Hyllad radioreporter lyfter människan bakom forskningen

I dagarna firar vetenskapsreportern Lena Nordlund 30 år på Sveriges Radio. Hon har en bakgrund inom biokemi, men tar sig an alla forskningsområden på Vetenskapsradion. Vissa lockar dock mer än andra.

– Jag är väldigt intresserad av hjärnforskning, psykologi, människans ursprung och sådant som sker i gränslandet mellan vetenskap och kultur. Jag tycker att dinosaurier är coola och jag har gjort mycket om dyngbaggars speciella ögon, säger Lena Nordlund.

Hon är också intresserad av allt som har med hiv och aids att göra, kanske för att hennes ungdomstid sammanföll med tiden när hiv var nytt och rädslan och fördomarna frodades.

– Det påverkade mig mycket, och jag vill inte att vi ska glömma den tiden.

Väljer ut viktiga och fascinerande nyheter

I dagsläget arbetar hon med tre av Vetenskapsradions program: Nyheter, Forskarliv och Vetenskapspodden. Varje morgon träffas Vetenskapsradions redaktion och diskuterar vad som ska tas upp i vetenskapsnyheterna och olika längre program.

– Inflödet till redaktionen i form av pressmeddelanden och annat är gigantiskt. Vi väljer ut nyheter som känns viktiga för samhället och individen, men också sådant som bara är otroligt fascinerande.

I programmet Forskarliv berättar Lena Nordlund om forskare och deras drivkrafter. Där bestämmer hon till stor del själv vilka forskare hon vill intervjua och kan låta lust och intresse styra.

Vi väljer ut nyheter som känns viktiga för samhället och individen, men också sådant som bara är otroligt fascinerande.

I Vetenskapspodden samarbetar hon med en kollega.

– Vi har precis börjat med Vetenskapspodden och utgår från vad som ligger i luften när vi väljer ämne. Vårt första program handlade om hur långt generativ AI redan har hunnit i samhället. Kanske handlar nästa om blixtnedslag, som det pratas mycket om just nu.

Iggy Pop gav ny energi

När Lena Nordlund fyllde 60 för ett par år sedan trodde hon att karriären skulle börja gå långsamt nedåt. Istället blev det tvärtom och det tackar hon rockidolen Iggy Pop för.

Hon hade länge tjatat på hans manager om en intervju och nu skulle den äntligen bli av. För att få träffa Iggy Pop live – inte bara få en telefontid – drog hon en rövare och sa att hon skulle göra tre längre radioprogram.

– Det hade jag inte på fötterna för, men tänkte att om jag bara får träffa honom personligen så löser det sig nog med programmen.

Intervjun blev av och sedan blev det mycket riktigt tre program i Sveriges Radio. Inslaget om hur Iggy Pop vårdar kropp och själ belönades med branschpriset Guldörat 2022, i kategorin Årets intervju – Radio.

– Priset gjorde mig hörd, sedd och upptäckt. Efter det fick jag möjlighet att vara med i tv-programmet På Spåret på SVT och sedan har det ena gett det andra.

Hyllad av Örebro universitet och KTH

I vintras tilldelades Lena Nordlund ett nyinstiftat journalistpris för framstående forskningskommunikation, av stiftelsen The Hamrin Foundation och Örebro universitet. Hon blev överlycklig, priset kändes som ett kvitto på att det hon gör är viktigt.

Priset gjorde mig hörd, sedd och upptäckt. Efter det fick jag möjlighet att vara med i tv-programmet På Spåret på SVT ...

Ett par månader senare blev hon utnämnd till hedersdoktor vid Kungliga Tekniska högskolan, bland annat för att hon når nya lyssnargrupper genom att berätta om människorna bakom forskningen.

– Det kändes otroligt stort och fint att få bli hedersdoktor, och extra roligt – som en seger – att KTH valde att fokusera på att jag lyfter fram människor i mina program. Jag är väldigt intresserad av människoöden och har alltid försökt utgå från det mänskliga i forskningen.

Vet att människor lockar

Förklaringen till hennes arbetssätt är enkel.

– Vi människor är programmerade att intressera oss för människor. Jag kan tycka att ett ämne verkar jättetråkigt, men när jag kommer ut och träffar en entusiastisk forskare blir även ämnet intressant. Jag tänker att lyssnarna fungerar likadant.

En del forskare vill dock inte dela med sig av något personligt och andra är blyga.

