”Forskaren får inte drivas av personliga värderingar”

Mia Liinason, professor i genusvetenskap vid Lunds universitet, forskar bland annat om aktivism. I början av 2022 publicerade hon och två andra forskare en bok om feministisk och hbtq+ aktivism i Skandinavien, Turkiet och Ryssland. Några veckor senare invaderade Ryssland Ukraina.

Kort därefter publicerade den ryska vetenskapstidskriften Troitsky Variant ett upprop mot kriget som skrevs under av tusentals forskare och vetenskapsjournalister. Efter att Ryssland stiftat en lag som gör det förbjudet att rapportera det som regimen bedömer är ”falska nyheter” togs uppropet bort från hemsidan.

I Ryssland, och till viss del i Turkiet, har de som styr satt en tydlig gräns för vad som får och inte får sägas. Det gäller även forskare som vill använda sin titel eller sin forskning för att påverka politikerna.

– De präglas av en stor rädsla för att göra någonting som är otillåtet och riskerar att hamna i fängelse. Så att uttala sig om någonting till försvar för något eller någon eller skriva på en petition, det gör man inte längre, säger Mia Liinason.

Kollektiva värden kan skadas när forskare är aktivister

I Sverige riskerar den forskare som ägnar sig åt någon form av aktivism inte sin personliga frihet. Däremot finns det, enligt Mia Liinason, kollektiva värden som kan skadas. Utgångspunkten är att akademin ska vara en oberoende kraft i förhållande till staten och andra aktörer.

– Det bygger på förtroende och då får allmänheten inte uppfatta att forskaren drivs av personliga värderingar, säger Mia Liinason.

Det bygger på förtroende och då får allmänheten inte uppfatta att forskaren drivs av personliga värderingar.

Det handlar bland annat om vem man som forskare vänder sig till när man ska presentera sina resultat.

– Till exempel samhällsvetare har mycket kunskap om samhället som de kan bidra med, men om de vänder sig direkt till politiker med krav på att de måste agera så kan förtroendet minska. Då är det bättre att man vänder sig till allmänheten.

När boken om aktivism i Ryssland, Turkiet och Skandinavien skulle presenteras ville en av aktivistorganisationerna i Norge att forskarna skulle vända sig direkt till politikerna.

– Det har jag inte gjort, utan jag har riktat mig till allmänheten med våra forskningsresultat.

Forskare bör gå ut brett till allmänheten med sina resultat

Den forskare som vänder sig till politiker bör enligt Mia Liinason i så fall gå ut brett och inte vända sig till ett parti. Det är också viktigt att hålla sig till forskningsresultaten, att påvisa problem, och inte tala om vad som bör göras.

– Sedan kan politiker undra vad som kan göras, och om man har förslag på en lösning kan man dela med sig av det.

Mia Liinason är ordförande för Sveriges unga akademi, en plattform för unga forskare, som funnits sedan 2011. Akademin arbetar bland annat med att föra ut forskning till barn och unga. Mia Liinason menar att det behövs en tätare kommunikation mellan forskare och allmänheten och att det gäller att hitta arenor för det.

Vilka arenor tänker du på?

– Där får vi forskare vara lite uppfinningsrika. Jag tycker att det finns bra arenor, som Bokmässan. Jag skulle tro att Lilla aktuellt är en bra arena och det finns spännande programformat i Sveriges radio. Vi gjorde en barnbok i Sveriges unga akademi på temat vem kan bli forskare.

Den forskare som ger sig ut i debatten bör enligt Mia Liinason tänka igenom sin roll. Och fokusera på vad som är forskarens styrka.

– Forskare är i bästa fall tränade i nyfikenhet och i att väcka frågeställningar, och kan komma in i en debatt och visa att man kan ställa fler frågor istället för att driva vissa frågor.

Forskare kan komma in i en debatt och visa att man kan ställa fler frågor istället för att driva vissa frågor.

Ett exempel på när forskare har gått för långt är enligt Mia Liinason en artikel i Aftonbladet inför valet, där 1944 forskare krävde att politikerna skulle ta klimatkrisen på allvar.

Läs i Curie om hur debattartikeln kom till: Får en forskare vara aktivist?

Forskares kravlistor till politiker kan slå fel

– Det var ju väldigt konkreta saker de tyckte att politikerna skulle besluta om, som att man bör äta mindre kött och åka mindre bil. Den typen av konkreta förslag på vad politiker ska bestämma kan slå fel om det uppfattas som en detaljerad kravlista.

– Det viktiga är att inte förstöra förtroendet för forskningen och inte använda sin forskarroll när man uttalar sig om annat än sitt forskningsämne. Det handlar om ansvar och integritet och respekt för kunskapen, att visa som forskare att nu har jag inte kunskap utan uttalar mig som individ.

På frågan om hon själv har klivit över gränsen till aktivism säger hon ja, och berättar om ett upprop mot att Göteborgs universitet 2019 bjöd in Richard Jomshof, Sverigedemokraternas partisekreterare. Det var JMG, Institutionen för journalistik, medier och kommunikation, som hade bjudit in samtliga partiers partisekreterare och chefsstrateger för en föreläsningsserie med temat ”Så tänker en partistrateg”.

Protesten mot Sverigedemokraternas närvaro startades av en grupp internationella studenter och fick stöd från ett hundratal professorer, lektorer och doktorander. Mia Liinason var en av dem. Hon blev också intervjuad i Göteborgs-Posten.

Det behövs diskussion om hur föreläsare bjuds in

– Sedan blev det en stor debatt där många ledarskribenter ansåg att det här var hot mot akademisk frihet att kräva att en politiker eller en person inte ska få komma och föreläsa på ett universitet.

Mia Liinason säger att hennes syfte inte var att cancellera Jomshof utan att visa att det behövs en diskussion om vilka som bjuds in att föreläsa och på vilket sätt det går till.

– Det finns en risk när det blir en mediadebatt att det läggs locket på och att man inte klarar av att diskutera det längre. Det var en händelse som jag lärde mig mycket av.

Skulle du skriva på ett liknande upprop idag?

– Nej, jag tror att jag skulle ta upp frågan i samtal med företrädare för verksamheten för en diskussion om akademisk frihet och hur vi ska bevara och utveckla den.