Hoten kommer inifrån – ny bild av utsatthet i akademin

Rapporten identifierar arbetsmiljön som en central faktor bakom många av problemen. Stress, hög arbetsbelastning och brist på resurser skapar en grogrund för konflikter och missförstånd som kan eskalera till hot eller trakasserier.

– Jag uppfattar att lärare med ensamansvar för kurser eller utan tillräckligt med tid för återhämtning är särskilt utsatta. Om det inte finns utrymme att förklara beslut, exempelvis betygssättning, är risken större att laddade situationer uppstår. Det kan leda till hot och trakasserier, säger David Brax, senior utredare vid Nationella sekretariatet för genusforskning på Göteborgs universitet och rapportens författare.

Arbetsklimatet spelar en avgörande roll

Han hoppas att studien leder till ett större fokus på arbetsklimatet inom akademin.

– Det är viktigt att ledningen på lärosäten inte låter sig styras av förutfattade meningar om varifrån hot, hat och trakasserier kommer. Undersökningens resultat pekar tydligt på att interna situationer och arbetsklimat på lärosäten ofta spelar en avgörande roll för utsattheten.

David Brax framhåller att hot och trakasserier som sker internt ofta kan uppfattas som komplexa att hantera.

– Hot utifrån kan vara enklare att prata om och ta itu med än de situationer som uppstår inom akademin. Det finns sannolikt många svårlösta konflikter bakom siffrorna, men arbetsgivarna har ett ansvar att hantera dessa, säger han.

Allvarliga konsekvenser för forskningen

Trakasserier och hot är vanligast inom humaniora och samhällsvetenskap, där 47 respektive 43 procent av de tillfrågade anger att de har erfarenheter av detta. Kvinnliga forskare och lärare är generellt mer utsatta än sina manliga kolleger. Studien visar samtidigt att ingen ämneskategori eller grupp är helt skonad.

Hot utifrån kan vara enklare att prata om och ta itu med än de situationer som uppstår inom akademin.

Rädslan för att bli utsatt får allvarliga konsekvenser för forskningen. En fjärdedel av de drabbade uppger att de undviker att engagera sig i vissa frågor. Andra avstår från att uttala sig i kontroversiella ämnen.

– Detta hotar i förlängningen den vetenskapliga friheten och kan begränsa samhällsdebatten, säger David Brax, som anser att det krävs ökad medvetenhet och konkret handling – både centralt och bland forskare och universitetslärare – för att komma till rätta med problemet.

– Det är lätt att ta till symboliska eller bildliga åtgärder, men resurserna måste riktas dit de behövs för att motverka hot och trakasserier, säger han.

Läs mer: Utsatthet vid svenska universitet och högskolor: En undersökning om trakasserier, hot och våld mot forskare och lärare Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Att känna olust i sin vardag

Ingela Nilsson, prodekan och professor i grekiska vid Uppsala universitet, är en av redaktörerna bakom en antologi om maktövergrepp inom akademin som släpptes 2022. Hon är besviken men inte förvånad över studiens resultat.

– Det är slående och sorgligt att utsattheten kommer så tydligt inifrån. Det har funnits en mediebild av att hot och trakasserier i akademin främst kommer utifrån, men i verkligheten tycks vi skapa större problem för oss själva än vad omgivningen gör.

Läs också i Curie: De sätter ord på maktövergrepp i akademin

Hon påpekar att det kan finnas en glidning mellan vad som uppfattas som konflikt, angrepp eller mobbning, beroende på hur människor definierar det de utsätts för och utsätter andra för. Samtidigt kan händelser som i studien beskrivs som ”mindre allvarliga” också göra stor skada.

... i verkligheten tycks vi skapa större problem för oss själva än vad omgivningen gör.

– Att känna olust i sin vardag och utsättas för saker som kanske inte är olagliga, men taskiga, kan i längden få stora konsekvenser för både individen och verksamheten. Egentligen är det enkelt: om människor mår bra och behandlar varandra väl producerar de också bättre forskning och undervisning. Så interna trakasserier och en dålig arbetsmiljö innebär inte bara att den fria forskningen påverkas, utan leder även till ett stort ekonomiskt svinn, säger hon.

Att många stora forskningsprojekt är externfinansierade kan innebära en viss riskfaktor för en sämre arbetsmiljö, tror Ingela Nilsson. Dels är universitetsledningen inte lika nära dessa ”mikro-miljöer”, och har därmed inte samma insyn i vad som pågår. Dels är det vanligt att relativt juniora forskare som inte har tidigare erfarenhet av arbetsledning blir projektledare, och har svårt att handskas med uppgiften.

Läs också i Curie: Vad bör krävas för att stänga av en student som stör?

– Jag har upplevt fall där forskare har lämnat projekt eftersom projektledaren inte har kunnat ge tillräckligt med stöd. Och det motsatta: att projektledaren utövar en alldeles för stor kontroll över medarbetarna. För att undvika detta tror jag det skulle vara bra att ställa högre krav på mentorskap och projektledarerfarenhet i bedömningen av forskningsmedel till projekt, säger hon.

Alla skyldiga att reagera mot mobbning

Ingela Nilsson vill se ett större ansvar på ledningsnivå, men också på alla andra nivåer, för att motverka mobbning och trakasserier inom akademin. Alla har en skyldighet att reagera när det finns misstanke om beteenden eller händelser som inte känns ok, framhåller hon.

Tyvärr tror jag alltför många ser saker utan att säga något, och främst tror jag det beror på en sorts flathet.

– Tyvärr tror jag alltför många ser saker utan att säga något, och främst tror jag det beror på en sorts flathet. Man vill inte lägga sig i eller dra blickarna till sig själv, och jag tror också det finns en rädsla för att uppfattas som jobbig, säger hon, och fortsätter:

– Akademin är en spegling av vårt samhälle, som just nu inte känns särskilt solidariskt, empatiskt eller tolerant.

Läs också i Curie: Så handskas akademin med konflikter och vantrivsel

Samtidigt sätter Ingela Nilsson hopp till den yngre generationen.

– Jag möter många unga forskare som aktivt arbetar för en bättre arbetsmiljö, och har kunskap och medvetenhet om olika former av maktmissbruk, trakasserier och orättvisor. Så även om den här rapporten känns dyster, så finns det ljuspunkter. Men då gäller det att alla med ledningsansvar tar sitt uppdrag på allvar och värnar om akademin som en god arbetsplats.