Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Ceremoni vid Karolinska institutet där kvarlevorna av tre människor från Nya Zeelands urbefolkning återlämnades till representanter för Museum of New Zealand. Foto: Erik Cronberg

NYHET

Kvarlevor skapar huvudbry för universiteten

Mänskliga kvarlevor har i forskningens namn samlats in under hundratals år. Inte alltid med etiskt försvarbara metoder. Nu arbetar museer och institutioner med att inventera sina samlingar och att återbörda kvarlevor som plundrats från ursprungsbefolkningar.

Mänskliga kvarlevor har kommit till forskningen på skilda vägar. De har grävts upp av arkeologer i forntida gravar. De har lämnats till anatomiska institutioner från fattighus och sjukhus. De har grävts upp på begravningsplatser av etnografer. Och de har köpts, bytts eller stulits utomlands.

De svenska samlingarna består till största delen av arkeologiskt material från förhistorisk tid. En mindre del är anatomisk och den minsta delen etnografisk – även om gränserna är flytande. Här finns bland annat kranier som en gång samlades in för att visa på skillnader mellan folkgrupper.

Inventerar kranier

Historikern Olof Ljungström arbetar med att inventera Karolinska institutets samling om knappt 800 kranier. I projektet ingår även att bygga upp en databas som planeras vara klar 2019.

Ett stort bekymmer är att samlingens katalog förstördes vid en brand 1892. När Olof Ljungström öppnade vissa kartonger luktade det fortfarande av rök.

– Såvitt vi kan se är det första gången sedan branden som någon packar upp hela samlingen.

Bristen på fakta gör att han måste söka på alla möjliga ställen.

– Jag letar i arkiv i material som brev och mötesanteckningar för att se om jag kan hitta information om kvarlevor som kommit in, och när det kommit.

Samlingen har flyttats mellan olika institutioner, beroende på var man under olika tidsperioder ansett att den hört hemma.

Bringa reda

Uppsala universitets samling av kvarlevor har haft ett likande öde och flyttats runt utan att någon haft överblick. Osteologen Anne Ingvarsson vid Gustavianum arbetar med att bringa reda i en stor samling som tillhört Uppsalas dåvarande Anatomiska institut och som samlats in fram till 1920.

Hon konstaterar att det rör sig om kvarlevor från tusentals individer varav ett hundratal monterade skelett. Större delen är lösa ben och kranier som i bästa fall kan identifieras eller passas ihop. Till sin hjälp har hon en gammal liggare med beskrivning av varje material, datering och ett nummer. Men alla kvarlevor är inte numrerade eller så är siffrorna nötta och svåra att se.

– Det är ett omfattande arbete, det finns fortfarande lådor som inte är uppackade. Men vi har kommit en lång bit på vägen. Det mesta av det som är kvar kommer vi nog inte att kunna identifiera eftersom det inte är märkt.

Ett 40-tal av kvarlevorna är troligen samiska. Ett antal grävdes upp 1915 på Ruonala kyrkogård i Norrbotten och de har efter regeringsbeslut deponerats vid Svenskt fjäll- och samemuseum i Ajtte för att vara tillgängliga för forskning.

Utarbetat riktlinjer

Kvarlevor som inte kan återbördas kommer att bevaras på Gustavianum enligt riktlinjer som Uppsala universitet har utarbetat. Det finns också internationella riktlinjer som tagits fram av International Councils of Museums, ICOM.

– De är ganska vaga. Uppsalas riktlinjer är mer sammansatta. Men vi hoppas på att få nationella riktlinjer.

Anne Ingvarsson konstaterar att det finns olika sätt att se på forskning om kvarlevor, bland annat beroende på vetenskaplig inriktning. En skiljelinje går mellan dem som inte tycker att detta är någon intressant forskning och att man ska lyssna mer på urfolksgrupper och återbörda kvarlevor – och dem som tycker att det är viktigt att forska mer för att få kunskap om människors liv och leverne.

– Det är en debatt som pågår och har pågått länge, säger Anne Ingvarsson.

Började på 1800-talet

De anatomiska samlingarna började samlas in under 1800-talet, med Paris som centrum för den nya forskningen.

– Man skar ut sjuka delar av avlidna patienter för att systematisera sjukdomsprocesser. Det innebar ett genombrott för möjligheten att diagnostisera och prognosticera, berättar Olof Ljungström.

Svenska anatomer som Anders Retzius var utbildade där. Han samlade skallar bland annat från samer och konstruerade ett skallindex som han ansåg visa på skillnader mellan människoraser. Anatomerna hade också tillstånd att ta kroppar från avlidna på fattigvårdsinrättningar, fängelser och mentalsjukhus.

