Hopp om forskarvärlden

Enligt EU-kommissionen har de offentliga utgifterna för forskning och utveckling minskat i EU sedan 2009. Idag är andelen densamma som 2002.

Också USA drabbas ekonomiskt, och även framgångsrika forskare tycks gå en osäker framtid till mötes. Forskningsmyndigheterna National Institutes of Health, NIH, och National Science Foundation, NSF, har fått minskade anslag, som följd av att de federala anslagen till forskning och utveckling krympt med drygt 16 procent sedan 2010. Det är den största nedgången under en treårsperiod sedan slutet av rymdkapplöpningen på 1970-talet.

Amerikanska politiker har också haft stora svårigheter att komma överens och låsningen kring budgettaket innebar att man under två veckor tvingades stänga ned verksamheten på NIH. Villkoren för amerikanska forskare har tveklöst förändrats på senare år, konstaterar Carl-Henrik Heldin.

– Forskningsinstitutionerna expanderade under 1990-talet till följd av satsningar med federala medel. Utöver mer forskning resulterade det i ny infrastruktur och många nya anställningar. Nu när budgeten är mer njugg måste institutionerna anpassa sig och till viss del dra ner. Det är självklart tufft.

Stor forskningspotential

Trots det kan få länder och regioner konkurrera med USA i fråga om vetenskapliga framgångar. Landet räknas fortfarande som den främsta forskningsnationen inom de allra flesta områden. Carl-Henrik Heldin tror att det kommer fortsätta vara så under överskådlig tid.

– USA har en bra kultur för att bedöma forskning och använda resurserna på ett effektivt sätt. Dessutom har man en väldigt pragmatisk syn på vem som kan komma i åtnjutande av pengarna. De allra flesta som är framgångsrika i USA, de är inte amerikaner utan kommer utomlands ifrån.

Men intresset för forskning i länder som Brasilien, Indien och Kina växer för varje år.

– Det är förstås svårt att förutspå vad dessa länder kommer att bidra med. Men säkert är att de har stor forskningspotential.

Kina ligger främst både i fråga om storlek och ekonomisk styrka.

– Kineserna bekymras också av att aldrig ha fått ett nobelpris inom de vetenskapliga disciplinerna. Men hur landet kommer utvecklas beror också på hur de förändrar sitt politiska system. Forskning verkar bäst under friare former.

Mer till forskning i Sverige

Jämfört med forskningstrenderna i USA och EU har Sverige haft en mer positiv utveckling. De senaste fyra åren har universitetens och högskolornas intäkter för forskning och utbildning på forskarnivå ökat med 19 procent. Varför?

– Den främsta förklaringen är att Sverige har haft en stabilare ekonomisk utveckling än resten av EU. När länder tvingats till så omfattande nedskärningar skulle det vara politiskt omöjligt att inte också skära i forskningsbudgeten. Den typen av minskningar av offentliga utgifter som andra europeiska länder tvingats till har vi ju delvis sluppit.

Carl-Henrik Heldin har länge haft fingret på forskarpulsen, både som forskare och som medlem av det institutionella etablissemanget. Insynen ger perspektiv, både på det som är bra och det som är mindre bra.

Till det positiva, menar Heldin, hör att det i Sverige finns en samsyn om att forskning är viktigt och om att staten ska bidra med stora resurser för att finansiera forskning. Något som däremot behöver utvecklas är karriärsystemet. Det är inte tillräckligt bra idag, enligt Carl-Henrik Heldin.

– Unga forskare har svårt att se hur framtiden kommer att utvecklas, det är för mycket slump i systemet. I USA finns systemet med assistant, associate och full professor. Resurserna ökar också med varje trappsteg uppåt. Det finns en sorts förutsägbarhet, även om karriärvägen är konkurrensutsatt.

Känner tillförsikt

Tiderna må vara dystra, men Carl-Henrik Heldin menar att det ändå finns anledning att känna tillförsikt.

– Jag är rätt optimistisk. Europeiska forskningsrådet får en ökad budget de närmaste sju åren och det är en värdefull källa till medel för de allra mest framgångsrika forskarna. Det är något nytt, så har det inte alltid varit i Europa. I Sverige finns samsyn om att forskningsstödet ska fortsätta att öka. Jag ser inga svarta moln på himlen, det gör jag faktiskt inte.

Läs mer:

Carl-Henrik Heldins webbsida på Uppsala universitet Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.