Forskaren som gjorde karriär på Aftonbladet

Föddes in i arbetarrörelsen

Åsa Linderborg föddes 1968 och har varit intresserad av historia så länge hon kan minnas. Sin egen historia har hon berättat om i den självbiografiska boken Mig äger ingen från 2007. Hon skildrar där sin uppväxt i Västerås med sin ensamstående pappa Leif Andersson som var metallarbetare och alkoholist. De åt middag hos farmor och farfar varje kväll och Åsa Linderborg fick ofta höra en anekdot från farfars skolgång.

− När magistern frågade när Karl XII dog svarade farfar: ”Han sköts av de egna 1718, och tur var väl det!”. Då slog magistern till farfar så han for i bänken framför och började blöda. För mig var historia ett väldigt fascinerande och farligt ämne.

På båda sidor av släkten fanns ett starkt politiskt engagemang.

− Farfar sa alltid att Sveriges historia är folkets historia, inte kungarnas. Han pratade om arbetarrörelsen och den mäktiga kampen för rösträtten. Morfar var marxist och han kunde teoretisera och analysera kring det förflutna, dra upp de långa linjerna. Han var uppfordrande och tyckte att man måste kunna historien för att förstå samhället idag.

Ville bli journalist som barn

Som barn drömde Åsa Linderborg om att få jobba på Aftonbladet.

− Aftonbladet var pappas enda tidning, hans universitet och han läste kultursidan varje kväll. När jag var tio år fick jag en dikt publicerad på Aftonbladets kultursida.

Hennes mamma Tanja Linderborg avrådde henne dock från att satsa på journalistik efter gymnasiet.

− Hon arbetade på Arbetsförmedlingen och sa att det var dumt att bli journalist eftersom arbetslösheten var så hög i det yrket. Det stämde ju inte, på 80-talet exploderade ju journalistiken.

Åsa Linderborg bestämde sig för att bli lärare i svenska och historia istället och började plugga vid Uppsala universitet.

− Jag var först i släkten att läsa på universitetet och att låna pengar för att studera kändes som ett enormt stort steg. Farfar var jätteorolig att jag ställde till det för mig med studielånen.

Först läste hon litteraturvetenskap och nordiska språk, men fastnade inte för något av ämnena.

− När jag började läsa historia hittade jag hem. Där analyserade man med hjälp av olika samhällsvetenskapliga teorier, vilket passade mig.

Professor Rolf Torstendahl uppmuntrade henne att söka doktorandutbildningen. Att börja forska kändes som något ouppnåeligt, hon kunde inte se sig själv i en så fin roll, men Åsa Linderborg sökte och kom in.

Sa att hon blivit sekreterare

Till sin pappa sa hon att hon fått jobb som sekreterare på historiska institutionen.

− Han var arbetslös metallarbetare och jag hade svårt att berätta för honom att jag skulle få göra något så roligt som att forska i historia, för statliga pengar. Jag kunde inte riktigt förklara samhällsnyttan med det.

I själv verket forskade Åsa Linderborg på socialdemokratiska partiets historieskrivning, på partiets bild av sig självt och Sverige under perioden 1892-2000. När pappa Leif fick klart för sig vad dottern ägnade sig åt blev han rädd.

− Han var otroligt stolt över att jag gått så långt på universitetet, men han var skräckslagen inför mitt avhandlingsämne, trodde att jag skulle råka illa ut för att jag skrev om Socialdemokraterna. Han hade IB-affären i tankarna, alla kommunister och vänstermänniskor i vår släkt som jagats och registrerats. Han tyckte att jag skulle skriva om ”Gustav Vasa-jäveln” istället.

Att forska passade Åsa Linderborg perfekt.

− Det var den intellektuellt mest lyckliga tiden i mitt liv. Jag vaknade varje morgon och undrade vad jag skulle hitta för intressant idag, så kul! Det är en ynnest att få ha varit med om något så kreativt.

Misskötte sin post dok

Efter disputationen 2001 fick hon pengar från Riksbankens Jubileumsfond för ett forskningsprojekt tillsammans med några kolleger. Hon hade då flyttat sin arbetsplats till Södertörns högskola, men den här gången var det inte lika lätt att gå in för forskningen. Hon hade nu två barn, pendlade från Uppsala och hade tankarna på annat håll.

