Inspiratör med sikte på rymden

Christer Fuglesang är docent i partikelfysik, professor och föreståndare vid KTH:s rymdcenter och kanske framför allt Sveriges första och hittills enda rymdfarare. Som sådan är han ständig aktuell, inte minst i år, då den första månlandningen med Apollo 11 firar 50 år. Det är också tio år sedan Fuglesang gjorde sin sista rymdfärd.

– Ja, så är det troligen, men jag tycker ändå att det låter bättre med senaste, säger Christer Fuglesang, när jag når honom på telefon från Gotland.

Det är en tradition att han är på plats i Almedalen för att prata om rymdforskning och rymdinvesteringar.

Förstå hur saker fungerar

Redan som barn var han intresserad av vetenskap och teknik. Han säger själv att drivkraften var att förstå hur saker fungerar. En inspirationskälla var hans pappa.

– Pappa var intresserad av mattegrejer, även om han själv inte hade ett naturvetenskapligt yrke. Vi följde också rymdfärderna under 1960-talet.

Avgörande för hans naturvetenskapliga intresse blev även Karin Brandt, som var hans kemilärare på Bromma gymnasium. Till saken hör att hon har haft 2015 års Nobelpristagare i kemi, Tomas Lindahl, som elev.

– Han nämnde henne i sitt Nobeltal och hon var närmast legendarisk som lärare. Det hör nog inte till vanligheterna att man både har haft en Nobelpristagare och en astronaut som elever. Inspirerande lärare är A och O om man ska få unga att studera vidare.

Efter gymnasiet hade Christer Fuglesang planer på att plugga juridik och att kombinera det med matematikstudier, men istället blev det teknisk fysisk på Kungliga Tekniska Högskolan, KTH, i Stockholm.

– Någon påpekade att det skulle bli tufft med kombinationen juridik och matte, och jag hade en lärare som pratade varmt om Tekniska högskolan. Jag lockades särskilt av de djupa förståelsefrågorna inom fysiken, till exempel kvantfysik. Einsteins relativitetsteori fascinerade mig också.

Engagerad i kårlivet

Han beskriver de första årens studier som lite planlösa.

– Jag var väldigt engagerad i kårlivet och det var en hel del festande. Någon tanke på forskning hade jag inte. Till en början hade jag inte den minsta känsla för hur jag skulle använda mina kunskaper. Jag frågade till och med en kompis om det verkligen var viktigt att få bra betyg på tentorna.

Men efter ett par år vid KTH väcktes ändå tanken på forskning, både för att kompisar skulle börja forska och för att ju mer han lärde sig, desto mer vill han förstå om fysiken. Efter fyra år med teknisk fysik sökte han till en forskargrupp inom partikelfysik vid Stockholms universitet.

– När jag skulle börja forska vågade jag inte ge mig in i teoretisk fysik som jag egentligen var mest fascinerad av. Istället blev det experimentell partikelfysik och under doktorandtiden deltog jag i experiment på partikelfysiklaboratoriet Cern (Organisation Européenne pour la Recherche Nucléaire) utanför Genève.

Efter det doktorerade han i experimentell partikelfysik och blev så kallad Fellow på Cern.

Annonserade efter astronauter

Det var under en konferens hemma i Sverige som en kompis tipsade om att man sökte astronauter till det europiska rymdprogrammet, ESA.

– ESA hade bestämt att varje land skulle nominera fem kandidater. I Sverige hade man satt ut en vanlig jobbannons i en dagstidning. Jag sökte direkt eftersom jag hade kvar min fascination inför rymden, men jag hade aldrig trott att jag skulle komma dit som rymdfarare.

Efter en lång uttagningsprocess blev han antagen och fick sin utbildning först vid European Astronaut Center utanför Köln, sedan vid Gagarins kosmonautträningscenter i Ryssland och slutligen vid Nasa i Houston. Det gör att han kan kalla sig både astronaut och kosmonaut, men själv föredrar han begreppet rymdfarare.

Han är också känd för att han fick vänta väldigt länge innan han kom upp i rymden. Det tog nästan 15 år innan han i december 2006 lämnade jorden med rymdfärjan Discovery.

Hur kändes det att vänta så länge på ditt egentliga uppdrag?

– Jag visste ju hela tiden att jag skulle få åka, men det är klart att det kunde vara frustrerande att se kolleger som hade kommit in i programmet senare än jag få gå ombord. Det handlade om att vissa länder gjorde investeringar för att snabbare få upp sina rymdfarare, säger Christer Fuglesang.

Fortsatte att forska

Han behöll hela tiden kontakten med forskarvärlden och började studera kosmisk strålning. Under sin tid på rymdstationen ISS studerade han en typ av ljusblixtar som man upplever även då man blundar och som härrör från partiklar i rymden och från strålning.

– Jag var faktiskt den förste som genomförde detta speciella experiment. Idén var att se om man kunde få mer objektiva så kallade hjärndata genom upplevelsen av ljusblixtarna. För mig var det viktigt att kombinera de båda rollerna som forskare och som rymdfarare.

I dag är Christer Fuglesang föreståndare för KTH:s rymdcenter och han skulle gärna se större investeringar från statens sida vad gäller framtida rymdforskning.

– Sverige ligger långt framme, inte minst när det gäller att bygga satelliter. Men vi har en tradition av att vi måste kunna visa nyttan med varje investerad krona i det här landet . Vi skulle kunna vara mer visionära och helt enkelt sikta på att bli bäst.

Livsuppgift att inspirera unga

Förutom att han dessutom är rymdrådgivare på Saab och undervisar en del på KTH har han skrivit flera barnböcker om rymdresor, där fakta och fantasi blandas. Egen forskning hinner han inte med i den omfattning som han skulle vilja. En livsuppgift har blivit att inspirera unga att plugga, och gärna något inom teknik och naturvetenskap.

– Rymden är en bra ingång eftersom den fascinerar många ungdomar. Barnböckerna kom till för att jag berättade sagor för mina barn. Min utgångspunkt är att man måste kunna förklara på ett begripligt sätt för andra vad man sysslar med, annars förstår man det inte själv. Om jag ska sammanfatta min roll i dag är inspiratör en någorlunda bra sammanfattning!

Christer Fuglesangs webbsida på KTH Länk till annan webbplats.