Forskaren som är både historiker och naturgeograf

Efter att ha ägnat mer än 10 år åt paleoklimatologi, historisk klimatforskning, har Fredrik Charpentier Ljungqvist nu fått sin andra docenttitel. Han är därmed den enda forskaren i Sverige som är docent i både historia och naturgeografi.

– Såvitt jag vet är jag faktiskt den enda i Sverige som är docent i både ett humanistiskt och ett naturvetenskapligt ämne.

Fredrik Charpentier Ljungqvist beskriver hur intresset för både historia och geografi har funnits sida vid sida ända sedan barndomen. I tidiga tonåren plöjde han historisk facklitteratur. Samtidigt fascinerades han av kartor och jordens klimatsystem och vegetationszoner.

– Jag kunde sitta i timmar och studera atlaser och särskilt kartblad över klimat- och växtlighet runt om på jorden.

Forna klimatvariationer som fritidsintresse

Drömmen om att bli forskare väcktes tidigt och redan som student på universitet började Fredrik Charpentier Ljungqvist skriva vetenskapliga artiklar. År 2007 började han som doktorand vid historiska institutionen på Stockholms universitet, inriktad på medeltida rättshistoria.

Samtidigt som han blev alltmer intresserad av hur klimatförändringar påverkat jordbruk och livsmedelsförsörjning i Norden under historien började samtida klimatförändringar att diskuteras alltmer, inte minst när Al Gores film En obekväm sanning gick upp på biograferna. Fredrik Charpentier Ljungqvist insåg att kunskapen om forna tiders klimatvariationer var knapphändig och omstridd. Det slutade med att han själv drogs in i det forskningsfältet, till en början som ett fritidsintresse.

År 2009 kom han ut med den populärvetenskapliga boken Global nedkylning om hur klimatförändringarna har påverkat människor under de senaste 10 000 åren, och framför allt under Lilla istiden, perioden cirka 1300–1900. Under doktorandtiden skrev han också ett antal artiklar om hur klimatet har förändrats genom historien och han citerades flitigt i FN:s klimatpanel IPCC:s vetenskapliga rapport år 2013.

Avhandlingen skrev han på halvfart, inte minst under somrarna.

– Det tog åtta år att skriva klart den, men när jag disputerade hade jag mycket undervisningserfarenhet och dessutom 22 peer review-granskade artiklar inklusive medförfattarskap och en populärvetenskaplig bok bakom mig, säger Fredrik Charpentier Ljungqvist.

Som forskare vill han bidra med svar till några av de stora frågorna i vår tid. För några veckor sedan kom hans fjärde populärvetenskapliga bok ut, ”Corona – ett historiskt perspektiv på vår tids pandemi”, men det är klimathistoria som är hans främsta fokus.

Historiskt perspektiv för framtiden

Han berättar att det ibland kan vara en utmaning att prata om historiska klimatförändringar eftersom vissa tolkar det som ett bevis för att den pågående globala uppvärmningen kanske inte alls är orsakad av människor. Det kan användas som ursäkt för att inte försöka bromsa uppvärmningen.

– Man måste förstå att klimatet både kan förändras naturligt och att det kan drivas fram av människor.

En av den historiska klimatforskningens viktigaste uppgifter, som han ser det, är att sätta in våra samtida klimatförändringar i ett historiskt perspektiv, så att vi bättre förstår utmaningarna vi står inför.

Just nu upptas det mesta av Fredrik Charpentier Ljungqvists forskningstid av ett internationellt projekt som undersöker samhälleliga respektive klimatrelaterade orsaker till hungersnöd i Europa under tidigmodern tid, från cirka 1500 till 1800. Fredrik Charpentier Ljungqvist leder projektet, som vill ge svar på i vilken utsträckning svält har berott på missväxt orsakad av oförmånliga klimatförhållanden respektive på politiska och sociala faktorer. Projektet är tvärvetenskapligt och utgår både från historiska data ur skriftliga källor och naturvetenskapliga klimathistoriska data såsom trädringsserier.

Arbetssätt och meriter sig ser olika ut

Att samla historiker och naturvetare i ett gemensamt projekt har sina utmaningar eftersom både arbetssätt och hur man meriterar sig ser olika ut inom fälten.

– Vi har diskussioner både om hur forskningen ska bedrivas och om hur resultaten ska presenteras, säger Fredrik Charpentier Ljungqvist.

Inom naturvetenskapen är det vanligast att jobba i grupp och publicera sig tillsammans, helst i prestigefyllda internationella tidskrifter. Inom humaniora, och kanske i synnerhet i historia, jobbar de flesta istället helst enskilt och boken, monografin, är fortfarande viktig för meriteringen.

För att tvärvetenskapliga samarbeten som korsar gränsen mellan humaniora och naturvetenskap ska lyckas måste det finnas möjlighet att jobba både tillsammans och mer enskilt på egna spår, tror Fredrik Charpentier Ljungqvist. Det är också viktigt att resultaten publiceras på ett varierat sätt, så att alla ”får med sig något matnyttigt i sin portfölj”, förklarar han.

– Bedömningsmallarna ser olika ut inom de olika fälten och ingen vill lägga för mycket tid på sådant som inte bidrar så mycket till meriteringen.

Kan lära mycket av varandra

Hans bild är att tvärvetenskapliga samarbeten har uppvärderats under de senaste tio åren. De flesta förstår att det kan generera ny och viktig kunskap, men det finns fortfarande hinder. Han nämner bland annat den ofta kortsiktiga finansieringen i kombination med kravet på snabb produktion.

– Man behöver ha lite tid att lära känna varandra för att förstå hur man kan samarbeta. Det går inte att forcera.

Om man lyckas få till väl fungerande tvärvetenskapliga samarbeten tror han att forskare inom humaniora och naturvetenskap kan lära mycket av varandra.

– Historiker är till exempel ofta bra på att skriva populärvetenskapligt, vilket många naturvetare kan bli bättre på, och framför allt ofta duktiga på att analysera komplicerade multikausala samband som kräver omfattande litteraturinläsning. Naturvetare å andra sidan är bra på att publicera sig internationellt och skriva på ett sätt som får stort genomslag.

Om man som forskare vill göra snabb karriär är det knappast ett smart drag att fördjupa sig inom olika ämnen, konstaterar Fredrik Charpentier Ljungqvist.

– Som junior forskare är det mestadels ett minus. Det blir dubbelt arbete för du meriterar dig inom de olika ämnena parallellt och det går inte att addera ihop meriterna. Senare, som senior forskare, tror jag däremot att det kan bli en fördel. Då kan du nyttja din unika inriktning när du söker forskningsanslag och bygga upp din egen nisch.