Första kvinnan på toppost vid KVA

Att solen är symbol för Karlstads universitet passar Ellen Moons utmärkt. Hon är professor i fysik, forskar om nya material för solceller och leder forskningsgruppen SOLA vid Karlstads universitet. Sitt val av inriktning har hon aldrig ångrat.

− Solceller är ett väldigt tacksamt forskningsområde. Alla blir glada när man pratar om solenergi, säger Ellen Moons.

Hennes grupp forskar på halvledare som kan användas i solceller och annan optoelektronik, till exempel lysdioder. Halvledaren är materialet som omvandlar ljus till elektricitet och tvärtom.

− Den vanligaste halvledaren är kisel, men vi forskar på molekylära halvledarmaterial. Fördelarna med dem är många. De är flexibla, lätta, böjbara, kan göras i olika färger och design. Nackdelen är att de inte har så lång livslängd, säger Ellen Moons.

Ständig sekreterare på åttio procent

De närmaste fyra åren får hon dock mindre tid till forskning. Sedan första januari är Ellen Moons ständig sekreterare för Kungl. Vetenskapsakademien (KVA), med avsikt att arbeta 20 procent vid Karlstads universitet och 80 procent vid KVA.

− Jag vill samarbeta med presidiet, med ledningen för kansliet, de olika klassernas ordföranden och de institut som KVA ansvarar för. Tillsammans med kansliet kommer jag att organisera KVA:s aktiviteter och lära mig mer om var det finns förbättringspotential.

Ellen Moons vill också göra KVA:s mer synlig utomlands, förmedla att den gör mer än att utse Nobelpristagare.

− En aktuell och viktig utmaning för hela forskarsamhället är att arbeta för att forskare ska få forska fritt, följa sin nyfikenhet och vara kreativa. KVA kommer att behöva använda sin röst för akademisk frihet, men hur det ska ske måste vi diskutera internt. Nu håller jag på att lära känna verksamheten och personalen.

Från Nobelkommittén i fysik

Ledamot av KVA blev hon 2017 och hon har bland annat varit ledamot och ordförande i Nobelkommittén för fysik. Ellen Moons har även mångårig erfarenhet från Vetenskapsrådets arbete. Hon har både varit ledamot i ämnesrådet för naturvetenskap och teknikvetenskap åren 2010 − 2015, och i Vetenskapsrådets styrelse 2025.

Alla blir glada när man pratar om solenergi.

Hon tycker att forskningsklimatet är relativt bra i Sverige. Något som är annorlunda än i andra länder är forskningsfinansieringen – att det krävs externa medel för att betala sin egen forskningstid här.

− Ändå lyckas Sverige attrahera utländska forskare och många stannar kvar.

Dansade balett i Belgien

Ellen Moons är uppvuxen nära havet i Flandern i Belgien och har nederländska som modersmål. Hennes pappa var journalist och hennes mamma var först sjuksköterska, sedan lärare i vårdämnen och till sist skulptör. Ellen Moons var enda barnet och familjen reste och seglade tillsammans. Hennes största intresse var dans.

− Jag dansade balett och även en del modern dans. När jag var runt 20 hade jag en egen liten balettklass för barn.

Intresset för fysik tackar hon sin fysiklärare för, en lärare som hon hade under de skolår som motsvarar gymnasiet i Sverige. Varje lektion demonstrerade han något spännande.

− Han lät oss stegvis komma fram till vad som påverkade utfallet i hans experiment, vilka variabler som skulle ingå i ekvationen. Jag tyckte jättemycket om hans lektioner och tycker att det är fint att han introducerade den vetenskapliga metoden − med orsak, verkan och hypotesprövning − redan då.

Kände ”Wow” för solceller

Hon valde att läsa fysik vid universitetet i Gent, och när det blev dags för masterarbete fick studenterna en lista med projektförslag.

− Högst upp stod de prioriterade projekten där doktorander sökte hjälp, men längst ner fanns ett projekt om indiumtennoxid, ett material som används som transparent elektrod i solceller. Jag kände ”Wow, det här vill jag göra!”, men eftersom det var mindre prioriterat fick jag inte välja det.

Doktoranderna sitter nära varandra och det blir en helt annan dynamik än om man samarbetar med någon längre bort.

Känslan blev dock kvar, och efter examen visste hon att hon dels ville resa utomlands, dels jobba med solenergi.

− Jag gick till professorn i fasta tillståndets fysik och han föreslog Weizmann-institutet i Israel där han hade en kontakt. Israel kändes som ett osäkert kort, men till slut bestämde jag mig för att åka. Det blev en spännande och lärorik resa och jag blev vän med många internationella studenter. Efter några månader fick jag frågan om jag ville stanna och doktorera.

Sammanlagt blev det fem år i Israel och sedan följde tre postdoktortjänster, i Delft i Nederländerna, Lausanne i Schweiz och Cambridge i England. Under de två första vistelserna forskade hon om material för solceller, och i Cambridge om material för lysdioder. Där fanns ett spinnoff-företag som hon sedan arbetade på ett par år.

Behövde lösa knuten

Privat pågick ett pusslade för att få ihop tillvaron med den svenske man som hon hade träffat på en konferens.

− Vi försökte lösa ”the two body problem” − att hitta forskarjobb nära varandra. När vi träffades jobbade han i Belgien och vi funderade på i vilket land vi skulle bo. Han fick sedan jobb i Karlstad, och när Karlstads universitet utlyste en forskarassistenttjänst sökte jag den. Det var ett stort steg att lämna ett fast jobb med bra lön, men vi behövde lösa knuten.

