Konsten att förena forskning med läkaryrket

Som neurokirurg vid Akademiska sjukhuset i Uppsala opererar Elham Rostami patienter med svåra hjärnskador. Som forskare vid Uppsala universitet och Karolinska institutet forskar hon om samma patientgrupp. Målet är att förstå varför vissa återhämtar sig bättre än andra efter traumatisk hjärnskada, och att använda den kunskapen till att skräddarsy behandlingar för olika patienter.

– De som är närmast patienten och sjukdomen kan formulera forskningsfrågor som är riktigt avgörande för just den här patientgruppen. Man tar med sig frågeställningar in i forskningen och nya rön tillbaka till vården, säger hon.

Men det är inte enda skälet till att Elham Rostami både vill forska och vara kliniker.

– Jag känner att jag behöver båda. Jag älskar patientkontakten och det kirurgiska hantverket och det är så himla kul att forska.

Fler kombinationstjänster behövs

Hon började kombinera klinik och forskning redan under läkarutbildningen, och har sedan fortsatt med det under AT- och ST-tjänstgöring. Nu har hon en kombinationstjänst med 50 procent av varje.

– Kombinationstjänster är väldigt bra, vi borde ha fler sådana i Sverige. För många läkare är forskning något som i stor utsträckning får utföras på fritiden. Man kanske får ALF-medel för enstaka forskningsveckor, men huvuddelen av jobbet blir på kvällar och helger.

Jag älskar patientkontakten och det kirurgiska hantverket och det är så himla kul att forska.

Det gör att många läkare väljer bort forskning, menar Elham Rostami.

– Särskilt unga läkare, märker jag. De har ingen lust att offra familj och vänner för att forska oavlönat på sin fritid. En i grunden sund inställning. Samtidigt behöver Sverige forskande läkare, så vi måste få till en förändring här.

Svårare skapa arbetsgemenskap

Andra utmaningar med att både forska och vara kliniker är man behöver kämpa med två organisationers administrativa system, och att arbetsgemenskap och delaktighet inte är något som kommer av sig självt när ens arbetstid fördelas mellan olika enheter, geografiskt och organisatoriskt, menar hon.

– Många kliniska doktorander vet nog inte mycket om vad som händer på institutionen. De går sina obligatoriska kurser och syns inte till så mycket annars. Jag diskuterar mycket med kollegor om hur vi kan skapa naturliga mötesplatser som minskar avståndet mellan klinik och forskning.

Det finns verkligen så många skäl att fortsätta med både forskning och klinik.

Elham Rostami efterlyser tydliga karriärspår för kombinerade läkare och forskare. Att välja den vägen ska anses meriterande och inte vara något den enskilda läkaren ska behöva argumentera för, slår hon fast.

– Gullstrandtjänsterna på Akademiska sjukhuset är ett bra sådant exempel på hur forskning och klinik kan förenas.

Karolinska universitetssjukhusets direktör Christophe Pedroletti har nämnt att de ska sjösätta särskilda clinical trialist-tjänster, berättar Elham Rostami. Det tycker hon är en bra tanke.

– Man ska kunna välja det som sin inriktning, och få sjukhusets stöd i det. Idag är läkemedelsbolagen oroliga att de inte kommer kunna göra kliniska prövningar i Sverige i framtiden, för att de saknar forskande läkare att samarbeta med.

En politisk fråga om resurser

Elham Rostami är vice ordförande i Sveriges unga akademi och van att diskutera forskningens villkor med politiker, bland annat i riksdagen. I grunden är den kliniska forskningens förutsättningar en politisk fråga om resurser, menar hon. Politiker fokuserar ofta på effektivisering av vårdproduktion, men vill samtidigt att Sverige ska ligga i framkant i medicinsk forskning och vårdkvalitet.

Idag är läkemedelsbolagen oroliga att de inte kommer kunna göra kliniska prövningar i Sverige i framtiden.

– Det går inte riktigt ihop. Så som effektiviseringarna har genomförts har de försämrat förutsättningarna för forskning och kvalitet. Vill man vända den utvecklingen måste politiska beslutsfattare och sjukhusledningar värna universitetssjukhusens särskilda roll där forskning och akademisk karriär har en central plats.

Stora skillnader mellan olika läkarspecialiteter

Forskartätheten varierar mycket mellan olika läkarspecialiteter i Sverige. Högst är andelen inom laboratoriemedicin där mer än var tredje yrkesverksam specialistläkare är disputerad. Kirurgi, barn- och ungdomsmedicin samt basspecialiteter exklusive allmänmedicin är andra kategorier med hög andel forskare.

Längst ner i listan återfinns allmänmedicin där bara var tjugonde läkare är disputerad, enligt statistisk från Statistiska Centralbyrån som presenteras i utbildningsdepartementets utredning om reviderat ALF-avtal från 2024.

Att vi har obemannade jourpass nästa månad får gå före att vi behöver en disputerad kollega om åtta år.

Näst lägst andel forskare finns enligt sammanställningen inom psykiatrin, där 11 procent är disputerade. En av dem är Moa Jederström, nybliven doktor vid Linköpings universitet och ST-läkare i barn- och ungdomspsykiatrin vid Linköpings universitetssjukhus. Hon forskar om psykisk hälsa hos barn som idrottar och är en av få disputerade på sin klinik.

– Jag blev först förvånad när jag märkte hur lite klinisk forskning som pågår inom barn- och ungdomspsykiatrin. Det handlar inte om just min arbetsplats utan verkar vara ett generellt mönster, både i Sverige och internationellt, säger hon.

Psykiatrin prioriterar akuta kliniska behov