– Det är de svagaste och mest utsatta i det svenska samhället som kommer in i samlingen av kranier.

Plundrade gravar

Svenskars samlande ute i världen skedde ofta på oetiska sätt, kvarlevor grävdes upp, ursprungsbefolkningars gravar plundrades. Forskare bytte skallar med varandra.

– De oetiska momenten vid förvärv av kvarlevor är kopplade till hur européer rört sig runt om i världen. De följer den västerländska expansionen, säger han.

Anatomisk forskning, så som den bedrevs under 1800-talet och början av 1900-talet, har upphört men osteologisk forskning på arkeologiskt mänskligt material pågår.

– Det är livaktig forskning som sedan länge är integrerad i arkeologin. Det handlar om att ta reda på sådant som ålder, kön, sjukdomar, skador och hur personen har begravts, för att få kunskap om tidigare samhällens demografi och sociala sammansättning, säger Anne Ingvarsson.

Hon forskar själv bland annat om kvarlevor från 1500- och 1600-talen från begravningsplatsen vid Sala silvergruva, med fokus på människors hälsa och hur gruvmiljön påverkade dem.

Alltmer ifrågasatt

Det senaste decenniet har samlingar av mänskliga kvarlevor, främst de anatomiska och etnografiska, alltmer ifrågasatts – men ingen har haft koll på vad som finns, och var.

Så sent som 2015 fick Historiska museet regeringens uppdrag att göra en heltäckande inventering bland 390 offentliga museer. 66 av dem hade mänskliga kvarlevor i sina samlingar. Förutom vid Karolinska institutet och i Uppsala finns en stor samling i Lund.

Sverige är långt ifrån ensamt om att ha samlingar av kvarlevor. En av de största finns på National History Museum i London med 20 000 kranier.

Sifforna är osäkra, men i exempelvis Berlin finns troligen omkring 15 000 kranier och i Paris 20 000. Smithsonian Institution i Washington har bland annat arbetat med att återbörda 10 000 kvarlevor från nordamerikanska indianer.

Återbörda kvarlevor

Numera arbetar även svenska institutioner med att återbörda kvarlevor till ursprungsbefolkningar. Den första repatrieringsceremonin skedde 1996 då kvarlevor av White Fox, en pawneeindian, återlämnades till Pawnee Nation. Han hade tillsammans med två kamrater rest runt och uppträtt i Europa 1874 men blivit sjuk i tbc och dött i Göteborg.

De senaste åren har bland annat tio kranier återlämnats av Uppsala universitet och Karolinska institutet, till representanter från Franska Polynesien under en ceremoni 2015. I maj 2017 återbördades tre kranier av maorier till Museum of New Zealand.

Att repatriera är en komplicerad process som kräver pietetsfullhet och juridisk kunskap. Olof Ljungström får ibland frågan varför det tar så lång tid.

– Det finns en föreställning om att det bara är att lämna tillbaka kvarlevor. Men osäkerheten är stor, mycket av materialet är urgammalt. Och beroende på hur den postkoloniala processen sett ut är vissa folkgrupper borta idag.

Statens historiska museers kunskapsöversikt om mänskliga kvarlevor vid offentliga museer (pdf) Länk till annan webbplats.

ICOM:s etiska regler (pdf) Länk till annan webbplats.

Uppsala universitets riktlinjer för bevarande av mänskliga kvarlevor (pdf) Länk till annan webbplats.

Läs också i Curie:

Från växtjakt till samarbete över gränserna (Curie)

Lästips

White Fox långa resa
av Dan Jibréus

Människosamlarna
av Fredrik Svanberg

Farfar var rasbiolog
av Eva F Dahlgren

Relaterat innehåll

Nyhet 20 mars 2024

Johan Frisk

Nämnden för prövning av oredlighet i forskning har avlastat lärosätena i arbetet kring anklagelser om forskningsfusk. Men både nämnden och de anmälda forskarna efterlyser mer stöd ...

Nyhet 20 mars 2024

Johan Frisk

Ett hundratal anmälningar om oredlighet har utretts de fyra senaste åren. Vad blir konsekvenserna av en fällning? Och vilket ansvar har en medförfattare för innehållet i en vetensk...

Nyhet 5 februari 2024

Charlie Olofsson

Allt mer forskning som berör samer görs i samverkan med samiska organisationer, men det är ingen självklarhet. I länder som Australien, Nya Zeeland och Kanada är samverkan däremot ...