Han drar sig inte för att debattera

I takt med att marknadsmodeller och managementideologi kommit att dominera inom den offentliga förvaltningen, varnar många statsvetare för att lojaliteten mot överordnade sätts före lojalitet mot lagarna och demokratins normer. Den forskare som misstänker att deras möjligheter till avancemang – mer forskningsmedel och intressantare uppdrag – minskar om de framför någon slags kritik, blir förstås tystare och försiktigare.

– Autonomireformen har gett en mer centraliserad styrning, men jag tror också att det är en personlighetsfråga. Själv har jag alltid försökt följa min nyfikenhet, utan att ta hänsyn till vad andra tycker skulle vara lämpligt.

Lättare för senior forskare

Arne Jarrick sticker inte under stol med att det nog är lättare att våga säga vad man tycker när man är senior forskare, med fast professur och ordentliga forskningsmedel.

– Jag har kunnat göra det jag vill, utan att missgynnas. Men jag har ju mitt på det torra. Det är klart att ju mer etablerad man är, desto mindre är risken att förlora sin position. Med stigande ålder och erfarenhet är nätverket större, men det gäller också att se upp så att man inte låter sig styras av olika vänskaper man är involverad i.

Han har ofta gått emot strömmen och sagt vad han tycker offentligt, både när det gäller sitt eget forskningsfält och forskningspolitik i allmänhet. Det har ibland har väckt uppseende, bland annat när han samtidigt var representant för Vetenskapsrådet, inom humaniora och samhällsvetenskap (2007-2012).

Arne Jarrick tror också att det kan se olika ut inom olika ämnesområden.

– Jag såg till exempel en större ängslighet på min gamla institution än på arkeologiska institutionen och Centrum för evolutionär kulturforskning där jag är nu – med både humanister och naturvetare och där det råder en friare kultur.

Fått ta plats

Han har fått mothugg beroende på vad han tyckt, men aldrig hot även om en del kolleger blivit sura ibland.

– Jag har aldrig upplevt att jag inte fått ta plats på den akademiska arenan.

Och han känner absolut att han skulle våga kritisera ledningen vid Stockholms universitet, om det behövdes.

– Så länge påföljden inte är våld eller bestraffning tycker jag att man ska våga säga vad man tycker. I vårt land blir det inte värre än lite obehag, kanske någon blir sur, kanske att man missar en chans till en högre tjänst, men värre än så är det inte.

– När jag föreläser för studenter brukar jag påminna om att man bara har ETT liv, och det bör man använda för att vara trogen det man tror på.

Läs också i Curie:
Vågar du säga din mening i akademin?
På vakt för den akademiska friheten
Otrygga villkor kan få unga att tystna