Framstående forskare vänder USA ryggen

Den amerikanska klimatforskaren Camille Parmesan lämnade USA för Frankrike efter att president Trump trädde ur Paris-avtalet under sin första ämbetsperiod 2017. Hon blev istället en del av president Macrons program MOGPA (Make Our Planet Great Again), som erbjöd amerikanska forskare akademisk frihet och forskningsresurser i Frankrike.

– Redan under sin första period slog Trump sönder klimatforskningen genom att ta bort finansieringen till statliga myndigheter, stoppa rapporter om klimatförändringar och hindra klimatforskare från att prata med media. Nu gör han samma sak med all forskning och vetenskap, säger Camille Parmesan på sjungande Texasdialekt, när vi ses på Zoom.

Hon har väckt viss uppmärksamhet genom att beskriva sig själv som en ”vetenskaplig flykting”, eftersom hon inte längre har de optimala förutsättningarna för att bedriva sin forskning om global uppvärmning och biologisk mångfald i hemlandet USA.

Fossilindustrin. De satsade miljarder på att få Trump vald.

Hon hyser inga tvivel om varför hennes eget område blev den första måltavlan för Trumpadministrationen.

– Fossilindustrin. De satsade miljarder på att få Trump vald. Exxon och de övriga företagen inom fossilindustrin förnekar den globala uppvärmningen för snöd ekonomisk vinning. Det är oerhört frustrerande för mig och alla andra forskare. Det som gör det ännu värre för mig är att Exxon också har sin bas i Texas.

Besviken på amerikanska universitet

Hon är även besviken på hur de amerikanska universiteten har reagerat på de pågående attackerna på den akademiska friheten. Bland de stora universiteten är det hittills endast Harvard som har vågat utmana Vita huset.

– Harvard har privat finansiering och den bästa juridiska institutionen i USA, vilket gör det lättare att protestera. Jag har precis läst ett upprop från flera andra amerikanska universitet med budskapet att de inte tänker låta sig styras eller tystas. Men jag noterade att många av de stora statliga universiteten saknades på listan, till exempel mitt eget Texas University i Austin. Främst är det mindre universitet, inte sällan med religiösa kopplingar, som står upp för den akademiska friheten. De statliga universiteten är alltför rädda om sina anslag.

Främst är det mindre universitet, inte sällan med religiösa kopplingar, som står upp för den akademiska friheten.

Enligt Camille Parmesan har det skett ett paradigmskifte i synen på forskning i USA. Under 1960- och 1970-talen skattades vetenskapliga framsteg högt. Skiftet började med Ronald Reagan på 1980-talet, men då i begränsade kretsar inom det republikanska partiet.

– Även inom vänstern, till exempel hos ”blue collar workers”, fanns skepticism mot forskningen. Varför de här extrema rörelserna nu har vuxit sig så starka nu är svårt att säga. En förklaring är att den digitala eran gör det alldeles för enkelt att bli konspirationsteoretiker. Algoritmerna får dig att tro att hela världen håller med dig, trots att du egentligen befinner dig i en bubbla.

Attrahera fler forskare från USA

Tidigare den här veckan har hon, tillsammans med president Macron, träffat en grupp amerikanska forskare som fungerar som rådgivare för det nya franska forskningsprogrammet ”Choose France for Science” som ska locka amerikanska forskare till Europa.

– Om Europa lyckas få fram forskningsfinansiering kan de tjäna på forskarflykten, men forskningsbudgeten i USA är flera hundra miljarder dollar, vilket är svårt att tävla med. Jag brukar säga till mina amerikanska kolleger att man inte behöver lika hög lön i Europa eftersom det finns ett utmärkt välfärdssystem och högre utbildning som knappt kostar något här, säger Camille Parmesan och tillägger:

– Det som saknas är logistik och personal, allt från tekniker till administratörer. Det behövs personal – förutom framstående forskare – för att få det att fungera. Dessutom är byråkratin här i Frankrike helt galen!

... här finns ett utmärkt välfärdssystem och högre utbildning som knappt kostar något.

Byråkratin till trots hittade den vetenskapliga flyktingen Parmesan hem i Frankrike. I fyra år har hon varit professor – och för närvarande föreståndare för sin avdelning – vid CNRS (French National Centre for Scientific Research) i den lilla staden Moulis i sydvästra Frankrike. Vid CNRS bedrivs både experimentell forskning och observationer om aktuella ekologiska frågor.

– Jag är väldigt fri att uttrycka mig i min nuvarande roll och upplever inga inskränkningar i den akademiska friheten. Men jag har kolleger i USA som inte ens vågar mejla mig om vissa ämnen. Vita huset hävdar att det som pågår handlar om besparingar, men syftet är att förstöra de vetenskapliga institutionerna från grunden.

Politiker måste ta sitt ansvar

Camille Parmesan menar ändå att forskarsamhället gör sitt för att protestera. Som exempel nämner hon ännu ett upprop som hon just skrivit under tillsammans med internationella forskare mot den pågående nedmonteringen av akademin i USA.

– Vi forskare försöker, men så länge politikerna i kongressen inte tar sitt ansvar och röstar mot Trump går förstörelsen inte att stoppa. Mitt uppdrag är också forskning, inte politik. Däremot vill jag att min vetenskap ska vara användbar och informera politiskt beslutsfattande: Vissa människor i mitt land förstår inte eller låtsas inte förstå skillnaden.

Förhoppningsvis kommer den insikten genom allmänna val, inte inbördeskrig.

I höst avslutar hon sitt uppdrag som föreståndare för CNRS för att återuppta sina fältstudier. Om och när hon permanent återvänder till USA är mycket osäkert.

– Jag tror på en positiv vändning för forskning och amerikansk upplysning på längre sikt. Det som republikanerna gör är så dramatiskt att det kommer att slå tillbaka på dem själva. Däremot ser den närmaste tioårsperioden mörk ut. Om 20–30 år kommer kanske människor återigen att förstå betydelsen av forskning för sin vardag. Förhoppningsvis kommer den insikten genom allmänna val, inte inbördeskrig, avslutar Camille Parmesan.

Läs också i Curie:

Forskarrollen har försvagats (Curie)

Trumps nedskärningar hotar hennes registerforskning om demens (Curie)

Keti Chukrov: Som forskare behöver man inte ett modersmål (Curie)