Innovatören: ”Att skriva patent kom naturligt”

Varje år sedan 2006 delar det europeiska patentverket ut ett pris till en uppfinning som tar itu med någon av vår tids stora utmaningar. I år gick de svenska bioteknikentreprenörerna Ulf Landegren och Simon Fredriksson till final i kategorin industri, för sina metoder för att göra storskaliga proteinstudier.

De vann inte. Det gjorde två ingenjörer från Italien och Tyskland som uppfunnit en teknik för att gjuta aluminium som minskar koldioxidutsläppen under biltillverkning. Men de fick ett delat andrapris.

– Det är kul att nomineras tillsammans med andra som håller på med helt andra saker, säger Simon Fredriksson.

Någon gång är man före sin tid, sedan kommer tiden ikapp.

Akademin – eller industrin

Upptäckterna de nominerades för gjordes för 20–25 år sedan och handlar om en metod att mäta många proteiner i en vätska samtidigt. Den ledde till en serie patent som blev grunden till bioteknikföretaget Olink, som senare kom att bli det framgångsrika Olink Proteomics.

– Det tar väldigt lång tid för upptäckter inom life science att nå ”prime time” och användning. Någon gång är man före sin tid, sedan kommer tiden ikapp, säger Simon Fredriksson.

Han doktorerade vid Uppsala universitet 2003 – i professor Ulf Landegrens labb – med ett arbete som handlade just om tekniken som nominerades till uppfinnarpriset. Därefter flyttade han till Kalifornien och Stanforduniversitetet där han som postdoktor under fyra år bland annat vidareutvecklade denna.

Under den tiden var han också med och grundade Olink. Det ledde till en brytpunkt när han senare flyttade hem till Sverige. Han kunde fortsätta en akademisk karriär – eller börja i industrin. Det blev det senare och Simon Fredriksson blev först forskningschef och senare vd i Olink.

– Jag gjorde inget strategiskt val, men jag ville att idéerna skulle bli produkter, säger han.

Naturligt att uppfinna

Valet var kanske inte oväntat. Simon Fredriksson växte upp i Sundsvall med mamma som var sjuksköterska, pappa som var ingenjör och uppfinnare samt en bror. Pappan jobbade inom skogsindustrin där han bland annat gjorde uppfinningar som förbättrade de trummor där pappersmassa silas i massafabriker.

– Att uppfinna är inget konstigt och att skriva patent kom naturligt. Jag insåg värdet av patent och patentering, säger Simon Fredriksson som idag har 30 patent.

Landgrens labb var kreativt, det var en generation med många duktiga doktorander.

Att han skulle jobba med biokemi visste han redan när han för första gången hörde talas om ämnet i skolan. Efter gymnasiet gick så flyttlasset till Uppsala där han började läsa matematik-naturvetenskapsprogrammet med inriktning mot kemi på universitetet.

Kom till ett kreativt labb

Efter sin masterexamen i kemi började han en ettårig forskarskola vid universitetet. Där ingick att göra ett projekt, och eftersom han var mest intresserad av teknikutveckling blev det på KTH. Gruppen leddes av en annan framgångsrik bioteknikentreprenör – professor Pål Nyrén som grundat bolaget Pyrosequencing.

Simon Fredriksson bestämde sig för att fortsätta doktorera. Det fanns en plats i Ulf Landegrens labb i Uppsala.

– Jag insåg att det var så roligt att vara kreativ, jobba på labb, testa olika idéer, jobba med andra människor. Landgrens labb var kreativt, det var en generation med många duktiga doktorander, alla blev mer eller mindre entreprenörer.

Han återkommer till vad han tycker ska vara drivkraften för en entreprenör – att idéerna ska leda till något som andra kan använda.

– Om man ska bli entreprenör ska man känna att man bara måste bli det för att man har en idé som man vill förverkliga.

Lite amerikanskt framfusig

När han växte upp bodde familjen under några år i USA, i en liten stad i Massachusetts på östkusten, där pappan jobbade med teknik för massaindustrin.

