymmer också en samhällsanalys som ofta gör anspråk på att beskriva världen och som gör intrång på vetenskapens område.

På senare tid har politiken blivit så identitetsbärande, menar han.

– Det är så viktigt att markera tillhörighet till en viss politisk ”klan” att man inte ens vill titta på möjligheten till en icke-ideologisk kunskap om världen, säger han.

Etik före evidens

Emma Frans är postdoktor vid University of Oxford och forskar kring långsiktiga effekter av centralstimulerande ADHD-läkemedel. Hon anser att randomiserade kontrollstudier är den bästa metoden när det gäller att testa kortsiktiga effekter av läkemedel, men att den är begränsande när den används inom andra områden.

Emma Frans vill också lyfta fram vikten av de etiska aspekterna när det gäller politiska beslut, till exempel inom skolområdet.

– Om man i skolan gör ett IQ-test på eleverna och sedan delar in i dem efter det kanske de skulle prestera bättre. Men är det okej att se på människor och intelligens på det sättet? Värderar vi mest att alla ska ha likvärdig skola eller att ha de mest högpresterande eleverna? Ibland måste etiken gå före evidensen, säger hon.

Ja, etiska begränsningar finns. Men man kan också ha etiska synpunkter på jättelika samhällsexperiment som kommunaliseringen av skolan, tycker Karim Jebari.

– Det har påverkat massor av människor i flera generationer. Men eftersom alla kommuner var med, och ingen kontrollgrupp fanns, gav det inte någon kunskap alls. Alternativet hade kunnat vara en randomiserad studie i några slumpvis utvalda kommuner.

Läs också i Curie:

Media väger evidens mot nyhetsvärde (Curie)