Han lämnade forskningen men inte forskarna

Det fanns två skäl till att Robert Andersson lämnade forskarkarriären.

– Det var svårt att få en fast anställning, och jag fastnade för det fackliga arbetet.

I 16 år har han varit förhandlingschef för statlig sektor på Sveriges universitetslärare och forskare, Sulf. Det är ett arbete som har gett honom möjlighet att påverka villkoren för doktorander, forskare och universitetslärare runt om i hela landet.

Det var kanske inte det han såg framför sig när han 1989 flyttade från Boden till Kalmar och sedan, efter ett år där, till Uppsala för att läsa på Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Fastnade för bakterier

Under uppväxten i Norrbotten ägnade han sig åt trav och hästar, och under somrarna arbetade han på en gård. Där väcktes intresset för genteknik, något som senare fick honom att välja agronomlinjen med bioteknisk inriktning på SLU.

– Jag fastnade för det här med bakterier, tyckte att de var fascinerande, allt de kunde göra fast de var så små, säger han.

Ingen av Robert Andersson föräldrar är akademiker, men han har alltid haft stöd hemifrån att studera vidare.

I den lilla bubbla jag befann mig i trodde jag att alla doktorander hade anställning och ett eget rum att sitta i.

Att doktorera blev en naturlig fortsättning på hans examensarbete på agronomlinjen.

– Det var ett beslut som växte fram. Jag fick kontakt med olika forskare som var lärare i mikrobiologi, genteknik och molekylär genetik på kurserna på grundutbildningen, och fick möjlighet att arbeta för dem som anställd under ferierna och när jag gjorde mitt examensarbete.

Han antogs till forskarutbildningen på SLU 1994 och disputerade i molekylär genteknik fem år senare. Doktorsavhandlingen handlade om bakterien Erwinia carotovora som angriper potatis och får den att ruttna.

Ombud för SLU på årsmötet för Sulfs doktorandförening

Åren som doktorand var fina.

– Jag tyckte att det var väldigt spännande att forska. Vi var en stor grupp som hjälptes åt, och det var en bra miljö att jobba i.

Efter att han hade disputerat fick inte forskningen om potatisbakterien lika mycket pengar och forskargruppen krympte. Men han fick erbjudande från prefekten på institutionen att ta hand om en internationell forskarutbildningskurs. Och några månader senare ett nytt arbete som forskarassistent i växtvirologi.

När chansen att arbeta på Sulf dök upp tvekade jag inte och det har jag aldrig ångrat.

Han fick tidigt smak för det fackliga arbetet.

– När jag var doktorand fick jag en fråga om att åka med till årsmötet för Sulfs doktorandförening som ombud för SLU. I den lilla bubbla jag befann mig i trodde jag att alla doktorander hade anställning och ett eget rum att sitta i.

Bubblan sprack på årsmötet.

– Där mötte jag doktorander inom humaniora och de drev frågor som jag inte ens visste fanns.

Till exempel hade bara ett fåtal av dem finansiering från lärosätet, och det gällde oavsett om forskningen finansierades med statsanslag eller med externa medel. Av dem som hade finansiering var endast en del anställda. Resten hade utbildningsbidrag eller stipendier.

– Många var därför tvungna att ha andra arbeten vid sidan av, vilket gjorde att det var svårt att få tid för forskarstudierna. Därutöver förde de fram att de inte fick rimlig tillgång till arbetsplats, dator, kopiering, telefon, stöd från handledare. Sådant som jag, innan jag visste bättre, tog för givet att alla doktorander hade.

Såg hur eländigt en del hade det

Robert Andersson intresse var väckt och han blev invald i styrelsen för Sulfs doktorandförening, och till valberedningen inför Sulfs kongress. 2001 sökte han jobbet som lokal ombudsman på SLU, ett arbete som han kombinerade med sitt jobb som forskarassistent och med ett lokalfackligt uppdrag för Saco-S på SLU.

Jag såg hur eländigt en del hade det och jag ville vara med och förbättra villkoren.

Efter elva år med visstidsanställningar som forskningsassistent, forskarassistent, doktorand och forskare, upphörde anställningen vid SLU 2005. Då började Robert Andersson arbeta heltid på Sulf med fackliga frågor.

– 2009 gick min företrädare i pension och jag fick ta över rollen som förhandlingschef och blev samtidigt vald till vice ordförande i styrelsen för Saco-S.

Han har varit kvar sedan dess.

– Jag funderade på andra jobb även under den tid jag var anställd på SLU, men när chansen att arbeta på Sulf dök upp tvekade jag inte och det har jag aldrig ångrat. Det är väldigt spännande, det är ett litet förbund så man får jobba med många olika saker.

