”Forskarutbildningen tar lätt över hela livet”

För Gustav Christensson var valet att doktorera ganska enkelt. Redan under läkarutbildningen vid Lunds universitet sökte han ett sommarforskarstipendium.

– Det var roligt, och sedan fick jag möjlighet att fortsätta som projektassistent under studierna. Det blev en hel del pandemikvällar på labbet, berättar han.

När det blev dags för AT-tjänst som läkare sökte han först till det som kallas för AT med barninriktning, där halva sjukhustjänstgöringen görs inom barnmedicin, barnkirurgi och barnortoped. Men det finns väldigt få sådana tjänster, så när han fick frågan om han ville doktorera på heltid hos samma handledare som han hade jobbat för som projektassistent tackade han ja.

– Men jag kommer att lägga in min AT-tjänst i mitten av forskarutbildningen för att inte tappa kontakten med kliniken.

Gustav Christensson forskar på sambandet mellan cancerceller och immunförsvaret och kan tänka sig en kombination av forskning och klinisk verksamhet i framtiden.

Arvoderad student eller anställd?

Inom hans eget område finns olika inställningar till forskarutbildningen. Doktorander som kombinerar ett jobb, exempelvis inom sjukvården, med en forskarutbildning ser sig ofta som anställda och forskningen som ett jobb. Men som anställda av regionen måste de också rycka in med kort varsel i kliniken om det behövs, forskarutbildningen betraktas som mindre viktig.

– Forskningstiden går upp i rök, det är ett problem att det inte finns tillräckligt med tid.

För doktorander som kommer direkt från universitetet blir forskarutbildningen snarare en naturlig fortsättning av studierna.

– Dessa doktorander blir mer som arvoderade studenter. Det finns en dualitet i tillvaron som doktorand, man är anställd men man genomgår också en utbildning.

Forskningstiden går upp i rök, det är ett problem att det inte finns tillräckligt med tid.

Gustav Christensson har bara varit doktorand i drygt ett år. Ändå menar han att det är bra att tidigt ha den framtida karriären i åtanke. Han och hans doktorandkolleger är medvetna om att det finns fler doktorander än framtida forskartjänster.

– Om man planerar en akademisk karriär är självständigheten viktig. En tjänst som postdoktor utomlands är inte ett krav men meriterande. Är man istället intresserad av andra karriärvägar är det bra att leta efter samarbeten utanför akademin i ett tidigt skede.

Forskarutbildningen tar lätt över hela livet

Han tycker att det finns en frihet som doktorand, tillvaron kan anpassas efter egna villkor. Forskargruppen där han själv doktorerar består endast av honom och handledaren.

– Det funkar väldigt bra, vi kan bolla idéer direkt med varandra utan att bestämma möten. Jag tror att det påverkar kreativiteten på ett positivt sätt.

Men han är medveten om att det kan vara annorlunda. Som ordförande för Lunds doktorandkår under läsåret 2023/2024 fick han ta del av de olika utmaningar som möter doktorander, och i en enkät framkom tyvärr en hel del dystra resultat, berättar han.

– Många doktorander mår dåligt. Handledarna kan vara mycket krävande, och då tar forskarutbildningen lätt över hela livet. Det finns inga begränsningar för hur mycket man kan jobba.

Svenskspråkiga doktorander mådde bättre

En intressant aspekt som kom fram i enkäten var att doktorander som kunde svenska mådde bättre.

Handledarna kan vara mycket krävande, och då tar forskarutbildningen lätt över hela livet.

Gustav Christensson spekulerar om olika orsaker – kanske blir det ett annat bemötande från handledaren, kanske har utländska doktorander större krav på sig hemifrån eller så har de som kan svenska helt enkelt ett bättre socialt nätverk och sammanhang.

– Jag har själv studerat i Lund och har ett stort nätverk sedan tidigare. Det är helt klart en skillnad mot internationella doktorander.

Han anser att universiteten borde underlätta för internationella doktorander att lära sig svenska, exempelvis genom att komplettera de befintliga kurserna för invandrare.

– Många möten och dokument är enbart på svenska, så om man vill engagera sig i doktorandernas villkor behövs kunskaper i svenska.

Gränslös doktorandtillvaro under pandemin

Laura Cox, som tillsammans med Gustav Christensson var ordförande i Lunds doktorandkår under läsåret 2023/2024, bekräftar att det är svårt att lära sig svenska. Hon kan själv läsa och förstå svenska, och skulle helst vilja prata mer svenska i vardagen.

– Lunds universitet är internationellt och man får lära känna alla möjliga kulturer. Det är givande, men det betyder också att de flesta pratar engelska.

Hon är från England och kom till Lund efter en utbytestermin i Danmark.

– Jag tyckte om Skandinavien och ville prova på någonting nytt, miljön var spännande.

Hon har studerat psykologi och rekryterades som doktorand till ett stort projekt. Men strax efter att hon börjat med forskningen kom pandemin och det blev mest jobb hemifrån.

– Under den tiden blev jag tvungen att själv komma på vad jag behövde för att kunna jobba med projektet. Dessutom fick jag skapa egna rutiner, det kan bli gränslöst att jobba hemma och det är lätt att jobba hela tiden, särskilt när man är under press.

Det blev tre svåra år i början, efter handledarbytet blev det sista året intensivt men bra.

Pandemin blev en utmaning för forskargruppen och ledde även till en ändrad inriktning på en del av projektet. Laura Cox fick byta spår och började studera föräldrars upplevelse av pandemin.

Försökte förklara vad som inte funkade

Hon disputerade nyligen och menar att en lyckad forskarutbildning bygger mycket på att handledaren förstår vad doktoranderna behöver. Tyvärr blev det inte så för henne från början.

