NYHET
Media väger evidens mot nyhetsvärde
När media avgör vilka forskningsresultat som ska lyftas fram vägs evidens mot nyhetsvärde och läsarintresse. Och evidensen väger tungt för Maria Gunther, vetenskapsjournalist på Dagens Nyheter.
– För mig är det bland det viktigaste när jag väljer vad jag ska skriva om. Bra vetenskapsrapportering måste handla om bra vetenskap.
Trots att intresset för vetenskapsnyheter är stort hos mediekonsumenter, enligt undersökningar som gjorts, har dagstidningarnas vetenskapsredaktioner krympt och ibland försvunnit helt.
På Dagens Nyheter är Maria Gunther numera ensam vetenskapsjournalist. Hon har själv forskarbakgrund, vilket ger henne vissa verktyg för att kunna bedöma kvaliteten på den forskning hon skriver om. Men allmänt tror hon att tidspress och underbemanning är en förklaring till att det numera är lätt att sprida illa gjorda forskningsstudier.
Förbättra sina kunskaper
Journalister behöver förbättra sina kunskaper i argumentationsanalys och statistik om de ska kunna upprätthålla en hög kvalitet i sin forskningsrapportering, anser Karim Jebari på Nätverket för evidensbaserad policy.
– Hela evidensfältet förutsätter en korrekt användning av statistik som verktyg, men det är ett svårt område, säger han och Maria Gunther håller med honom.
– Hur forskare behandlar mätresultat är mycket olika och man kan ibland behöva rådgöra med statistiker för att se hur väl ett resultat håller. Statistik är det jag oftast ber om hjälp med, säger hon.
Inom vetenskapsjournalistiken är det inte möjligt att i alla sammanhang ställa olika uppfattningar mot varandra, om man samtidigt ska värna om god evidens. Eller som Karim Jebari uttrycker saken: Vetenskap är ingen demokratisk verksamhet där allt är lika legitimt och alla har en röst.
Motsatta uppfattningar
Liknande tankar är Claes Tullin, forskningschef på SP Energiteknik, inne på. Han kallar tendensen att ställa motsatta uppfattningar mot varandra för ”medias mekanism”. Detta blir extra problematiskt i klimatfrågan, menar han.
– Närmare 100 procent av forskarsamhället är överens om att människan påverkar klimatet, att detta redan nu får olyckliga effekter och att det kan få förödande konsekvenser i framtiden.
Endast ett fåtal inom forskarkåren delar inte den analysen, enligt Claes Tullin.
– Då kan man inte, som man ofta gör, låta en företrädare för varje läger mötas i TV-debatter till exempel. Det ger utrymme för en populism som breder ut sig och som är ett lika stort spöke som klimathotet, säger han.
Efterlyser samarbete
Han efterlyser i stället ett konstruktivt samarbete mellan journalistiken och forskarsamhället när det gäller klimatfrågan.
– Man kan ha ett samarbete som självständiga parter. Jag tror att media behöver samverka mer med forskare för att kunna ge en evidensbaserad rapportering.
Det behöver inte hindra dem från att också granska forskning, avslöja fusk eller att forskningsmedel används fel, framhåller han.
– Men om vi har ett samhälle där vi globalt behöver ta oss i kragen blir det svårt om inte media har en ansvarsfull rapportering, säger han.
Maria Gunther håller med om att balanskravet inte är tillämpligt på klimatområdet, där evidensen väger tungt för en majoritet av forskarkåren. Men oftast är bilden betydligt mer komplex. Det kan finnas såväl disciplinstrider som motstridiga forskningsresultat.
Balanskravet viktigt
När det gäller åsikter och konflikter är balanskravet viktigt. Och när en ny rapport som står i strid med tidigare forskning presenteras är det rimligt att journalistiken belyser äldre studier för att ge ett perspektiv, tycker hon.
– Själva granskningen av nya resultat ska forskarvärlden själv stå för. De testas oerhört hårt. Från journalistikens perspektiv handlar det framför allt om att kontrollera att den granskningen är riktigt gjord, säger hon.
När det gäller Claes Tullins tankar om samarbete mellan forskarvärlden och media ser Maria Gunther inte några större hinder för det och olika former av samarbete finns redan. Men för att behålla trovärdigheten är det ändå viktigt att hålla fast vid olika roller, speciellt i klimatfrågan, menar hon.
– Forskarna bedriver forskning och presenterar sina resultat. Jag som vetenskapsjournalist rapporterar om vad de kommit fram till, utan att slå över till att bli agitator eller miljöaktivist, och sedan får politikerna dra slutsatser och agera, säger hon
Media har ett ansvar
Samtidigt har media ett visst ansvar för konsekvenserna av sin rapportering, tycker hon.
– Jag minns en studie som undersökt hur stor andel av de barn som behandlats för övervikt som gick ut gymnasiet. Den var illa gjord och skapade löpsedlar som antydde ett direkt orsakssamband mellan övervikt och dåliga skolresultat. Hur känner sig ett överviktigt barn som passerar en sådan löpsedel? Ska vi strunta i det?
Det kan förstås komma andra studier som, till skillnad från det här exemplet, har god evidens och som samtidigt är kontroversiella, påpekar hon.
– Då bör man diskutera redaktionellt hur det ska hanteras. Jag tycker att en viktig uppgift för vetenskapsjournalistiken är att sätta in forskningen i ett sammanhang, säger Maria Gunther.
Läs också i Curie:
Du kanske också vill läsa
Nyhet 5 november 2024
Hot och angrepp. Dubbla yrkesroller. Ett växande berg av administration och akademiskt hushållsarbete som inte ger meriter. Vilka möjligheter har egentligen dagens forskare att ägn...
Debatt 4 november 2024
Dramatiskt skärpta straff och anonyma vittnen. Så vill regeringen minska brottsligheten och motverka de kriminella gängen, trots att det saknas belägg för att åtgärderna har någon ...
Nyhet 23 oktober 2024
Data från appar används allt oftare i forskningen, särskilt inom medicin och hälsa. Det skapar nya möjligheter men väcker också frågor om personlig integritet, urval och vem som sk...