Kollegial bedömning ska höja forskningens kvalitet

Ungefär 40 procent av lärosätenas forskningsintäkter består av fakultetsanslag från regeringen. Sedan fyra år tillbaka fördelas tio procent av detta baserat på hur mycket forskarna publicerar sig och citeras samt mängden externa medel.

I forsknings- och innovationspropositionen från förra hösten meddelade regeringen att de ville låta ta fram förslag till en ny modell för att utvärdera forskningens kvalitet och relevans som grund för resursfördelningen.

Enligt regeringens uppdrag, som Vetenskapsrådet sedan fick i mars i år, ska forskningskvaliteten utvärderas med hjälp av kollegial bedömning – peer review. Vetenskapsrådets generaldirektör Mille Millnert är övertygad om att det är rätt väg att gå.

– Med kollegial bedömning kan man värdera olika ämnen efter sin särart och bedöma komplexiteten i begreppet kvalitet – sådant som originalitet, djärvhet och förnyelse. Nu gäller det att konstruera en utvärderingsmodell som verkligen befordrar forskningens kvalitet och genomslag, snarare än volym. Och som inte gör att för mycket forskningstid äts upp av utvärderingar, konstaterar generaldirektör Mille Millnert.

Premiera kvalitet, inte volym

Publikationer och citeringar kan utgöra en del av underlaget till bedömningen, menar han. Samtidigt har publiceringsstatistik vissa begränsningar. Det är väl känt att publiceringstraditioner inom till exempel humaniora, medicin och teknik är olika. I jämförelse med kollegial bedömning har publiceringsstatistik – som är tillbakablickande till sin natur – också svårare att fånga potentialen för högkvalitativ forskning.

– Men den stora risken är nog att ett system där man räknar publikationer och citeringar tenderar att belöna forskning som leder till snabba publikationer framför områden där resultat är mer osäkra.

Och vi måste ha ett fördelningssystem som premierar kvalitet och genomslag, snarare än volym, understryker Mille Millnert.

Nytta handlar om forskningens genomslag

Vid sidan av kvalitet ska enligt regeringen också forskningens relevans och nytta för samhället vägas in i bedömningen. Men då är väl risken stor att vissa forskningsområden missgynnas – för inte går det väl att visa att all forskning kommer till omedelbar nytta?

– Nej, och det är heller inte rimligt. Många gånger tar det lång tid innan man kan se att forskningsresultat har haft en effekt. Är upptäckten av Higgspartikeln samhällsnyttig? Kanske inte på kort sikt, men grundforskning leder ofta till upptäckter på vägen som kan ha mycket stor samhällsrelevans.

Vi måste ha en bred tolkning av nytta, som tar hänsyn till varje disciplins förutsättningar, fortsätter han. Det vi är ute efter är forskning av hög kvalitet som får genomslag. Ett genomslag kan vara en produkt eller en tjänst, men också handla om till exempel förändrade riktlinjer för vård, socialtjänst eller miljöskydd, påverkan på samhällsdebatten, kunskapsspridning eller nyttiggörande av forskningsbaserad kunskap i bred bemärkelse.

– Det räcker alltså inte att forskningen är bra, den måste föras ut. Om resultaten hamnar i byrålådan och inte får uppmärksamhet – ja, då har de ju inte kommit till nytta.

Även annan expertis än forskare

När man bedömer genomslag behövs delvis annan sakkunskap än den vetenskapliga. Därför kan också experter inom områden som näringsliv, industri, offentlig sektor och civilsamhälle finnas med i utvärderingarna.

Till en stor del kommer experterna, i synnerhet de vetenskapliga, att behöva hämtas från våra nordiska grannar och andra länder utanför Sverige.

– Det är nödvändigt för att undvika jävssituationer; Sverige är ett litet land.

Inte belasta med för mycket extraarbete

En utvärdering av forskning vid samtliga svenska universitet och högskolor riskerar att bli en stor apparat som slukar resurser. Samtidigt måste kostnaderna ses i relation till kvalitetsvinsterna, påpekar Mille Millnert.

– Utvärderingarna kan ha ett stort värde även om effekten av dem inte skulle bli så stor i reda pengar. Tanken är ju att arbetet i sig ska hjälpa lärosätena att driva fram kvalitet.

Men han framhåller att det ändå gäller att vara vaksam.

– Framförallt får det inte bli så att forskarna belastas med för mycket extraarbete i form av dokumentation och inrapportering.

Utvärderingarna bör enligt regeringsuppdraget inte göras oftare än vart fjärde till vart sjätte år.

– Det vore inte heller meningsfullt, konstaterar Mille Millnert.

Studerar hur andra länder gör

Hur urvalet av den forskning som ska utvärderas ska gå till är en av de svåra frågorna för arbetsgruppen vid Vetenskapsrådet. Andra utmaningar är hur olika ämnesområden ska vägas mot varandra och på vilket sätt bedömningen ska kopplas till fördelningen av resurser.

För att lära av andra har arbetsgruppen gjort studiebesök i Storbritannien, där cirka två tredjedelar av det direkta anslaget (som utgör cirka 30 procent av lärosätenas totala intäkter) fördelas utifrån resultatet av landets utvärderingssystem, och i Nederländerna, där man tillämpar en annan utvärderingsmodell. Även det utvärderingssystem man använder sig av i Australien är av intresse.

– Men givetvis kan vi inte kopiera någon av dessa modeller rakt av, betonar Mille Millnert. Den modell vi föreslår måste anpassas till de förhållanden som råder just här i Sverige.

Syftet är att styra mot kvalitet

Förslaget till ny modell för resursfördelning ska vara färdigt i december nästa år. I forskningspropositionen framgår att regeringen räknar med att en fördelning av resurser på basis av kvalitetsutvärderingar kan införas tidigast 2018.

– Särskilda satsningar på toppforskning har vi redan gjort flera gånger. Den effekt jag vill se nu är att den lägsta nivån på forskningen höjs. Vi ska inte ha fler forskare i systemet än vi kan ge rimliga förutsättningar, säger Mille Millnert.

Ytterst syftar utvärderingarna till att skapa incitament för universitetet och högskolor att styra mot kvalitet. Det är de som ska skapa goda förutsättningar för sina forskare. Han ser ingen motsättning mellan en sådan styrning och forskningens frihet.

– Tvärtom! Det vi vill premiera är en utveckling mot högre kvalitet, var den än finns.

Även för de mindre lärosätena öppnar sig möjligheter här, menar han.

– Visst, det kan bli tufft i konkurrensen med de stora universiteten, och det är klart att en liten högskola kan behöva prioritera hårdare. Men med en tydlig profil öppnas här en chans för dem att hävda sig. Idag finns det inget de kan göra för att öka sina basanslag.

Läs också i Curie:

Så bedöms forskare i England och Holland (Curie)