Jämställdhetsmål tomma ord utan incitament

Liisa Husu har varit på en konferens i Bryssel med Ewora, den europeiska organisationen för kvinnliga rektorer, och stannar till några dagar hemma i Finland innan hon återvänder till Örebro universitet, där hon är professor i genusvetenskap och föreståndare för Centrum för feministiska samhällsstudier.

När vi talas vid funderar hon över varför det går så trögt att rekrytera kvinnor till topptjänster inom akademin. Könsbalansen på doktorandnivå håller på att bli ganska jämn i stora delar av världen, i Sverige är ungefär hälften av alla som disputerar kvinnor. Men efter disputationen avancerar kvinnor inte lika snabbt som män.

Rapporten She figures, som publiceras av EU vart tredje år, visar att bara 21 procent av professorerna är kvinnor. Sverige är något bättre med 26 procent. Liisa Husu är förvånad över att skillnaden inte är större.

– Trots att Sverige i decennier har visat en politisk vilja att genomföra jämställdhet i akademin ligger andelen kvinnliga professorer på ungefär samma nivå som genomsnittet i EU, säger hon.

Andelen kvinnliga professorer i EU ökar med en procentenhet per år, men utvecklingen går inte åt rätt håll överallt. Nya data visar att andelen kvinnliga professorer minskat vid en tredjedel av lärosätena i Storbritannien.

Större mångfald ger högre kvalitet

Liisa Husu ser både inom- och utomvetenskapliga argument för att öka andelen kvinnor på toppositioner.

– Professorerna leder forskning och undervisning och skapar framtida kunskap. Den kan bli väldigt ensidig om professorerna enbart är män eller om mansdominansen är stor. Akademin behöver de bästa hjärnorna och de finns inte bara i manliga kroppar.

Hon anser att forskningen blir mer innovativ och får högre kvalitet med större mångfald i ledningen. Studenterna behöver också både kvinnliga och manliga förebilder.

– Om akademin inte rekryterar fler kvinnor kommer vi att förlora talanger som skulle bidra till bättre vetenskap.

Varierar med forskningsfältet

Utnämningen till professor utgör kulmen på en lång karriär från student till doktorand och olika befattningar efter disputationen. Det kan hända mycket längs vägen.

Mönstret varierar med forskningsfältet. Kvinnor är i minoritet på alla nivåer inom naturvetenskap och teknik. I Sverige är det ett område med många professurer.

Inom samhällsvetenskap råder en jämn balans mellan antalet kvinnliga och manliga professorer. Men där finns bara 14 procent av landets professorstjänster. Liisa Husu tycker att siffrorna är mycket intressanta:

– Där de flesta kvinnorna finns är konkurrensen störst per position, säger hon.

Efterlyser belöning eller sanktioner

Sveriges regeringar har sedan 1997 formulerat jämställda rekryteringsmål för akademin. I årets regleringsbrev har kraven höjts ytterligare. Till 2030 ska hälften av alla nyrekryterade professorer vara kvinnor. Alla universitet måste tillsätta kvinnliga professorer i proportion till dagens andel av disputerade kvinnor inom varje område.

Forskare och lärare med doktorsexamen har ökat kraftigt i Sverige sedan 2001. Kvinnor dominerar framför allt inom medicin och hälsovetenskap, samhällsvetenskap, humaniora och konst. Männen är fler inom naturvetenskap och teknik.

Liisa Husu tycker att det är bra att statsmakterna ställer krav på jämställdheten, men efterlyser samtidigt någon form av belöning eller sanktioner i förhållande till resultatet.

– Vi behöver mer effektiva metoder för att åstadkomma förändring, till exempel ekonomiska incitament. Jämställdhetsmål kan bli tomma ord, om de inte följs upp ordentligt. Det blir lätt ett spel för gallerierna.

Ge kvinnor och män samma chans

Alla statliga lärosäten samt Chalmers tekniska högskola ska på uppdrag av regeringen dessutom ta fram en plan för sitt arbete med jämställdhetsintegrering under perioden 2016-2019. Ytterligare ett 60-tal myndigheter har tidigare fått samma åläggande för att ge kvinnor och män samma makt att forma samhället och sitt eget liv.

Inom utbildningsväsendet handlar det till exempel om att erbjuda lika möjligheter till karriärvägar samt motverka könsbundna studieval. Lärosätena redovisade respektive planer i maj i år.

Liisa Husu konstaterar att ambitionsnivån varierar.

– Forskning om jämställdhet i akademin visar att stödet från universitetsledningen är avgörande för att kunna åstadkomma positiva och hållbara förändringar.

Sveriges jämställdhetsparadox

En jämförande europeisk studie visade att många manliga professorer har en hemmafru som tar hand om privatlivet. Kvinnliga professorer är oftare ensamstående. Svenska data saknas dock.

– Det verkar som om delar av akademin förblir en manlig bastion, som håller fast vid gamla mönster, konstaterar Liisa Husu.

Science Europe, som är en intresseorganisation för forskningsfinansiärer inom EU, har nyligen publicerat praktiska riktlinjer för att göra det lättare att kombinera familjelivet med en akademisk karriär. Organisationen rekommenderar bland annat att forskare av båda könen ska kunna göra ett uppehåll i sin finansiering för att ta föräldraledigt. De ska också kunna jobba deltid.

Mycket av det är självklart för oss i Sverige, men kvinnor stöter på hinder även här. Kolleger från andra länder ställde frågor om den svenska jämställdhetsparadoxen när Liisa Husu deltog i en Unesco-workshop om genus och vetenskap i Argentina. Varför är Sverige så framgångsrikt inom så många andra områden men inte i akademin?

Konkurrens gynnar kvinnor

Officiell svensk statistik skiljer inte på vilka som har befordrats till professor och vilka som har fått en professur i konkurrens med andra sökanden. Tjänsterna kan dock erbjuda ganska olika förutsättningar för att forska. Vissa befordringsprofessorer har bara 20 procent arbetstid till forskning, andra kan forska på heltid.

Fortfarande finns möjligheten att utse en professor vid sidan om det ordinarie systemet. Liisa Husu har visat att motsvarande kallelseprocedur i Finland favoriserar män.

Kvinnor klarar sig bättre i öppen tävlan. Även andra studier har visat att transparens och konkurrens gynnar kvinnor.

I sin forskning har Liisa Husu intresserat sig just för de osynliga hindren. Kvinnor blir inte lika ofta inbjudna till att hålla inledningsanföranden på konferenser och symposier, de rekryteras inte lika ofta till forskargrupper och informella nätverk, deras artiklar blir mindre citerade.

Egna karriären inget typexempel

Liisa Husu tycker dock inte att hennes egen karriär är något typiskt exempel. Hon jobbade i 15 år vid den finländska motsvarigheten till Jämo och regeringens jämställdhetsenhet, där hon svarade för frågor om forskning och högre utbildning. Hon märkte att det saknades en djupare kunskap om kvinnliga forskares villkor.

– Jag skrev en avhandling i sociologi om könsdiskrimineringen i den finska akademin, fick en forskartjänst vid Helsinki Collegium for Advanced Studies och blev sedan inbjuden som gästprofessor i Sverige. När den ordinarie professuren utlystes sökte jag och fick den.

Läs också i Curie: Intern blåslampa för fler kvinnliga professorer