Hon började vid Karlstads universitet på hösten 2000 och kände snart att beslutet varit rätt.

− Jag fick snabbt delta i undervisning, sitta med i något råd och vara delaktig. En dörr även utanför forskningen öppnades, jag kunde bidra och det kändes jätteroligt och skönt.

Nya metoder och bidrag till eget labb

Vid Karlstads universitet fanns två kollegor i experimentell materialfysik och av dem fick hon lära sig nya metoder för att undersöka ytor.

− De tog med mig till synkrotronanläggningen MaxLab i Lund och jag fick lära mig att använda röntgenbaserad spektroskopi, som ger information om sammansättningen i ett skikt.

Redan efter ett halvår i Sverige fick hon ett projektbidrag från Vetenskapsrådet och kunde börja investera i forskningsutrustning.

− Jag blev så överraskad när jag fick projektbidraget från VR! Alltså va?! Att en forskarassistent får projektbidrag kan inte vara så vanligt.

Vi har alltid spännande diskussioner när vi försöker förstå vad mätningarna visar. Ibland får man en aha-upplevelse, jättekul.

Andra bidrag följde, doktorander rekryterades och forskningsverksamheten växte. När hon tilldelades Göran Gustafssonpriset i fysik 2011 köpte hon ett glovebox-system, en tät låda med handskar, som gör att man kan hantera material i en miljö utan luft.

− Då kunde jag börja jobba med organiska material utan att de bröts ner − som de gör när de exponeras för luft och ljus samtidigt. Inköpet gjorde det möjligt att tillverka hela solceller.

Strax efter hon tilldelats Göran Gustafssonpriset blev hon professor vid Karlstads universitet.

− Man vet ju aldrig hur saker hänger ihop, men man blir mer synlig när man får ett pris och får därför kanske fler möjligheter.

Givande samarbete och nattskift

Hennes forskningsgrupp SOLA består nu av sexton personer och hon har sällskap av två seniora forskare till − professor Jan Van Stam inom fysikalisk kemi och professor Moyses Araujo inom beräkningsfysik.

− Samarbetet är väldigt, väldigt bra. Vi belyser olika aspekter av frågorna och är glada att kunna ha den här bredden inom universitetet i Karlstad. Doktoranderna sitter nära varandra och det blir en helt annan dynamik än om man samarbetar med någon längre bort.

Bland det roligaste hon vet är att resa till en synkrotronanläggning och göra experiment. Bland annat besöker teamet MAX IV i Lund och Solaris i Krakow några gånger om året. Då brukar 4 – 6 personer åka för att arbeta i skift och utnyttja strålen dygnet runt.

− Det är väldigt intensivt och roligt att vara där, ha nattskift tillsammans och så påtagligt jobba i ett lag. Vi har alltid spännande diskussioner när vi försöker förstå vad mätningarna visar. Ibland får man en aha-upplevelse, jättekul.

Kvinnor inom fysik hittar varandra

Under karriären har Ellen Moons vant sig vid att vara den enda kvinnan i gruppen, men på senare år har hon fått en kvinnlig kollega och ett flertal kvinnliga doktorander.

Ett par år efter att hon flyttat till Karlstad deltog hon i en konferens för kvinnor inom fysik i Sverige. Det blev sedan ett årligt event och ledde till en sektion inom Svenska fysikersamfundet.

− Jag lärde känna de kvinnliga forskarna i fysik i Sverige före de manliga. När jag sedan suttit i grupper där man ska bemanna paneler eller organisera konferenser, har jag haft lätt att hitta kvinnor.

Men det faktum att en kvinna blir ständig sekreterare innebär inte automatiskt att Akademien blir mer jämställd.

Även internationellt söker sig kvinnor inom fysik till varandra. Till exempel deltar hon i ett informellt nätverk med 90 kvinnliga forskare inom organisk elektronik.

− Vi stöttar varandra, bollar olika frågor och besöker varandra, jätteroligt.

Fortsätter med jämställdhetsarbetet

Ellen Moons tror att det kan ha symbolvärde att det är en kvinna som är ständig sekreterare för KVA. Positionen är synlig och den första kvinnan på posten väcker uppmärksamhet.

− Men det faktum att en kvinna blir ständig sekreterare innebär inte automatiskt att Akademien blir mer jämställd. Jämställdhet är en viktig fråga för både män och kvinnor att jobba med. Min företrädare har gjort mycket för jämställdheten och jag kommer att fortsätta hans arbete. Jag kommer att förmedla i Akademiens olika processer att det är viktigt med föryngring och könsbalans, men det är inte jag som bestämmer över inval av nya ledamöter till exempel. Det beslutas vid allmän sammankomst, som är Akademiens högsta beslutande organ.

Mycket av KVA:s arbete styrs av almanackan – samma inslag återkommer vid samma tid varje år, bland annat när det gäller priser som Akademien delar ut. Till glädjeämnena för en ständig sekreterare hör att få ringa upp pristagarna.

− Min första uppringning var en klimatforskare som tilldelats Crafoordpriset i geovetenskaper. Jag har också hunnit med att ringa Sjöbergpristagaren inom cancerforskning och lärare som fått Ingvar Lindqvistprisen. Det är jätteroligt att få ringa sådana samtal. Pristagarna blir så glada.