Medicinjournalisten som forskat på mediers misstag

”Du som skriver så bra uppsatser borde bli journalist,” sa Anna Larssons gymnasielärare. Snart fanns inget hon hellre ville. På morgnarna fanns DN på köksbordet, och hon läste intresserat. Hon blev förvånad över att se att artiklar om naturvetenskap och medicin, två områden hon själv tyckte var spännande, ofta innehöll fel.

– Det var konstigt, tyckte jag. På samhällsvetenskapliga områden var journalisterna jättekunniga, det borde ju finnas skribenter som kunde även det här.

Så efter journalisthögskolan och en tid som lokaltidningsreporter beslöt Anna Larsson att specialisera sig. Hon läste lite miljövetenskap, sedan tre år på läkarutbildningen. Under den tiden funderade hon på att byta till läkaryrket, men kom fram till att hennes hjärta trots allt fanns i skrivandet. Hon fick vad som på den tiden kallades en medicine kandidat-examen, vilket öppnade för frilansjobb hos Sveriges Radio. Det ledde fram till det arbete hon fortfarande har, som medicinreporter för Ekot.

– På 80-talet då jag började arbeta som journalist var det ganska svårt att närma sig professorer och personer med höga tjänster på sjukhus. Journalister sågs som något som katten släpat in – medicinare skulle inte prata med pressen. Nu för tiden är det precis tvärtom. Nu hör forskare ofta av sig och vill visa upp sina resultat och metoder i medierna, säger Anna Larsson.

När hon hade arbetat som medicinreporter i drygt tio år fick hon kontakt med några epidemiologer vid norska folkhälsomyndigheten som ville prova att skapa evidensbaserad vetenskapsjournalistik.

– Jag tyckte det lät spännande. Deras utgångspunkt var ju samma som min egen en gång: Varför blir det så mycket fel i media, och vad kan man göra åt det?

Rätt idé men fel metod

Anna Larsson fick tjänstledigt på deltid för att arbeta i det norska projektet och började pendla mellan Stockholm och Oslo. Men hon upptäckte snart att hon inte riktigt trodde på de norska forskarnas metod. De ville göra ett slags interventionsstudie, liknande en prövning av nya läkemedel. En grupp journalister skulle få utbildning i evidensbaserad medicin medan en kontrollgrupp inte skulle få det, och så ville man undersöka om de utbildade började skriva bättre artiklar.

– Som journalist insåg jag att en artikels kvalitet ju beror av så mycket annat än om fakta är korrekta. Men forskarna i Norge förstod inte riktigt det, de tänkte att om man följde samma kriterier som för en god vetenskaplig artikel så blev det väl bra. Det trodde inte jag.

Istället lyckades Anna Larsson få forskare i Sverige intresserade av idén om en vetenskaplig studie av medicinjournalistik. 2003 började hon gå forskarutbildningskurser vid Karolinska institutet och fick en handledare som hjälpte henne att söka pengar från fonder och stiftelser. Det var starten på arbetet med en avhandling som till sist låg klar i februari i år: Medicin och media – att sprida medicinska nyheter till dem som behöver det bäst.

Det görs mycket forskning som varken når ut till allmänheten eller till klinikerna.

I en första delstudie intervjuade Anna Larsson journalister om vilka hinder de upplevde för att göra bra medicinjournalistik, i en andra studie läkare och forskare om vilka hinder de såg. De två gruppernas problembeskrivningar var ganska lika: Det saknades tid och kunskap. Reportrarna kunde inte tillräckligt, de saknade tid att läsa in sig och kände att de fick för litet utrymme för att förklara komplicerade fenomen. Experterna höll med om att reportrarna kunde för lite. Men de konstaterade också att de själva saknade kunskap om journalistik, vilket gjorde det svårt för dem att presentera sina resultat på ett begripligt och intressant sätt.

Även om de första intervjuerna är tjugo år gamla i dag är de fortfarande relevanta, konstaterar Anna Larsson.

– Grundproblemet kvarstår, nämligen hur vi ska få ut en ständigt ökande mängd information. Det görs mycket forskning som varken når ut till allmänheten eller till klinikerna.

Pressmeddelanden kräver kritiska frågor

I en tredje delstudie tog Anna Larsson fasta på det faktum att många reportrar skriver texter baserade på pressmeddelanden som lärosäten skickar ut. Hon ville se hur kvaliteten på pressmeddelandena påverkade artiklarna. För att bedöma artiklarnas nivå satte hon upp några kriterier, som ifall texten förklarade vad forskningsstudien visade, vilka slutsatser man kunde dra, var finansieringen kom ifrån, om forskarna hade kopplingar till finansiären och om det fanns svagheter i studien.

