Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor
porträttbild Alex Markham

Det akademiska livet i Österrike kändes ganska likt det i Tyskland, men olikt det amerikanska och svenska, menar Alex Markham, postdoktor vid KTH. Foto: Kassandra Wikner

NYHET

Från Texas landsbygd till internationellt forskarliv

Redan som liten tyckte Alex Markham att matematik var roligt och lätt – men kunde aldrig ana att det skulle leda till en akademisk karriär. Eller att vägen skulle gå via sex lärosäten i fyra olika länder, fram till KTH i Stockholm.

I Leakey, ett samhälle med 400 invånare på landsbygden i Texas, var det inte många som gick vidare till högre utbildning, och ännu färre som gjorde akademisk karriär. Så det var aldrig något som Alex Markham föreställde sig för egen del.

Men till barnet som jämt ville argumentera sa de vuxna ”du borde bli advokat”. Och det lät som en bra idé, så när det var dags att välja kurser på universitetet blev den naturliga frågan vad som krävdes för att sedan kunna gå juristlinjen. ”Läs vad som helst som ger dig bra betyg,” blev svaret.

– Okej, sa jag, då blir det matte.

Matematik hade alltid känts enkelt, som en lek, en gåta att lösa. Det gör det fortfarande och i dag säger Alex Markham, nu 27 år gammal, att målet är att behålla den känslan i yrket. Att jobba ska kännas som ett roligt detektivarbete.

De typiska könsrollerna kändes fel

Alex Markham uppfostrades som pojke, men är ickebinär. Det insåg hen först som ung vuxen efter att ha kommit i kontakt med en trans-aktivistgrupp i Wien där hen då bodde.

– Som liten hörde jag aldrig talas om ickebinära eller transpersoner, men jag förstår nu att jag alltid hade haft de här känslorna, att det inte kändes rätt med pressen att bli en typisk man eller kvinna. På landet i Texas är den väldigt tydlig. Som femåring fick jag mitt första gevär, men när jag som nioåring ville ha en leksaksugn så tvekade mina föräldrar. Den var ju rosa.

Hen fick en ugn till slut, i en pojk-anpassad version. Men hela ungdomstiden var det något som skavde.

– När jag förstod att jag kunde vara ickebinär och började berätta det för folk, fick det saker att kännas bättre som besvärat mig hela livet. Det tog bort så mycket social press.

Uppmuntrades av sin lärare

St. Mary’s University i San Antonio där Alex Markham tog sin grundexamen är en så kallad ”liberal arts school”, ett lärosäte med ett brett utbud där studenterna förväntas utbilda sig tvärvetenskapligt. Parallellt med mattekurserna tog Alex därför filosofilektioner och tyckte så mycket om det så att hen tog en dubbel examen, i matematik och filosofi.

En dag berömde filosofiläraren en uppsats Alex skrivit, och frågade om hen funderat på att läsa vidare. Alex Markham har inga släktingar som arbetar inom akademin. Mamman har en fil kand-examen och är i dag socialarbetare, pappan har endast gymnasieutbildning och arbetar inom oljeindustrin.

– Att min lärare var så stöttande var det viktigaste skälet till att jag valde att gå vidare mot mer utbildning och forskning. Jag insåg att jag faktiskt var bra på det jag gjorde akademiskt och tyckte om det.

Ett besök i Tyskland ledde till doktorandtjänst

Alex Markham flyttade till Pittsburgh, Pennsylvania, för en mastersexamen. Även om hen tyckte om filosofi var det matematiken som kändes mest spännande – men hen hade också börjat intressera sig för intelligens, både mänsklig och artificiell, och tog därför kurser i neurovetenskap och maskininlärning. Därefter sökte hen plats som doktorand, men fick nej överallt.

Där jag växte upp, i ett jättelitet samhälle flera timmar från närmaste köpcentrum, var det många som aldrig ens besökte en annan delstat.

Alex Markham kom fram till att hen behövde mer laborativ erfarenhet för att ha en chans, men tog först en paus för att besöka en vän i Tyskland. Genom bekanta i akademin fick hen där kontakt med en tysk forskare som arbetade inom precis rätt fält. Alex förklarade att hen inte var redo för en doktorandtjänst, men gärna ville arbeta i labbet ett år med maskininlärning, neurovetenskap och det matematiska området kausalitet som hen lärt sig mycket om i Pittsburgh.

Det gick några veckor innan erbjudandet kom – om en doktorandtjänst. Alex Markham tackade ja.

– Det kändes förstås spännande att arbeta i ett nytt land. Men egentligen var det redan ett väldigt stort steg att flytta till Pennsylvania. Där jag växte upp, i ett jättelitet samhälle flera timmar från närmaste köpcentrum, var det många som aldrig ens besökte en annan delstat.

Hellre teoretiskt arbete än hjärnundersökningar

Alex Markhams handledare hade just fått en professur i München, så där inledde hen sin forskarutbildning och arbetade först med det som var handledarens huvudfokus: ”brain-machine interfaces”, alltså gränssnitt där hjärna och dator kan kommunicera.

Professorn ville använda tekniken för att hjälpa människor med svåra neurologiska skador och sjukdomar. Alex Markham fick analysera data från EEG-undersökningar, elektriska signaler från hjärnan. Det var intressant i början, men snart kände hen att teoretiskt arbete lockade mer.

– Då startade min handledare ett projekt kring kausalitet, där jag kunde använda mig av den matematiska kunskap och intuition som jag hade utvecklat. Ända sedan dess handlar all min forskning om det, om kausalitet, grafer och algoritmutveckling.

Alex Markhams forskningsområde kallas för kausal inferens (eller kausal maskininlärning). Hen utvecklar metoder och algoritmer för att i stora datamängder och utifrån flera variabler dra slutsatser om var det finns orsakssamband, och visualisera de sambanden.