− Jag misskötte mitt forskningsprojekt och skrev istället boken Mig äger ingen för pengarna från Riksbankens Jubileumsfond, skrattar hon och fortsätter:

– Det är en skildring av 70-talets Sverige, men forskning är det ju inte. Jag valde bort akademin och kommer aldrig mer att få några pengar till forskning.

Hon hade dock redan ett annat ben att stå på, eftersom hon förverkligat sin barndomsdröm och börjat skriva för Aftonbladet.

− Den första texten hade jag skickat in till tidningen på måfå 2000 med anledning av att Forum för levande historia skulle grundas. Genombrottet kom när jag började skriva om det förestående Irakkriget.

Att lämna akademin bakom sig var inte svårt.

− Tidningsvärlden är ju stenhård, men ändå mycket generösare än den akademiska världen. Den är gräslig, det otäckaste jag varit med om och jag förvandlades själv till en människa som jag inte ville vara. På de högre akademiska seminarierna handlade det mesta om att trycka till varandra och jag blev hård och destruktiv i min kritik. Jag har aldrig saknat den miljön och den jag blev där, även om jag ibland saknat att forska.

Till Aftonbladet på heltid

Åsa Linderborg blev fast anställd på Aftonbladet 2006 och blev kulturchef 2009. Hon skrev idékritik och litteraturrecensioner, hade budgetansvar, personalansvar och drog upp linjerna för kultursidornas innehåll.

− Jag gillar att fatta snabba beslut, hade en redaktion jag litade på och tyckte länge att arbetet var väldigt roligt. Efter sju år ville jag sluta som kulturchef för att hinna läsa och skriva mer själv, men jag blev kvar på tjänsten några år till.

Det definitiva beslutet att kliva av som kulturchef tog Åsa Linderborg efter teaterchefen Benny Fredrikssons död. Han begick självmord 2019 och hon anklagades för att ha drivit honom till det, eftersom hon skrivit en mycket kritisk kolumn om hans ledarstil på Stadsteatern.

− Hans död förändrade mycket för mig som människa och journalist. Journalistiken blev en existentiell fråga. Jag började fundera på vilket ansvar man har som journalist, vad man gör med andra människor när man skriver om dem. Jag kände att jag inte ville ha rollen som kulturchef längre och fick istället en tjänst som reporter.

Journalistik går snabbt

I hennes andra självbiografiska bok − Året med tretton månader − får läsaren följa vad hon brottas med i både yrkeslivet och privatlivet under metoo-hösten 2017 och året efter.

− Som journalist ska man leverera snabbt, tränga igenom bruset och man skriver om människor som lever här och nu. Jag fortsätter att bearbeta de här tankarna och skulle vilja prata med journalister om ansvaret vi har, kanske i ett projekt längre fram.

Hon jämför med hur det är att vara forskare.

− Forskare slipper debattera dygnet runt, vilket gör att de slipper bli slängiga och kategoriska. Forskning är en lång process och som forskare i historia behöver man aldrig ha dåligt samvete. Hjalmar Branting kan ju inte ta illa vid sig av det man skriver.

En annan skillnad är att forskare inte behöver bli kända för allmänheten.

− Som åsiktsjournalist förväntas man synas och höras hela tiden. När jag syns i tv får jag 200 meddelanden direkt. Mycket är kritiskt, sexistiskt och handlar om hur jag ser ut.

Kan hantverket som forskare

Förutom de två självbiografiska böckerna har hon skrivit några böcker med politiskt innehåll. Den senaste, Populistiska manifestet – för knegare, arbetslösa, tandlösa och 90 procent av alla andra, skrev hon tillsammans med opinionsbildaren och poeten Göran Greider.

Åsa Linderborg har ständigt nytta av sin forskarutbildning, både som författare och journalist.

− Jag har hantverket i mig och det ger mig ett enormt försprång. Jag förstår ju sådant som metod och källkritik, kan snabbt formulera en hypotes och hämta in forskningsläget. Jag skulle aldrig ro i land projektet att göra en dokumentärfilm om jag inte var historiker.

När hon kommit längre i filmprojektet vill hon ta hjälp av andra historiker för att nagelfara materialet.

− Jag är ju inte rädd för de andra forskarna nu, är inte beroende av dem för att ha ett arbete i framtiden. Nu vill jag istället att de värsta kritikerna ska kasta sig över materialet som vargar, för det är så vetenskap blir vetenskap. Att materialet granskas innan det publiceras är ju forskarens livrem och hängslen.