Han tror att det kan ha påverkat hans inställning.

– Jag har nog lite amerikansk framfusighet i mig.

Han pekar på att Sverige ligger långt framme när det handlar om forskning och utveckling, innovation och entreprenörskap. Vi har exempelvis lika många så kallade ”unicorns”– nystartade företag värderade till över en miljard dollar – som USA per capita, enligt sajten Medium som sammanställt data från Wikipedia.

Men jämfört med USA är vi i Sverige inte så bra att marknadsföra storheten i det vi gör, tycker han.

– Vi är lite för försiktiga.

Om det man jobbar med inte kan bli revolutionerande väntar man på nästa idé.

I Stanford där han tillbringade sina år som postdoktor siktar man mycket högre.

– Om det man jobbar med inte kan bli revolutionerande väntar man på nästa idé. Det ges mer tid till att arbeta långsiktigt. Det kommer att krävas tid om du vill göra något svårt men det premieras framför produktivitet i liten skala, galna tankar är alltid välkomna. Det finns en rekryteringsfilosofi att bara ta in de bästa forskarna. Det skapar en spännande miljö.

Innovationer tar ofta längre tid än planerat

Simon Fredriksson lämnade Olink 2015, bland annat för att starta en inkubatormiljö som hjälper nystartade life science-företag att kommersialisera innovationer. Idag är han vd i Pixelgen Technologies som han också varit med och grundat. Bolaget har tagit fram en teknik för att studera var proteinerna finns i enskilda celler.

Produkterna bygger på egen forskning, men Pixelgen har enligt honom ingen direkt koppling till akademin.

– Vi som grundade företaget hade sedan länge lämnat universitetet, drev en inkubatormiljö, hade labb och kunde sätta upp en egen firma i en miljö där vi kunde utvärdera teknikidéerna. Vi hade fördelen att ha gjort några framgångsrika teknikresor tidigare.

Den största utmaningen är att innovationer ofta tar mycket längre tid än man har hoppats.

Den största utmaningen är att innovationer ofta tar mycket längre tid än man har hoppats.

– Det kan bli bättre än man har förväntat sig, men tar längre tid. Och har man en bra plan så hittar man finansiering, säger han.

Bygger interdisciplinärt team

Pixelgen Technologies håller till i huset Forskaren, en rund byggnad i den nya stadsdelen Hagastaden som växer fram vid Karolinska universitetssjukhuset och Karolinska institutet i norra Stockholm. Huset blev klart så sent som i december i fjol.

Företaget flyttade i april in i de 600 kvadratmeter stora lokalerna med labb, mötesplatser och kontor.

– Det roligaste med att jobba i industrin är att man kan bygga ett interdisciplinärt team. Här finns dna-teknikutvecklare, dataanalytiker, immunologer, matematiker och mjukvaruutvecklare.

Det roligaste med att jobba i industrin är att man kan bygga ett interdisciplinärt team.

Simon Fredriksson ser inte sig själv som forskare – även om han är adjungerad professor på KTH och flitigt citerad av andra forskare som använder de produkter och tekniker han har utvecklat. De har använts i totalt närmare 15 000 vetenskapliga arbeten.

Behåll kontakten med akademin

Han identifierar sig istället mer som uppfinnare och ingenjör, men säger att han hela tiden har nytta av forskarutbildningen. Det handlar om sättet att tänka och att under ett antal år ha fått pröva egna idéer och att lyckas och misslyckas med dem.

– Jag har haft många bra mentorer och lärare, som har lärt mig hur man organiserar sin tankeprocess, som Ulf Landegren. För mig har det varit superviktigt.

Han pekar på vikten av att hålla kontakten med forskare inom akademin även om man själv inte är kvar.

– Man ska inte lämna akademin bakom sig, utan se det som ett flöde av utbyten, med idéer och applikationer. Det är viktigt för att hålla sig ajour med vad som ligger i framkant inom olika fält.