– Först försökte jag förklara vilket stöd jag behövde och vad som inte funkade. Det ledde till mindre förbättringar, men inte tillräckligt stora. Sen vände jag mig till de rekommenderade instanserna som företagshälsan och doktorandombudsmannen, sen blev det ett samtal med prefekten.

Fler handledare drogs in i projektet för att stötta upp men det som krävdes var att hela handledningssituationen förändrades.

– Det är synd att det blev så. Jag förstår att handledaren var under mycket press och det var svårt att navigera kring problemen. Pandemin gjorde allt lite värre också. Det blev tre svåra år i början, efter handledarbytet blev det sista året intensivt men bra.

Viktigt att forskningen gör skillnad

Laura Cox blev intresserad av forskning och forskarutbildningen under sin tid som student i Storbritannien. Där är det vanligare att ingå i ett forskningsprojekt som forskningsassistent.

– Då jobbade jag en hel del med psykologer i kliniken, det var intressant. Jag blev nyfiken på hur jag kunde utveckla detta vidare som doktorand.

För henne var syftet med forskarutbildningen inte nödvändigtvis en fortsatt akademisk karriär. Snarare är det viktigt att forskningen gör skillnad i samhället, betonar hon. Därför vill hon i framtiden helst arbeta nära praktiken, gärna i kombination med någon typ av forskning.

– Jag gillar fortfarande att praktisera och interagera med folk. Men forskningen är också viktig och jag vill kunna göra lite av båda delarna.

Saknar samarbeten med miljöer utanför akademin

Som doktorand i Sverige och inom akademin i stort saknar hon samarbeten med icke-akademiska miljöer.

– Det kan öppna för olika karriärmöjligheter och även visa vad disputerade forskare kan erbjuda.

Det blir för mycket press. Man borde hellre satsa långsiktigt på bra forskning än på snabba publiceringar.

Istället fokuserar akademin på publikationer, vilket också drabbar doktoranderna.

– Det blir för mycket press. Man borde hellre satsa långsiktigt på bra forskning än på snabba publiceringar. Det skulle vara bättre, både för forskningen i stort och för forskarna.

Svårt att komma in på svenska arbetsmarknaden

Mohamed Al-Sabri, ordförande i Sulfs doktorandförening, är inne på liknande tankebanor. Han disputerade nyligen vid Uppsala universitet inom neurobiologi och letar nu efter ett jobb inom i läkemedelsindustrin.

– Jag vill hålla på med forskning som betyder någonting och som bidrar till att främja människors hälsa. Inom akademin utför vi forskning som leder till publiceringar som i sin tur genererar nästa forskningsbidrag till professorn. Inte för att driva forskningsfronten framåt.

Mohamed Al-Sabri kom till Sverige från det krigsdrabbade Jemen med hjälp av ett stipendium från Svenska Institutet för att läsa en mastersutbildning i farmakologi. Han har hunnit bli svensk medborgare och lärt sig svenska, men upplever ändå att det är svårt att komma in på den svenska arbetsmarknaden.

Jag vill hålla på med forskning som betyder någonting och som bidrar till att främja människors hälsa.

Därför letar han även efter jobb utomlands, han funderar bland annat på Belgien och Irland. Helst ska det vara ett land inom EU där han som svensk medborgare inte behöver söka visum. Därför faller tyvärr Storbritannien bort, vilket är synd, menar han.

Till slut fick han byta handledare

När han blickar bakåt ser han tydligt varför han började forska, och var det gick fel.

– Stipendiet jag fick är ett prestigefyllt stipendium, och under utbildningen fick jag prova på forskning och älskade det.

Han fortsatte som doktorand och till en början verkade allting bra. Men sedan började en utdragen och allvarlig konflikt med huvudhandledaren, som ledde till en anmälan där både Sulf och universitetsledningen blev involverade. Till slut fick han byta handledare.

– När det var som jobbigast fokuserade jag på att skriva vetenskapliga artiklar.

När Mohamed Al-Sabri och hans nya handledare upptäckte att han uppfyllt alla formella krav för att disputera i förtid ville han göra det för att kunna gå vidare.

– Jag insåg att det skulle vara bäst för min mentala hälsa och min fortsatta karriär att bli klar med min avhandling så fort som möjligt, säger Mohamed El-Sabri som disputerade efter bara tre år.

Utländska doktorander behöver stöd

Mohamed Al-Sabri menar att universiteten inte tar arbetsmiljöproblem på tillräcklig stort allvar. De skyddar hellre professorn som drar in forskningspengar än försöker vidta disciplinära åtgärder för att stoppa sådana problem.

– Avsaknaden av disciplinära åtgärder gör att professorer som trakasserar och mobbar sina doktorander kan fortsätta med det, påpekar Mohamed Al-Sabri.

Avsaknaden av disciplinära åtgärder gör att professorer som trakasserar och mobbar sina doktorander kan fortsätta med det.

Under den pågående konflikten insåg han också hur svårt det är för doktorander att hitta rätt stöd.

– Det finns en mängd olika instanser och speciellt som utländsk doktorand är det svårt att veta vart man ska vända sig och vilka rättigheter man har.

Han började därför att engagera sig för att förbättra doktoranders villkor. Först inom dokotorandnämnden vid Uppsala universitet och senare inom Sulfs doktorandförening.

– Det är viktigt att göra doktorandernas röster hörda. Jag är nu i en position där jag kan göra det, och känner att det är min plikt att påverka. Om inte jag gör det, vem ska då göra det?

Läs också i Curie:

Krönika: Vad jag inte visste som nybliven doktorand (Curie)

Handledarens största utmaningar (Curie)