Litteraturforskare – samarbeta mer!

Svensk litteraturforskning har utvärderats av en internationell panel på uppdrag av Vetenskapsrådet och Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond. Slutrapporten innehåller beröm, men också kritik och rekommendationer.

– De arbeten som granskades höll en påfallande hög och jämn nivå. Men enligt bedömarna finns en potential för att utveckla litteraturforskningen, säger Urban Lundberg.

Han är forskare vid historiska institutionen, Stockholms universitet, och var projektets sekreterare och samordnare. Panelledamöterna kom från fyra länder och tog hjälp av ett stort antal sakkunniga när de analyserade omkring 80 olika forskningsarbeten. Skrifterna var inte ett tvärsnitt, utan i praktiken en del av den vassaste forskningen (se faktaruta).

– Svensk litteraturforskning uppvisar en mångfald, till exempel publicerar man inte bara i snäva vetenskapliga tidskrifter utan också i läsvänliga böcker. Det menar panelen att man ska värna om, säger Urban Lundberg.

Utvärderingen bygger på direkt läsning

Traditionella forskningsutvärderingar lägger vanligen stor vikt vid citeringar och publiceringar i internationella tidskrifter. Det är problematiskt för litteraturvetenskapen bland annat för att den publiceras i andra former, som böcker och antologikapitel. Den här gången användes en utvärderingsmodell som inte bygger på så kallad bibliometrisk analys, utan på direkt läsning och betygsättning av forskningsarbeten.

– Det brukade vara minst lika meriterande för en litteraturforskare att publicera en understreckare i Svenska Dagbladet som en vetenskaplig artikel. Men nästan alla vi talat med säger att det där håller på att täppas till. Nu väljer man mellan två karriärvägar – antingen det bredare kulturella fältet, eller vetenskapliga tidskrifter. Många är kritiska mot det och tycker att det strider mot ämnets kultur, säger Urban Lundberg.

Forskare har också pekat på en risk för att forskningen ”osynliggörs dubbelt” om fler försöker publicera internationellt för att passa in i finansiärernas utvärderingssystem och öka chansen till forskningsmedel. Den som skriver i internationella tidskrifter förlorar sin svenska publik, samtidigt som artiklar om svenska författare inte väcker så stort internationellt intresse.

I rapporten rekommenderar utvärderarna att finansiärerna tillsammans med forskarna ska utveckla bättre bibliometriska instrument som kan spegla och mäta mångfalden i publiceringarna – som de betonar är en av litteraturvetenskapens styrkor.

Ofta mindre än 30 procent forskningstid

Panelen har också studerat den svenska litteraturforskningens miljö vad gäller exempelvis samarbeten, ekonomi och forskningstid. Litteraturvetare i Sverige forskar i snitt 30 procent av sin arbetstid, i många fall ännu mindre. Utvärderarna kallar andelen ”nästan skrämmande låg” i jämförelse med Danmark och Norge, där forskningstiden ofta utgör halva tjänsten.

Detta, menar man, ger ingen plats för tvärvetenskapliga initiativ och större projektansökningar. Istället driver det forskarna mot mindre, individuella ansökningar.

– Det här uppfattar bedömarna som ett problem. Enskilda forskare blir beroende av externa bidrag för att få tid att forska, och det göder en solist-kultur där det blir svårare att bredda sin forskning och sin tematik, säger Urban Lundberg

Svenska författarskap i fokus

Han understryker att även om grundtonen i rapporten var positiv, så påpekade granskarna att påtagligt mycket av litteraturforskningen handlar om svenska författarskap och förhållanden. Med andra frågeställningar skulle forskningen bli mer internationellt intressant och mer relevant för andra discipliner.

Här får panelen medhåll av Anders Ohlsson, professor i litteraturvetenskap och prefekt vid Lunds universitet.

– Ämnet har en tradition av att vårda nationallitteraturen och många ser det som sitt uppdrag. Vi förvaltar ju ett kulturarv – men det är inte säkert att det bli internationellt bra forskning av det. Bedömarna efterlyser mer problemdriven forskning i internationella samarbeten, att man ställer frågor istället för att beskriva och analysera ett visst författarskap till exempel. Och det instämmer jag livligt i, det skulle absolut vara en fördel, säger Anders Ohlsson.

Traditionella frågeställningar

I utvärderingen rekommenderas finansiärerna att utforma program för tvärvetenskapliga frågeställningar, och institutionerna att utlysa fler tjänster internationellt och stötta bildandet av forskarnätverk för gemensamma ansökningar.

Utvärderarna påpekar också att många doktorsavhandlingar präglas av ”anmärkningsvärt traditionella frågeställningar”. Doktoranderna väljer i ännu högre grad än de seniora forskarna att göra exempelvis analyser av svenska författares verk.

– Jag är inte förvånad. Avhandlingen är ju lite som ett gesällprov, där man känner att man ska visa att man klarar det som ämnet tyst kräver av en: texttolkning, kulturanalys, säger Anders Ohlsson.

Urban Lundberg konstaterar att den typen av studier har svårt att hävda sig i konkurrensen om forskningsmedel. Panelen menar att institutionerna behöver bli bättre på att förbereda unga forskare för en internationell och föränderlig forskningsmiljö.

– När jag gjorde djupintervjuer under utvärderingsarbetet visade det sig att de flesta institutioner inte gjorde något särskilt i den vägen. De satte mer sitt hopp till att de yngre naturligt skulle anpassa sig till det internationella landskapet, säger Urban Lundberg.

Den inställningen är Anders Ohlsson kritisk till.

– Att hoppas att den unga generationen skulle stå för förnyelse av ämnet tycker jag är lite övermaga. Doktoranden försöker komma in på fältet och skaffa sig ett jobb, och genom att vara innovativ riskerar man ju något. Det är de seniora som måste ta initiativ i samspel med varandra för att förnya.

Läs mer:

Mångfaldig litteraturforskning. Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfonds och Vetenskapsrådets utvärdering av svensk litteraturforskning. Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.