Han är forskare och volontär i Ukrainas krigssjukvård

Verksamheten är central för hela total­försvaret. Vissa delar imple­menteras omedelbart inom svensk sjukvård, som exempelvis utbildnings­insatser för katastrof­medicinska team (kallat EMT:s). Andra syftar till mer långsiktig forskning.

– Vi är universitetsövergripande; när det behövs kan vi hämta kompetens från hela Göteborgs universitet. Men den forskargrupp vid centret som för närvarande gör huvuddelen av arbetet är förhållandevis liten och består av ett antal läkare, säger Jonas Zimmerman, doktorand och anestesiläkare.

Forskning på liv och död i Ukraina

Hans egen forskning är på liv och död, den handlar om att så få liv som möjligt ska gå förlorade vid krig. Själva nerven i forskningen kommer från ett intensivt humanitärt engagemang i Ukraina.

– I mitt doktorandprojekt undersöker jag hur viktiga aktörer i totalförsvaret kan samverka bättre, med fokus på traumakedjan – från skada till evakuering över traumastabiliseringspunkter till behandling och rehabilitering.

Fast han inledde sin forskarbana som doktorand i gynekologi.

– Det passade mig, jag har ett starkt samhällsintresse och jag upplevde att där fanns ett driv för samhällsfrågor.

Men det slog ändå inte gnistor om den forskningen, och den 24 februari 2022 ställdes allt på sin spets.

– Invasionen av Ukraina var hemsk på så många plan. Vi är den delen av världen som har förutsättningarna att arbeta för fred och demokrati. Jag kände otroligt starkt att vi går i fel riktning, och att jag måste göra något.

Via en tysk organisation som heter Medical volunteers international var han inom någon vecka i tjänst på en läkarstation några kilometer in i Ukraina, nära en gränsövergång till Polen – Korczowa-Krakovets. Där tog han hand om sårskador och gav basal sjukvård till de människor som flytt bombningar och beskjutning.

Jag kände otroligt starkt att vi går i fel riktning, och att jag måste göra något.

Före avfärden hade Jonas Zimmerman kontaktat professor Johan von Schreeb, som är en av grundarna till svenska Läkare utan Gränser. Han fick ett par goda råd.

– Johan sa kort och gott ”Åk inte, du saknar erfarenhet av krig och du kommer bara att vara i vägen”. När jag kom ned förstod jag vad han menade, det var kaos. Många människor hade åkt dit av fel anledningar och förvärrade situationen bara genom att vara där.

Forskningen fanns i Ukraina

Vid den första resan till Ukraina stannade han i närmare fyra veckor. Doktorandprojektet hade stannat av. Vad fortsättningen än skulle bli förstod han att den fanns i Ukraina.

– Jag har aldrig sett ett så resilient samhälle. Hela världen trodde att Ukraina skulle falla, men där gick människor samman och alla gjorde sitt. Det fanns bara ett alternativ och det var att fortsätta hjälpa till.

Så följde ett pendlande. I Ukraina arbetade han kliniskt inom krigssjukvården. Från Sverige anordnade han transporter med medicinsk utrustning och mediciner tillsammans med flera svenska organisationer, framförallt Operation Change men även Swedish Rescuers och BlåGula Bilen.

Vardagen fylldes av samverkan mellan en mängd olika aktörer, ibland välfungerande och ibland bristande. Och försörjningen av personal till sjukvårdssystemet i Ukraina är organiserat på ett sätt som liknar det svenska.

Hans erfarenheter viktiga inom forskningen

Jonas Zimmerman insåg att hans erfarenheter som volontär var viktiga inom forskningen:

– Om det blir krig och vi ska förse försvaret med sjukvårdspersonal så kommer vi att behöva ställa om på samma sätt som Ukraina.

Läs också i Curie: Vad gör universiteten om kriget kommer?

Så han knappade in numret till Yohan Robinson, nuvarande föreståndare för Centrum för katastrofmedicin.

– Jag presenterade mig som forskare och volontär i Ukraina. ”Vad bra, vi ska starta ett centrum”, sa han. Sedan började vi tillsammans formulera oss kring forskningsprojekt. Det stod tidigt helt klart att jag skulle flytta min forskning till centret.

I mitt fall behöver metoderna vara mer flexibla och anpassade efter snabbt skiftande kontexter, ibland även konflikt- eller katastrofmiljöer.

Forskningsprocessen i hans projekt skiljer sig från mer traditionell klinisk forskning, med väldefinierade patientgrupper, etablerade studiedesigner och strukturerad datainsamling i vårdmiljö.

– I mitt fall behöver metoderna vara mer flexibla och anpassade efter snabbt skiftande kontexter, ibland även konflikt- eller katastrofmiljöer. Det innebär att planering och datakvalitet hela tiden balanseras mot praktiska och etiska förutsättningar.

Utmaningar kring metod, etik och säkerhet

Som forskare behöver han förstå hur det fungerar i verkligheten. Men när han reser till Ukraina så gör han det som volontär och privatperson. Data till forskningen hämtas i Sverige när tillfälle ges, men även under resor och interventioner utomlands och framför allt i Ukraina.

– Datainsamlingen är praktisk och fältorienterad, det handlar om att följa processer och aktörer på plats, vilket ger närhet till händelseförloppen men också helt andra utmaningar kring metod, etik och säkerhet.