Varifrån kommer det fackliga engagemanget?

– Jag såg hur eländigt en del hade det och jag ville vara med och förbättra villkoren.

Det har han också gjort. En av de saker han är stoltast över är att han har varit med och vänt utvecklingen för doktorander.

– De har bättre villkor nu, de flesta har anställning. Fram till 2005 hade de rätt stora problem att få hjälp med trygghetsfrågor. Nu får de stöd, precis som andra visstidsanställda.

Man får inte vara otålig i det här jobbet. Att få fram avtal kan ta fem till tio år och det är samma sak som med forskningen.

Han har även varit med och sänkt åldern för att få avgiftsbestämd tjänstepension. Först från 28 år till 23, och sedan till hur det ser ut idag då den nedre åldersgränsen är helt borta för de som är födda 1988 och senare. En annan framgång är slopad kvalifikationstid för föräldrapenningtillägg.

Svarar på remisser och förhandlar fram avtal

En stor del av Robert Anderssons jobb är att svara på remisser och utredningar, driva på för lag- och regeländringar. Och förhandla fram avtal.

– På en individuell nivå är medlemmar ofta tacksamma för saker som jag gjort. Men om vi förhandlar fram fantastiska avtal kanske inte så många hör av sig.

Forskarutbildningen har varit en stor tillgång i rollen som förhandlingschef.

– Man får inte vara otålig i det här jobbet. Att få fram avtal kan ta fem till tio år och det är samma sak som med forskningen. Det tar tid och man tar små steg åt gången.

Han fortsätter:

– I min roll är det bra att själv ha jobbat på universitet. Jag vet hur det är. Jag kan identifiera och formulera en relevant frågeställning. Ett kritiskt förhållningssätt är applicerbart på mycket annat än forskning.

En stor del av jobbet sker på engelska.

– Många medlemmar föredrar engelska. Det har jag också med mig från tiden på universitetet.

Migrationsfrågor tar tid

Numera tar migrationsfrågorna en stor del av Robert Anderssons engagemang och arbetstid. Sulf har en lista med tio förslag på åtgärder för att doktorander och forskare inte ska få problem med den nuvarande migrationslagstiftningen.

En utmaning är att de som kommer hit från andra delar av världen inte är lika positiva till fackförbund.

En ny utredning som beställts av regeringen och Sverigedemokraterna undersöker möjligheterna att skärpa villkoren för arbetskraftsinvandring, men samtidigt främja invandring av högkvalificerad arbetskraft.

– Det finns också flera andra utredningar som kan påverka våra grupper – bland annat om återkallelse av permanenta uppehållstillstånd, kvalifikationstid för sociala förmåner, försörjningskrav för anhöriginvandring samt om att varaktigt bosatt inte längre ska ge permanent uppehållstillstånd.

Några av förslagen från Sulfs tiopunktslista nämns i utredningarna, men många problem förblir olösta. Som exempelvis försörjningskravet för permanent uppehållstillstånd.

– Jag tycker så klart att det är jätteviktigt med det fackliga arbetet. I den svenska modellen strävar vi efter att lösa så mycket som möjligt där. En utmaning är att de som kommer hit från andra delar av världen inte är lika positiva till fackförbund. Vi behöver ständigt jobba på att rekrytera fler medlemmar och fackliga företrädare. Men på det stora hela står fackförbunden ganska starka inom offentlig sektor.

Den starka positionen är nödvändig, menar han.

– Våra medlemmar är generellt väldigt pressade. De uppger att de jobbar 50 timmar i veckan, och att de måste göra det för att både kunna konkurrera om forskningsmedel och göra ett bra jobb med sin undervisning. Vi har kvar en del problem med stipendiefinansiering, inte minst för postdoktorer. Det är för hög andel tidsbegränsade anställningar och det finns också ett överutnyttjande av visstidsanställningar.

Trivs vid förhandlingsbordet

Möjligheten att gå tillbaka till att själv arbeta som forskare tror inte Robert Andersson på.

–Det har hänt alldeles för mycket inom mitt område. På sätt och vis kan jag sakna det, det är otroligt spännande att vara med och bryta ny mark. Samtidigt finns det en stor osäkerhet i yrket.

Den osäkerheten försöker han istället komma till rätta med som förhandlingschef. Han trivs vid förhandlingsbordet.

– Det viktigaste är att man bygger upp ett förtroende hos sin motpart. Det gäller att lyssna och försöka förstå varandra för att hitta vägar framåt.