Inte helt överraskande såg hon att när universitetens information var bristfällig eller alltför förenklad, så blev det också dåliga artiklar.

– Ibland hade tidningar till och med tryckt pressmeddelanden rakt av, utan några kritiska frågor alls. Men pressmeddelanden av det här slaget är ju inte bara till för att sprida information, utan de är ett sätt för universiteten att marknadsföra sig själva. Att många journalister inte verkar medvetna om det är helt klart ett problem.

Anna Larsson beskriver universitetens kommunikatörer som en yrkesgrupp som gradvis sett sina arbeten förändras, från ren informationsförmedling till allt mer marknadsföring i en tid när konkurrensen är hård om såväl studenter som forskningsmedel.

– Om pressmeddelandet säger att en unik metod prövas någonstans och man skriver det, så kan man ge sig attan på att något annat lärosäte eller sjukhus hör av sig och säger att ”det där har vi gjort i evigheter”. När jag själv skriver om en studie brukar jag leta efter oberoende forskare som kan kommentera den.

Informationsrevolution kan ge patienterna makt

En sista delstudie i avhandlingen handlar om de tänkta mottagarna av informationen. Anna Larsson valde att intervjua patienter i åldrarna 20 till 35 som ganska nyligen fått någon kronisk diagnos, som diabetes, reumatism eller psoriasis. Svaren överraskade henne. Det visade sig att nästan inga av de intervjuade använde radio, TV eller tidningar för att lära sig mer om sin sjukdom.

– Det var en ögonöppnare för mig. Jag trodde att de åtminstone hade någon kontakt med traditionella medier, men de fick all information från sociala medier, patientföreningar och från vården själv förstås.

De unga patienterna tyckte själva att det inte räckte. Vårdens information var så behandlingsorienterad, medan patienterna ville veta till exempel hur man pratar med en ny partner om sin sjukdom, vad man säger på jobbet, eller vad som krävs när man reser. Men de hade svårt att få en helhetsbild och kände själva att det inte alltid gick att bedöma trovärdigheten i sociala medier.

– Internet har gjort det både mycket lättare att hitta kunskap och svårare att sortera. Den informationsrevolution vi ser nu kan i bästa fall ge patienterna mer självbestämmande och kunskap. Men det öppnar också för frågan om medicinjournalister över huvud taget kommer att finnas i framtiden. Det här skulle jag gärna studera, säger Anna Larsson.

Medicinarna intresserade, men inte journalisterna

Hon skulle också vilja titta närmare på informationsspridningen från universiteten, och den koppling mellan medicin och samhälle som corona-pandemin satt i blixtbelysning. Men just nu vet hon inte om hon kommer att forska mer.

– Medicin och medier är ett nytt forskningsområde i Sverige och det har varit otroligt svårt, ibland omöjligt, att få forskningsanslag. Det bidrog till att det tog tjugo år för mig att bli klar. Inom medicinarvärlden har jag upplevt ett stort intresse för ämnet, men från journalistvärlden ett jättelitet. Journalistisk forskning handlar i allmänhet om statsvetenskap, inte om naturvetenskap.

Inom medicinarvärlden har jag upplevt ett stort intresse för ämnet, men från journalistvärlden ett jättelitet.

Åren som forskare har breddat hennes kontaktnät, vilket hon haft nytta av i reporterarbetet som hon hela tiden har bedrivit parallellt. Under alla år har hon bara tagit tjänstledigt i några månader för forskningen. Främst har den fått bedrivas på semestrar och kompledigheter.

– Det har varit ett svårt pussel många gånger, men samtidigt har det varit helt nödvändigt för mig att behålla kontakten med journalistverkligheten. Medievärlden har ju genomgått en utveckling utan motstycke samtidigt som jag har försökt beforska den.

Hon hoppas att avhandlingen ska hjälpa journalister att förstå att det krävs grundkompetens i ämnet, inte bara journalistisk kompetens, för att kunna bevaka ett område kritiskt. Och så önskar hon att framtidens patienter ska få både den information och den behandling de behöver.

– Universitet sitter i praktiken på en massa kunskap som inte används, eftersom informationskedjan inte fungerar tillräckligt bra. Inte ens läkarna har alltid koll på det senaste. Vi måste bli bättre på kunskapsöverföringen. Det hjälper ju inte att det görs fin forskning om den inte kommer ut, säger Anna Larsson.