När centret gör forskningsresor till Ukraina involveras universitetets egen säkerhetsorganisation. En säkerhetsanalys görs, och MSB skickar med hjälm och kroppsskydd. Men som regel har forskarna ingenting att vinna på att befinna sig i farans väg.

– Våra projekt har ett helikopterperspektiv, det handlar om ledning och samverkan på systemnivå. För att få tillgång till sådana data är det inte nödvändigt att vara på plats. Men visst är det samtidigt så att det humanitära arbetet får betydelse för forskningen.

Stridssjukvårdare återhämtar sig i svensk natur

Hur han arbetar med den ukrainska frivilligorganisationen Repower är ett bra exempel på det. Fler än 1 200 stridssjukvårdare har hittills kommit till Sverige i Repowers regi, uppdelade på 16 olika projekt. De kommer direkt från sin tjänstgöring vid fronten till ett par veckors vistelse nära den svenska naturen. Här får de återhämtning med mindfulness, sport, studiebesök, och terapisessioner.

Jonas Zimmerman hjälper till med planering, kontakter för finansiering, samt professionella utbyten med svensk sjukvård. Han deltar i så många av projekten som han kan.

– Jag älskar att träffa de här människorna, det är oerhört fint att få vara med där. Då gör jag också enkäter och intervjuer, och bygger relationer så att vi kan följa upp dem när de är tillbaka i sin kontext. De uppdaterar oss och förser oss med förståelse kring vad som händer direkt från fronten.

Jag älskar att träffa de här människorna, det är oerhört fint att få vara med där. Då gör jag också enkäter och intervjuer, och bygger relationer ...

Andra samverkanspartners kan vara militär, sjukvårdare, läkare, beslutsfattare eller civila myndighetsrepresentanter, och internationella organisationer.

– Bredden i samarbetena är en viktig del av forskningen, eftersom perspektiven från olika aktörer belyser samverkan på ett mer komplett sätt. För att förstå samverkan, flöden och händelsekedjor som utvecklas snabbt behöver man följa många olika processer parallellt, och tätt över tid.

Rädda så många liv som möjligt

Det humanitära engagemanget är typiskt för katastrof­medicinare, konstaterar Yohan Robinson. Själv har han bland annat arbetat med sjukvård inom Försvars­maktens insatser i Afghanistan och Mali.

– Det är en fördel att ha sådana erfarenheter. Jag lärde mig mycket, både om behandling av krigsskador och hur man bör bemöta civilbefolkningen. Framför allt förstår man hur det är att vara i fält med bristande resurser.

Katastrofmedicin handlar om att rädda så många liv som möjligt. I Ukrainas fall fanns tidigt i kriget en evakueringskedja. När sjukhus bombades användes all infrastruktur för att transportera inte bara krigsskadade utan alla sjuka; äldre med hjärtsvikt, människor med psykoser, barn med svåra sjukdomar. Det skedde via tåg, vägar, lufttransporter – att ta hand om alla man kunde var prioriterat.

Hade inte Ukraina lyckats släcka bränder och flytta patienter i säkerhet, då hade folket inte varit så motståndskraftigt ...

– Hade inte Ukraina lyckats släcka bränder och flytta patienter i säkerhet, då hade folket inte varit så motståndskraftigt mot den kontinuerliga terror de utsätts för. Många döda och skadade påverkar opinionen, den egna regeringen kan pressas att lägga sig platt i en krissituation.

Det här har den svenska regeringen koll på, konstaterar Yohan Robinson.

– De utredningar som kommit om hälso- och sjukvårdens beredskap har skapat ett behov hos regeringen att tillhandahålla bättre katastrofmedicinsk beredskap. Men att omsätta våra forskningsresultat till konkreta förslag tar tid.

Ansökt om forskarskola i katastrofmedicin

Just nu håller Sverige på att bygga upp sin förmåga inom katastrofmedicin, berättar Yohan Robinson. Det sker genom att utbilda grupper av medicinsk personal (Emergency Medical Teams, EMT) som kan skickas till katastrofområden för att ge akutsjukvård.

EMT är ett initiativ från Världshälsoorganisationen, WHO, för att koordinera och förbättra medicinska hjälpinsatser. Sverige har ansökt om att det svenska sjukvårdsteamet ska få klassificeringen EMT2. Det motsvarar ett litet fältsjukhus med personal som klarar både inneliggande patienter, kirurgiska ingrepp och intensivvård.

Personerna som ingår i teamet är anställda av Socialstyrelsen som gett Centret för katastrofmedicin, CKM, i uppdrag att utbilda personalen. CKM blir också ett samarbetscenter till WHO:s EMT-sekretariat och bidrar med forskning, utveckling och utbildning. Jonas Zimmerman driver arbetet och är EMTCC-koordinator för Sveriges räkning.

Läs också i Curie: Vi är redo – ge lärosätena en tydlig roll i totalförsvaret

Det är bråttom att ta fram kunskap om katastrofmedicin och det unga centret har en stor uppgift i uppbyggnaden av totalförsvaret. Yohan Robinson ser bristen på lärare och forskare som den största utmaningen.

– Universiteten bidrar med långsiktig utvecklingskraft och vi har en nyckelroll i totalförsvaret. Men få lärosäten har katastrofmedicin. Vi behöver etablera det som ett eget ämne, med egna professurer och en egen forskarutbildning.

En ansökan om forskarskola inom katastrofmedicin är inlämnad till Vetenskapsrådet.

– Vi jobbar på det. Men än så länge är Jonas doktorand inom anestesi.