Hur ska forskningsfusk hanteras?

Idag utreds forskningsfusk av den högskola där det sker. Efter anmälan om misstänkt fusk är det rektor som beslutar om en utredning ska göras och hur den ska se ut.

Att högskolorna själva styr utredningen är ett problem. Det menar både Niels Lynöe, professor i medicinsk etik vid Karolinska institutet, och Anders Ekbom, professor vid Karolinska institutet, som själv varit sakkunnig i utredningar om forskningsfusk.

– Ingen högskola har intresse av att associeras med forskningsfusk. Det finns ett incitament att sopa under mattan, och det gör man rätt ofta också, säger Anders Ekbom.

Ett annat problem är att påföljden kan variera för den som bevisats fuska.

– Det finns inget tydligt enhetligt nationellt regelverk. säger Göran Collste, professor i tillämpad etik och ledamot i expertgruppen för oredlighet vid Centrala etikprövningsnämnden, CEPN.

Svårt att försvara sig

Niels Lynöe menar man blir utdömd så fort man blir misstänkt.

– Det är ett rättsosäkert läge för den som anklagas. I forskarvärlden är den misstänkte skyldig tills motsatsen bevisats. Och att försvara sig formellt går inte.

Efter det att en högskola behandlat ett ärende kan den forskare som är anmäld för fusk eller den som gjort anmälan begära att rektor överlämnar ärendet till den nationella expertgruppen vid Centrala etikprövningsnämnden. Det är den nationella instans som tagit över Vetenskapsrådets ansvar för att utreda misstankar om oredlighet

Sedan CEPN bildades 2010 har den hanterat sex ärenden och inget har gällt överklagande, vare sig från den som är anklagad, eller från den som anmält, bekräftar Göran Collste.

Den som anmäler misstänkt forskningsfusk behöver också ha rejält civilkurage påpekar Anders Ekbom.

– Det gynnar sällan forskarkarriären att vara ”whistleblower”. Den som anmäler är ofta också i beroendeställning till den de anmäler. Ofta doktorander.

Utred systemet igen

Att systemet för att hantera forskningsfusk har svagheter råder det stor samstämmighet om. I våras begärde Sveriges Universitets- och högskoleförbund, SUHF, och Vetenskapsrådet att regeringen tillsätter en utredning. Frågan utreddes så sent som 2006.

Pam Fredman, rektor för Göteborgs universitet och ordförande i SUHF, säger att man nog var nöjd 2006, och förklarar varför förbundet nu tycker det behöver utredas mer.

– Antalet fall med misstänkt forskningsfusk som hamnar på rektorernas bord ökar.

Dessutom är alltfler forskningsprojekt stora samarbeten med många inblandande, med intressenter som kan finnas utanför Sverige och utanför högskolevärlden.

– Min uppfattning är att många upplever att det skapat ytterligare otydlighet om vad som gäller. Regelverket upplevs också som otydligt kring hur utredningar ska göras, framhåller Pam Fredman.

Polis och domstol kan utreda fusk

Hur problemen ska åtgärdas är en svårare fråga. Niels Lynöe tror på att göra fusk olagligt, med polis och domstol, som det är i Norge.

– Man skulle ha utredare som kan förhörsteknik och inte blir charmade av någon karismatisk forskare. Det skulle finnas en särskild enhet inom polisen med sakkunskap, liknande den som arbetar med ekobrott.

Oredlighet i forskning kan vara uppenbart avsiktligt fusk, men det finns en gråzon när man inte vet om det gjorts med avsikt. Niels Lynöe tycker att en erfaren forskare bör förstå konsekvenserna.

– Det är oredlighet när forskaren slarvar på ett systematiskt sätt som missleder andra. Man förväntar sig att en senior forskare vet vad som är god forskningssed.

I synnerhet anser han att grov oredlighet ska vara straffbart, som till exempel när det leder till felbehandling av patienter. Konsekvensen av fusket avgör om det ska anses grovt eller inte.

Önskar grundlig utredning

I skrivelsen till regeringen listas bland annat önskemål om juridisk förankring av begreppet oredlighet. Den tidigare utredningen ledde inte till att fusk blev olagligt. Är man nu mer öppen för det?

– Det kan vara en lösning. Det behöver definitivt undersökas, säger Pam Fredman.

På frågan vad SUHF och rektorerna önskar sig av regeringen så framhåller hon framför allt en grundlig utredning.

Utbildningsdepartementet har ännu inte reagerat på skrivelsen.

– Vårt korta svar är att frågan givetvis är viktig, men komplicerad. Vi överväger nu hur vi ska gå vidare, säger Elin Boberg, Jan Björklunds pressekreterare.

– Det är viktigt att ta tag i problemet eftersom det handlar om forskningens trovärdighet, säger Pam Fredman.