Med önskan att föda egna barn

Den regionala etikprövningsnämnden i Göteborg godkände i maj 2012 en studie av transplantationer på ett tiotal kvinnor utan fungerande livmoder men med en önskan om att föda egna barn. Donatorer ska vara mödrar eller systrar till mottagarna. De första ingreppen gjordes i september samma år, och åtta kvinnor har transplanterats hittills.

Höja livskvaliteten

Professor Lars Sandman vid institutionen för vårdvetenskap på Högskolan i Borås sitter med i den säkerhetskommitté som var regionala etikprövningsnämndens krav för att godkänna studien. Han förklarar att etiska diskussioner inom sjukvården har ambitionen att hitta en balans mellan risk och nytta.

– I det här fallet handlar det inte om att rädda liv utan att höja livskvaliteten. Det måste tas med i beräkningen när man bedömer hur stora risker man är beredd att ta, säger Lars Sandman.

Han understryker att både donatorer och mottagare måste vara medvetna om de deltar i ett experiment.

– Mottagarna är kraftigt motiverade och känslomässigt engagerade. Det är viktigt att se till att de ändå kan ta till sig saklig information. Risken finns att de bara ser fördelarna och inte reflekterar över att de kanske inte blir gravida även om transplantationen går bra, påpekar han.

Självständiga beslut

Donatorerna måste känna att de deltar av egen fri vilja.

– Det kan påverka relationen om anhöriga inte ställer upp som donatorer. Samma problem kan uppstå när det gäller donation av njurar till närstående. Här rör det sig inte om ett livshotande tillstånd, men mödrar och systrar vet hur mycket det betyder för mottagaren att bli gravid. Att inte få egna barn kan innebära en stor livssorg, säger Lars Sandman.

Det finns exempel på personer som har tagit emot ett organ och drabbats av en existentiell kris. En del vill ta bort det nya organet, eftersom det upplevs som främmande.

– Idéer om att egenskaper hos donatorn kan överföras till transplantatet förekommer i andra transplantationsfall, berättar Lars Sandman.

Frågan är också hur alla inblandade reagerar inför det barn som kan bli resultatet av behandlingen. Kommer donatorn att uppfatta det också som sitt?

– Det här väcker tankar kring personlig identitet, konstaterar Lars Sandman.

Vem ska betala behandlingen?

Om kvinnorna i projektet blir gravida och föder friska barn kommer det att uppstå diskussioner om hur livmoderstransplantationer ska prioriteras i förhållande till andra behandlingar inom sjukvården. Ska de betalas av mottagaren?

– Visst kan man ifrågasätta att man lägger forskningspengar på något som kanske inte kan bli klinisk praxis. Men det kan komma fram data som inte skulle blivit kända annars. Det är också svårt att ta ställning till något innan det blivit beforskat, säger Lars Sandman.

Adoption ett alternativ

I Sverige finns mellan 1000 och 2 000 kvinnor utan fungerande livmoder. Lars Sandman tycker att man måste fråga sig om det finns bättre alternativ än transplantation om de vill ha barn.

Adoption ger inte genetiskt egna barn. Det gör surrogatmödraskapet, som dock inte är tillåtet i svensk lag.

– Stegvisa problem med att den transplanterade livmodern ska menstruera, bli gravid och fullfölja graviditeten till en förlossning gör det svårt att betrakta livmodertransplantation som en acceptabel metod för att behandla infertilitet. Surrogatmödraskap eller adoption är medicinskt sett säkrare alternativ, anser Lars Sandman.

Läs också i Curie:

De gav livmoder från mor till dotter (Curie)