På Riksidrottsförbundet pågår alltid samarbeten med forskare om framförallt barn- och ungdomsidrott.
NYHET
Forskarna är våra kritiska vänner
Hur knepig är samverkan mellan akademin och andra delar av samhället? Curie bad en kommun, ett ideellt förbund och en professor som är van att arbeta med industrin att berätta om sina erfarenheter.
Maria Strømme, professor i nanoteknologi vid Uppsala universitet, är van att samverka med industriföretag. Ibland blir det i stafettform, där en upptäckt som gjorts inom akademin så småningom lämnas över till ett företag. Men hon menar att det är en klar fördel att jobba ihop med industrin redan från start om man ska lyckas ta en uppfinning hela vägen till kommersialisering.
– Den stora utmaningen för oss i akademin är att skapa lösningar som går att överföra till industrin, säger hon. Om vi har en industriell partner med oss redan från början kan vi ställa kontrollfrågorna längs vägen: fungerar den här utrustningen, de här kemikalierna, den här energiåtgången?
Att hela tiden ha den frågan i bakhuvudet – ”Skulle det här gå att överföra till industrin?” – har hon lärt sig med åren, det var inget hon skolades in i som ung forskare.
– Men idag försöker jag överföra det till mina doktorander och unga kollegor. Vi vill ju göra nytta, och då behöver man tänka så.
Inte egoistiskt att ta patent
Ett annat område som kändes främmande i början var affärsjuridiken, minns hon.
– Terminologin kring olika typer av avtal kan vara rätt obegriplig i början, men man lär sig. Att alltid tänka på immaterialrätt och patent tidigt i processen är också en nödvändighet. Om du vill att din upptäckt ska leda vidare är det ofta helt nödvändigt att skydda den. Att ta patent är inte en egoistisk handling, vilket jag vet att det kan uppfattas som, utan en möjliggörare.
Någon försvårande kulturskillnad eller språkförbistring känner Maria Strømme knappast alls av i sina samarbeten med industriföretags forskningsavdelningar.
– Vi har ofta samma teknisk-naturvetenskapliga bakgrund, är skolade i samma system och ser världen på samma sätt, säger hon. Min erfarenhet är att skillnaderna inom akademin kan vara betydligt större. Att börja samarbeta med medicinare var lite av en kulturkrock för mig. Men nu har jag gjort det i många år.
Fem år sa forskarna, fem månader sa kommunen
Pär Eriksson har nyligen pensionerats efter ett decennium som Eskilstunas kommundirektör. Som ny i rollen var han 2009 med och grundade ”Samhällskontraktet” – en överenskommelse om samverkan mellan Mälardalens högskola, Eskilstuna kommun och Västerås stad.
– Vår ambition var att utveckla välfärden i regionen, att få forskning som gav resultat i klassrummen, socialtjänsten och äldreomsorgen.
Pär Eriksson minns att ett av de första projekten inom Samhällskontraktet handlade om att studera barns övergång från sexårsverksamhet till årskurs 1.
– Forskarna talade om att det skulle dröja fem, sex år innan det fanns något att berätta. Vi från kommunerna hade tänkt oss resultat efter fem, sex månader. Det blev väldigt tydligt för alla inblandade att kommunal verksamhet är rätt mycket här och nu, medan forskarvärlden har en helt annan tidshorisont.
Större förståelse för olikheterna
Men ur de olika förväntningarna kom konstruktiva samtal och en större förståelse för olikheterna i gruppen. Idag är samarbetet inne på sin tredje avtalsperiod och numera ingår även Region Sörmland och Region Västmanland.
– Samhällskontraktet har fortsatt att utvecklas längs vägen, säger han. En viktig förändring är att det så småningom blivit mer integrerat i högskolans ordinarie verksamhet. Projekten drivs på institutionerna.
Verksamheten har också breddats till fler forskningsområden. Pär Eriksson ser mest fördelar med det, men påpekar också att det samtidigt finns en risk att satsningen tappar i fokus.
Vad anser han vara viktigast för fungerande samverkan?
– Det låter fluffigt, men jag vill ändå säga: det viktigaste är att man vill varandra väl. Det lägger grunden för respekt och öppna samtal. Alla parter behöver också tydligt tjäna på att vara med. Man ska inte samarbeta för att det ser bra ut utan för att man vill uppnå något.
Gärna enkelt och snabbt tycker idrottsvärlden
På Riksidrottsförbundet, RF, pågår alltid flera samarbeten med olika forskare, berättar Jenny Svender, forskningsansvarig på förbundet. Fem, sex forskningsrapporter räknar hon med att RF kommer att ge ut i år, och lite fler 2020.
– Tyngdpunkten har genom åren legat på villkor och utformning av barn- och ungdomsidrott. Resten är en lite spretig blandning av allt från träningsmetoder för att nå större internationella framgångar till juridiska frågor.
Jenny Svender, som själv har forskarbakgrund, beskriver sin roll som bryggan mellan idrotten och akademin. Samarbetena leder till funderingar på båda sidor och ibland till oro – som till exempel när en forskare frågade om beställd forskning innebär att förbundet även beställer de resultat som det önskar? Eller en ängslan i förbundet att forskarna ska sätta fingret på sådant i verksamheten som fungerar dåligt.
– Den oron var nog mer förekommande förut, där har det skett mycket på bara några år, säger Jenny Svender. Idag finns en annan förståelse för att forskarna är våra kritiska vänner, att det är bra när brister upptäcks.
Krävs en del jämkande
Men det krävs fortfarande en del jämkande mellan de två världarna för att samarbetena ska bli fruktbara.
– Det är två olika kulturer som möts, med olika ändamål. Gärna enkelt och snabbt tycker idrottsvärlden, och det är ju sällan vad forskarna tänkt sig.
Jenny Svender får förklara för sina kolleger vilka premisser forskningen har, och samtidigt förklara för forskarna hur behoven i organisationen ser ut: varför är forskning om just detta så viktigt för oss?
– Det gör jag nog utförligare numera, jag har märkt att forskarna uppskattar det. Det hjälper dem att ställa bättre frågor och formulera sig mer initierat – vilket i sin tur gör att de möts med mer respekt i vår organisation. Den som inte verkar så insatt är folk inte intresserade av att lyssna på.
Får jobba i fred
När forskarna dragit igång sin studie är det viktigt att de får jobba ifred, menar Jenny Svender. Då brukar kontakten inte vara så tät. Men den intensifieras igen mot slutet av projektet.
– Resultaten måste kommuniceras med ett enkelt språk, och ganska kortfattat, annars kommer det inte att bli läst och använt. Därför ingår det alltid i uppgörelsen att forskarna ska skriva populärvetenskapligt. Ofta hjälps vi åt att hitta ett bra upplägg. Genom små knep som att placera långa metodbeskrivningar i en bilaga går det att göra en rapport som blir användbar både i vår verksamhet och på högskolan.
Läs också i Curie:
Du kanske också vill läsa
Debatt 8 juni 2023
Gästforskarprogrammet Genie är ett viktig led i Chalmers jämställdhetsarbete. Men avsaknaden av ett centralt stödsystem för mottagande innebar för oss så mycket obetalt merarbete a...
Debatt 17 januari 2023
Stimulera forskares medverkan i det offentliga samtalet. Öka samhällsanknytningen i forskning och utbildning. Ge yrkeserfarenhet från världen utanför akademin ett högre meritvärde....