– Då får jag försöka locka fram någon liten humordetalj, någon liten twist som gör programmet spännande. Det handlar aldrig om att snaska i någons privatliv, bara att personligheten ska komma fram. Att känslan och glädjen över en forskningsupptäckt ska höras.

Det handlar aldrig om att snaska i någons privatliv, bara att personligheten ska komma fram.

Hon råder forskare som kommunicerar med allmänheten på egen hand att våga vara personliga, gärna använda humor och förklara sin forskning utan facktermer.

– Det minskar inte deras trovärdighet. Jag brukar be forskarna att berätta om sin forskning som de skulle göra om de träffade en okänd person på krogen.

Någon enstaka gång har det hänt att intervjupersoner blivit upprörda över vad som kommit med i programmet. Som när hon intervjuade en isländsk toppforskare som var känd för att vara arrogant och sen beskrev hur han styrde och ställde när de sågs.

– Då fick jag aggressiva mejl från forskaren efteråt, men man måste få skildra hur en person är. Han var medievan och visste hur journalister arbetar.

Biokemist som kan akademin

Lena Nordlund är nöjd med svenska mediers bevakning av forskningen, tycker att det görs bra vetenskapsjournalistik på många håll. Hon vill inte kritisera andra journalister, men rekommenderar allmänreportrar att ta hjälp att tolka vetenskapliga rapporter och statistik om de är ovana.

Själv är hon tacksam för att hon har en bakgrund inom akademin. Som ung pluggade hon till civilingenjör i biokemi vid KTH. Efter examen 1989 arbetade hon med att odla E. coli-bakterier vid samma lärosäte.

– Jag vet hur man läser forskningsartiklar och har umgåtts med professorer och doktorander. Jag har ingen överdriven respekt för dem och jag förstår forskningsprocessen. Att det som är sant just nu kanske inte är sant om två veckor när någon annan upptäckt något annat.

Insåg att hon inte var forskartypen

När hon arbetade på KTH blev hon sugen på att doktorera. På institutionen fanns lovande doktorander och forskningsfältet kändes sjudande. En klok äldre kollega gav henne några förslag på forskningsämnen att fundera på.

– Jag insåg att jag var intresserad av den sociala miljön på institutionen, men inte lika intresserad av vad som händer när man odlar E. coli-bakterier. Mitt intresse för vetenskap är brett, inte djupt och smalt.

Att det kan poppa upp saker som jag inte hade en aning om att jag ens hade i hjärnan ...

Istället började hon arbeta på ett läkemedelsbolag. När forskningschefen där fick reda på att hon pluggat franska fick hon skriva sammanfattningar av franska forskningsrapporter till kollegerna.

– Då blommade jag ut och upptäckte att det var jätteroligt att skriva. Jag insåg att det var vetenskapsjournalist jag ville bli.

Hon gick kurser vid Poppius journalistskola och en ettårig journalistutbildning för akademiker vid Stockholms universitet. I den sistnämnda ingick att göra radioinslag och hon fastnade för det – att arbeta med röster gav arbetet som journalist en ytterligare dimension. Direkt efter utbildningen fick hon jobb på Vetenskapsradion på Sveriges Radio.

Nya intryck och På Spåret

Under åren har hon framför allt jobbat med vetenskapsprogram, men hon har också gjort dokumentärer och nyhetsinslag om annat, varit programledare för pratprogrammet Karlavagnen och vikarierat som Ekots korrespondent i New York.

– Det är alltid roligt att få nya inflöden och jobba med nya människor. Jag tycker att det är jättekul att göra dokumentärer och skulle gärna göra fler framöver om jag får möjlighet.

När hon tävlade i På Spåret hade hon programledaren Niklas Källner som partner.

– Jag var tv-novis i början och Niklas skrattade åt mig ibland. Produktionen fick tala om för mig var jag skulle stå och hur jag skulle bete mig. Jag är van vid direktsändningar och hade svårt att göra rätt vid alla de pauser och omtag där man sen fortsätter där man slutar – sådant som tittarna sen inte märker något av.

Att tävla var både roligt och oroligt.

– Jag var lite orolig för att göra bort mig och verka okunnig, men det var jätteroligt att vara med i programmet och spännande att uppleva hur hjärnan funkar. Att det kan poppa upp saker som jag inte hade en aning om att jag ens hade i hjärnan – som namnet på gamla stridsflygplan till exempel.