Forskarflytt för hela familjen

Mötesrummet på Biomedicinskt centrum i Lund är litet, men skärmen på väggen är stor. Fyra gånger i veckan samlas en grupp Parkinsonforskare här för att träffa sin gruppledare Patrik Brundin, via videolänk. Men idag är han själv på plats och har just avslutat ett möte med forskargruppen öga mot öga. Istället är det hustrun Lena Brundin som använder Skype för att koppla upp sig hit, från arbetsrummet i Michigan där hon äter en försenad frukost.

Att hitta en intervjutid med två upptagna forskare och småbarnsföräldrar som normalt båda befinner sig sex tidszoner bort har visat sig utmanande. Men Lena och Patrik Brundin är vana vid pusslandet. En gång i månaden reser Patrik till Lund, där han fortfarande har en deltidstjänst.

– Videokontakt med gruppen är roligt, men den verkliga lyxen är att komma hit och få höra allt som gjorts sedan sist. Det känns som att det går så fort, jämfört med när man är på jobbet varje dag, säger Patrik Brundin.

Fick erbjudande

För drygt tre år sedan fick han frågan om han ville bygga upp en ny forskningsavdelning vid ett privat institut i Grand Rapids, Michigan. Först var han tveksam. Livet i Lund var ju bra. Och Grand Rapids, vad var det?

Istället var det Lena som var mest intresserad. I sin forskning undersöker hon kopplingen mellan inflammatoriska processer, depression och självmord. Resultaten har uppmärksammats stort både i vetenskaplig press och i allmän media. 2010 hade Lena Brundin fått stora anslag i Sverige och forskningen gick bra. Men tillvaron kändes ändå stressig och tung, med två små barn och ett på väg, och en upplevelse av att aldrig få tillräckligt gjort.

– Jag hade en klinisk tjänst som ST-läkare i psykiatri och en forskartjänst på halvtid. Det var väldigt slitsamt. Miljön inom vården i Skåne där jag jobbade var inte den bästa heller och jag kände att jag ville någon annanstans, säger Lena Brundin.

Även Patriks forskning gick bra och han hade dragit in stora anslag, bland annat det så kallade Linnéstödet från Vetenskapsrådet och ett personligt anslag från Europeiska forskningsrådet (ERC).

– Men jag kände inte riktigt den friska vinden i Lund. Vi drog in en massa pengar och så skulle det vara så komplicerat att få använda dem… Det var så mycket byråkrati, och svårt att rekrytera nya forskarkolleger.

Bra tjänster för båda

Privatfinansierade Van Andel Institute, som erbjöd Patrik en tjänst, hade dittills främst fokuserat på cancerforskning. Han skulle få utforma en helt ny avdelning för neurodegenerativa sjukdomar.

Men det erbjudandet räckte inte – det måste finnas en bra tjänst till Lena också. I dag är hon associate professor på en avdelning som institutet driver tillsammans med Michigan State University.

– Det är väldigt fint i Lund att man kan få kliniska forskartjänster, men de är ju alltid på deltid. Här får jag forska på heltid, och det behövde jag för att komma vidare. Jag kan förfina mina projekt och utveckla dem i djurmodeller, säger Lena Brundin.

Men en del av det som höll dem tillbaka på hemmaplan har blivit styrkor i USA. Lenas erfarenhet av att arbeta som både läkare och translationell laboratorieforskare är ovanlig på hennes arbetsplats. I USA är det i allmänhet svårare för unga läkare att få forskartid, och de största sjukhusen i just Grand Rapids är privata och har ingen tradition alls av forskning. Man arbetar just nu på att bygga upp den kompetensen.

– På det viset är min position unik. Dessutom är det amerikanska systemet för psykiatri gammalmodigt jämfört med det svenska, och jag känner att jag har nytta av mina mer moderna tankegångar, säger Lena Brundin.

Oväntad vändning

Patrik, som var trött på administration och byråkrati i Lund, fick nytta av just sådant. Efter bara några dagar tog hans amerikanska karriär en oväntad vändning. Institutet skildes från en systeranläggning, en hög chef slutade och Patrik blev del av den tillfälliga ledningsgruppen. Först nu, nästan två år senare, tillträder en ny chef.

– Det här har tagit jättemycket tid. Det fanns väldigt lite policies och lite transparens, inga riktlinjer… Det var ett vakuum som behövde fyllas, säger Patrik Brundin.

Han skojar om att han hjälpte till att bygga ett ”Lunds universitet light”.

– Man ska inte gräva ner sig i paragrafer och långa möten. Men man behöver etablera principer på papper, så att det går att fatta snabba beslut sedan, säger Patrik Brundin.

När uppbyggandet av Parkinsonforskningen i Michigan fördröjdes blev forskargruppen i Sverige ännu viktigare för honom.

– De var på sätt och vis min själsliga räddning. Även om labbet i USA inte hade kommit igång så hände det åtminstone saker här. Men nu har rekryteringen fått fart i USA och min grupp där är större än den i Sverige, säger Patrik Brundin.

När Patrik och Lena beskriver sin nya forskartillvaro talar de om engagemang och helhjärtade satsningar. De riktigt stora visionerna känns enklare att förverkliga i USA.

– Det är lättare för mig att implementera mina fynd i den kliniska verkligheten. Den svenska sjukvården är i sådan kris, så vem skulle vi vara partners med? frågar Patrik Brundin.

Peronliga kontakter viktiga

Van Andel Institute är privatfinansierat. Men Lena Brundin är universitetsanställd och söker därför statlig finansiering från National Institutes of Health. Konkurrensen är stenhård. Ingen av dem hade klart för sig hur viktiga personliga kontakter skulle vara.

– Det är en jättekamp för mig att slå mig in eftersom inte många känner till mitt namn här, säger Lena Brundin.

Mindre än var tionde ansökan beviljas. Här ringer forskarna till NIH och diskuterar med tjänstemännen, för att sedan välja inriktning på ansökan.

– Det skulle man aldrig göra i Sverige, det vore ju emot jävsreglerna, konstaterar Patrik.

När de får frågan om att återvända hem är Lena och Patrik Brundin ense: De stannar så länge de kan. Det gungande ekonomiska systemet i USA spelar naturligtvis roll, men de är optimistiska om en lösning.

– Vissa dagar blir man trött på fördomar och ojämlikhet, och vi saknar vänner och släktingar. Men energin här, entusiasmen – och skolsystemet… Vi känner verkligen inte för att sätta våra barn i svensk skola. Så vi stannar, på överskådlig framtid, säger Lena Brundin.

Läs mer:

Van Andel Institute (Engelska) Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Läs också i Curie:

Familjeprojekt Montreal – statsvetare på postdok (Curie)

En sådan chans får man bara en gång (Curie)