Klapparna som forskarna önskar sig till jul

Per Kristensson, professor i konsumentpsykologi och innovation, Karlstads universitet:

– En middag. Vi vet genom forskningen att människor tror att saker gör dem lyckliga. Det är fel. Saker har en avtagande lyckonivå. Man kan först känna sig glad för något nytt men efter bara ett litet tag infinner sig känslor av vana, vilket förklarar uttryck som ”den där gamla trasan”. Upplevelser, däremot, följer en motsatt utveckling. De blir ofta allt bättre med tiden. Man kan tänka på ”den där middagen” för ett år sedan och minnas hur rolig den var. Vi vet dessutom att social samvaro är förknippad med välbefinnande samtidigt som vi har indikationer på att allt fler människor upplever sig ensamma i Sverige.

– Helst vill jag få en middag med någon jag inte känner. Om vi är många som önskar oss det så kan middagarna dessutom leda till en ökad acceptans i samhället generellt, att vi lär oss förstå varandra över kulturgränser, eller underlättar integrationen av nyanlända till Sverige. Så denna julklapp har positiva effekter i många led.

Pernilla Wittung-Stafshede, professor vid divisionen för kemisk biologi, Chalmers:

– Jag önskar mig två saker. Den första är bort med gubbkulturen på alla universitet i Sverige. I Metoo-andan är det dags att lyfta frågan. Och då tänker jag inte främst på sexuella trakasserier, även om de också förekommer, utan mer på manskulturen som sitter i de akademiska väggarna. Vi måste få in fler kvinnor på de höga posterna inom akademin. Chalmers, till exempel, är sämst i Sverige på andelen kvinnliga professorer. Jag har jobbat i USA i flera år, där får duktiga kvinnor inom akademin fler chanser och blir mer respekterade än i Sverige.

– Min andra önskan rör mitt eget forskningsområde. Jag önskar att vi hittar ett botemedel mot demenssjukdomar. Diagnostiken har gått framåt men vi behöver lära oss hur dessa sjukdomar börjar på molekylär nivå, så vi kan stoppa utvecklingen innan hjärnceller börjat dö. Tänk om det går att diagnosticera en drabbad person redan vid 50 eller 60 års ålder som då kan börja ta en liten tablett och därmed slippa sjukdomen vid 70.

Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi, Göteborgs universitet:

– För forskningssamhällets skull önskar jag mig att Macchiarini-fallet verkligen går till åtal och att han fälls för vållande till annans död. Det är förfärligt att anhöriga till de patienter han experimenterat på med dödlig utgång, inte har fått ersättning och ursäkt. Att han går fri sänker den allmänna moralen och kan bidra till att allmänhetens förtroende för den medicinska forskningen minskar.

– På ett övergripande plan önskar jag mig också ett slut på den sjuka forskningspolitiken som handlar om att ge enorma anslag till vissa individer som anses vara "excellenta" och syssla med "strategisk forskning". Varför fortsätter man på det sättet? Ingenting talar för att det är lönsamt och det skapar en enorm dysterhet bland den stora majoriteten av forskare som inte räknas in i denna lilla skara. Vissa får så mycket pengar att de knappt kan förbruka dem, andra har inte råd att köpa lite reagenser och ha en doktorand.

Jonas Ludvigsson, professor vid Karolinska institutet och överläkare vid Örebro universitetssjukhus:

– Ett par tjocka sockor. Sedan några år tillbaka har jag en adjungerad professur på Colombia University i New York. Jag har länge samarbetat med forskarkolleger där, inte minst kring frågor som rör glutenintolerans. Så det blir en del flygresor och jag har upptäckt att jag sover bättre på planet när jag har sockor på mig istället för skor. Fötterna blir varmare. Kanske ett tips även för andra?

– Jag önskar mig också ett datorprogram som ännu inte finns. Det ska vara ett program som anpassar ens manus till olika vetenskapliga tidskrifter. Alla tidskrifter har olika krav på till exempel hur referenslistan ska se ut, rubrikstorlekar och vad som ska stå på första sidan. Det ställer ju till det när man blir refuserad och ska skicka manuset vidare. Om ett datorprogram fixade till all formalia så skulle det spara oerhört mycket tid, eftersom nästan alla mina manus blir refuserade ett par gånger innan de accepteras. Få se vem som blir först med att skapa ett sådant.

Virginia Langum, docent i engelsk litteratur med inriktning på medeltidens litteratur och kultur, Umeå universitet

– Jag önskar mig Canacees magiska ring från Väpnarens Berättelse i Geoffrey Chaucers 1400-talsverk Canterburysägnerna. Canacees guldring är unik. Med den kan man förstå fåglarna och prata med dem på deras egna språk. Ringen låter också bäraren uppfatta alla örters och växters speciella helande egenskaper. Berättelsen handlar om olika former av translatio (som på latin betyder både översättning och fysisk rörelse) och magiska objekt som gör det möjligt. Vi hör om en häst som omedelbart kan föra en människa vart hon än vill och en spegel som visar en människas sanna avsikter. Men läsaren ser bara Cancee använda ringen när hon pratar med en sårad falk.

– I slutänden antyder berättelsen något om den nödvändiga ofullkomligheten i översättning, att vi måste översätta enligt våra egna termer och erfarenheter. Ändå tror jag att en sådan ring skulle vara användbar för en utlänning som inte vet exakt vad som är giftigt i den svenska skogen. Och den kan göra dubbel tjänst som en accessoar.