– Egentligen handlar ju all forskning om att klarlägga samband, att hitta kausala relationer. Min upplevelse är att kausal modellering, som jag arbetar med, är just det ideal som många forskare strävar efter.

Hierarkiskt i Tyskland och Österrike

Alex Markham disputerade i Wien, dit hens handledare flyttade från München. Det akademiska livet i Österrike kändes ganska likt det i Tyskland, men olikt det amerikanska och svenska. Hen beskriver det som att man i USA och Sverige känner sig som del av en hel institution, medan det i Tyskland och Österrike istället bildas ett mini-departement under varje professor.

Alex hade i stort sett bara kontakt med kollegerna i sitt eget lab och arbetet drevs mycket självständigt. Det fanns både för- och nackdelar med det, konstaterar hen. Å ena sidan var det lärorikt, hen behövde till exempel skriva en artikel till en konferens helt på egen hand utan stöd av kollegerna, men å andra sidan hamnade de juniora forskarna i en utsatt position.

Om man inte genast klarade av de höga kraven på individuellt arbete så var det långtifrån säkert att man fick stöd av ett team för att lära sig mer. Och den som inte kom överens med sin professor fick det svårt, eller kunde till och med förlora jobbet. I USA och Sverige har Alex Markham uppfattat det som lättare för den som behöver få en annan handledare.

– Tyskland och Österrike är dessutom mycket mer hierarkiska. Man visar respekt genom att aldrig säga emot en professor. Här i Sverige och i USA är folk på samma nivå, respekt visas genom att behandla någon som en like.

Själv hade Alex Markham och de flesta hen kände varit tvungna att arbeta under universitetsåren för att ha råd med utbildningen. En period hade hen fyra jobb samtidigt, alla för minimilön

En tydlig skillnad mellan länderna var studenternas ekonomi. Fascinerat lyssnade Alex Markham på unga tyskar som berättade om hur de tagit ett sabbatsår från studierna för att backpacka i Asien.

Själv hade Alex Markham och de flesta hen kände varit tvungna att arbeta under universitetsåren för att ha råd med utbildningen. En period hade hen fyra jobb samtidigt, alla för minimilön; omkring sju dollar i timmen. Totalt innebar det mer än 45 timmars arbete i veckan, parallellt med föreläsningar och hemuppgifter.

– I USA vill man gärna beskriva akademisk utbildning som en fin chans att lära sig saker och vidga sina vyer. Men i själva verket lever studenterna med en ständig oro för hur de ska betala mat, hyra och terminsavgifter. Det är en enorm skillnad mot andra länder jag har arbetat i.

Forskningen på KTH en bra matchning

Efter disputationen sökte Alex Markham arbete som postdoktor. På KTH i Stockholm hittade hen den perfekta matchningen i Liam Solus, biträdande lektor vid avdelningen Matematik för Data och AI.

– I forskning ser man alltid stickspår som man vill jobba med senare. Jag insåg att alla stickspår som just jag fann, hade något matematiskt gemensamt som jag saknade. Det var precis det som Liam arbetar med.

Alex märkte dessutom snabbt att handledaren var stöttande vad gällde frågan om könsidentitet. Annars upplever hen att området datavetenskap och maskininlärning kan vara en utmaning i det avseendet.

– Det är väldigt mansdominerat, och fortfarande ligger fokus på att lyckas inkludera kvinnor. Då känns det rätt hopplöst att också föra in tanken att alla inte ens är män eller kvinnor...

Förra året hade Alex Markhams institution en temadag om genus och inkludering.

– Men jag tror inte att transsexualitet eller ickebinära nämndes en enda gång. I akademins självbild ingår att man klarar av intellektuellt utmanande saker – ändå verkar det så svårt att gå emot könsstereotypa normer. Det är frustrerande. Vi borde kunna bättre.

Samtidigt konstaterar hen att det är bättre här än på flera andra ställen. I tyskspråkiga länder är det standard att använda ”fru” och ”herr” före den akademiska titeln, och på lärosäten i Österrike var det bara undantagsvis som Alex kunde hitta offentliga toaletter som var könsneutralt skyltade.

– Sådana saker påverkar var jag vill forska, helt klart. Just nu är det väldigt roligt att få vara här och utveckla mina idéer gemensamt med kollegerna på KTH. För 15 år sedan hade jag aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle arbeta inom akademin, och få bo i flera olika länder. Men idag känns det helt rimligt. Det är klart att jag vill leva på intressanta platser, och möta många sorters människor.

Artikelserie: Vägen till akademin

Varför blev de forskare? Hur såg vägen dit ut? Vilka forskningsfrågor brinner de för?
Möt forskare från olika delar av forskarvärlden och läs om deras erfarenheter av akademin, i serien Vägen till akademin.

Läs alla artiklar i Curies serie Vägen till akademin

Du kanske också vill läsa

Nyhet 28 februari 2017

Eva Annell

Molekylärbiologen Siv Andersson blev fascinerad av DNA redan i tonåren. Hon har brutit ny mark inom sitt fält och vill nu förstå hela arvsmassan hos en bakterie. Sin energi hämtar ...

Nyhet 31 januari 2017

Eva Annell

När molekylärbiologen Johan Ankarklev var ung spelade han ishockey i Kanada. Nu ska han starta en egen grupp med malariaforskare vid Stockholms universitet. Han satsar på att skapa...

Nyhet 24 november 2016

Eva Annell

Språkhistorikern Jenny Larsson tar inget för givet och är tacksam för allt roligt hon får ägna sig åt. Hon skrev sin avhandling i smyg och drömmer om att hitta platsen där det indo...