Lyckligare som författare och undersköterska än forskare

Det är nog en och annan akademiker som får sig ett gott skratt när de läser Linns Spross roman Vård, skola och omsorg. Rappt och med humor beskriver hon vardagen för en ung doktorand vars äldre kolleger drivs av ett ädelt kall.

Doktoranden flippar till slut ur på ett ”Högre seminarium”, gör sig omöjlig och börjar istället jobba inom hemtjänsten. En sysselsättning som ska visa sig vara både meningsfull och utmanande.

Linn Spross lämnade akademin

Författaren Linn Spross har själv lämnat en akademisk karriär och börjat jobba inom vård och omsorg, och det är lätt att undra hur mycket i boken som är självupplevt.

− Boken är inte en självbiografi, även om själva ramberättelsen är lik min egen. Tjusningen med att skriva skönlitterärt är ju att man kan dramatisera, hitta på och ta i hur mycket man vill. Om jag hade skrivit en sanningsenlig och nyanserad skildring av min tid inom akademin skulle det ha blivit en väldigt tråkig bok, säger Linn Spross.

När hon började skriva boken var utgångspunkten att kontrastera hemtjänsten mot universitetet.

− Jag tyckte att det skulle vara festligt att framställa hemtjänsten som det trygga arbetet, där personlighet och kreativitet får utlopp, och universitetet som skitjobbet som bryter ner och förstör människor. Jag kände att det kunde bli en bra berättelse.

Forskade på arbetsmarknad och arbetstid

Linn Spross egna erfarenheter av akademin är både positiva och negativa. Hon började plugga till en master i samhällsvetenskap vid Uppsala universitet 2010 och kunde bland annat välja kurser i ekonomisk historia.

− Mitt sista år som student läste jag en fantastisk kurs om ekonomisk doktrinhistoria, och då förstod jag hur ekonomiska idéer format historien och människors liv. Det gjorde mig historiskt intresserad på allvar.

Hon doktorerade i ekonomisk historia vid Uppsala universitet 2016 med en avhandling om hur synen på arbetstidsförkortning förändrades under 1900-talet. Sedan skiftade hon fokus till 1800-talet och forskade på hur idén om en modern arbetsmarknad etablerade sig i Sverige.

Med tiden flyttade hon från ekonomisk-historiska institutionen till idéhistoriska institutionen vid Uppsala universitet. Hon hade fått forskningsmedel från en privat forskningsfinansiär och kunde ta dem med sig.

− Idéhistoriska institutionen kändes rolig och spännande, och det var den också. Jag är jätteglad att de tog emot mig, trots att jag inte kunde bidra till overhead-kostnader.

Såg ingen tydlig väg framåt inom akademin

När Linn Spross fick sitt första barn 2019 började hon fundera på framtiden och insåg att det inte fanns någon tydlig väg framåt inom akademin.

− Visst hade jag kanske kunnat klamra mig fast, men nu hade jag ett barn att tänka på och akademin är väldigt konkurrensutsatt. Det produceras ju många doktorander och tjänsterna är få.

Linn Spross bestämde sig för att bli sjuksköterska istället, så att hon alltid skulle kunna försörja sin son.

− Det kommer alltid att finnas en efterfrågan på sjuksköterskor, oavsett vad som händer.

Hade lärt sig vad som är effektiv text

När Linn Spross forskade kunde hon inte skriva skönlitterärt vid sidan om.

− Som historiker måste man kunna vederlägga allt och man får inte överdriva någon händelse bara för att det skulle passa bra i dramaturgin. Att skriva så är en konst som tog allt av mig, 100 procent, och det fanns inget kvar för att kunna skriva på något annat sätt. Jag kunde inte växla mellan genrer.

Det tog dock bara ett par månader innan det började klia i fingrarna när hon lämnat akademin. Hon hade då börjat arbeta inom hemtjänsten och tänkte att hon i alla fall kunde prova att skriva en roman. Gick det så gick det.
Erfarenheterna från forskningen kom till användning på nya sätt.

− Jag hade ju tränat mycket på att skriva och fått mycket feedback på mina texter av mina kolleger. Jag visste därför vad som är en effektiv textframställan.

Att vara historiker visade sig dessutom vara en fördel inom hemtjänsten.

− Det hjälper att veta vem Tage Erlander var när man pratar med 90- och 100-åringar, man förstår vad de refererar till. Vi hade många intressanta samtal om sådant jag kände till och de upplevt.

Ständig kritik och oskrivna regler i akademin

Att lämna den akademiska världen var inget svårt beslut. Liksom sin romanfigur mådde Linn Spross inte särskilt bra där, även om hon har svårt att ringa in vad som var fel. En av de saker hon nämner är att det var nedbrytande att alltid bli kritiserad, att återkopplingen på det akademiska arbetet nästan bara var negativ.

− Allt man skrivit kunde och borde alltid förbättras, inget var någonsin tillräckligt bra. Jag vet att sådan kritik tär på självförtroendet hos många, inte bara hos mig. Det var först när jag doktorerat som någon kunde kosta på sig att säga att det jag åstadkommit faktiskt hade vissa kvaliteter.

Ett annat fenomen som skapade osäkerhet var alla oskrivna regler.

− Akademin är fortfarande ett stort mysterium för mig. Det finns en massa regler som jag aldrig förstod och jag som inte visste fanns förrän jag överträdde dem. Jag vet fortfarande inte varför vissa forskare lyckas och andra inte.

Periodvis kämpade hon också med att formulera för sig själv och andra vad hennes arbete hade för nytta, vad det kunde tillämpas på.

− Jag märkte mer och mer att jag inte hade något bra svar på den frågan.

Vården ett lagarbete jämfört med akademin

Nu jobbar Linn Spross deltid som undersköterska på Akademiska sjukhuset i Uppsala, samtidigt som hon går fjärde terminen på utbildningen till sjuksköterska.

− Som undersköterska är det så tydligt när man arbetar och när man har fritid. När man tar av sig arbetskläderna och går hem är man ledig. När en patient blir utskriven är uppdraget slutfört. Som forskare borde man alltid läsa en artikel till.

När Linn Spross forskade satt hon ensam på sitt kontor och ensam i arkiven. Vården upplever hon som ett lagarbete, att alla drar åt samma håll.

− Läkare, sjuksköterskor och undersköterskor för en gemensam diskussion om patienterna. Jag känner mig inkluderad och har inget problem att få läkare att lyssna på mig. Det är ju undersköterskan som vet sådant som vad patienten ätit och druckit till exempel.

Bäst är dock känslan av meningsfullhet. Att vara välkommen och uppskattad på sitt arbete, veta att man gör skillnad.

− Det är så himla speciellt att ha ett jobb där man är efterfrågad. Att ha en självklar plats och inte behöva motivera varför man är där. Patienterna behöver mig på ett väldigt konkret sätt.