Forskare får för lite utbildning i säkerhet

– Jag har varit i många situationer där jag upplevt hot, framför allt i trafiken, men även vid andra tillfällen har jag känt att det här är på väg åt fel håll, berättar han.

Per Becker konstaterar att det finns olika typer av risker som forskare kan mötas av: fara för eget liv och hälsa, att utsättas för hot och hatkampanjer och att ens forskning manipuleras eller utsätts för sabotage.

– I utvecklingsländer är den allra största individuella risken rent statistiskt att skadas i trafikolyckor och andra olyckor.

Svårbedömda risker

Han tycker att universiteten ligger efter vad gäller säkerhetsrutiner i fält.

– Alla organisationer som arbetar i riskområden utbildar sina medarbetare i säkerhet. Men sådant finns inte mycket av för forskare, förutom att studenter som åker med stipendium från Sida får kort information om säkerhet i en guide.

Alla organisationer som arbetar i riskområden utbildar sina medarbetare i säkerhet. Men sådant finns inte mycket av för forskare...

Det finns regler om att studenter inte får åka till ställen som är listade av UD som farliga – men även andra platser kan innebära stor risk för våld, kriminalitet och svåra trafiksituationer. Vissa typer av risker är mycket svårbedömda, till exempel de med liten sannolikhet, men med stor konsekvens.

– Det är svårt att bedöma exempelvis hur stor risken är för en masskjutning på Lunds universitet.

Hot från antagonistiska aktörer

När det gäller den forskning som genomförs av marina forskare i vattnen kring North Stream efter sprängningarna, menar han att det finns en annan risk som också är svår att bedöma: hot från antagonistiska aktörer. Alltså personer som medvetet försöker tillfoga någon annan skada.

– Antagonistiska risker är de absolut svåraste att bedöma. Det finns aktörer som inte vill att information ska hittas och om de håller på att bli avslöjade vet man inte hur de kommer att reagera.

Vad gäller katastrofer som cykloner och jordbävningar konstaterar han att vi ännu är relativt förskonade i Sverige.

– Vi kan inte förutse dem men vi vet hur de fungerar. Vi kan inte få en jättestark orkan i Sverige eftersom vi inte har så varma vatten. Men vi fick Gudrun, och med klimatförändringarna kommer starkare stormar och cykloner.

Inte heller vid vanligare händelser som skogsbränder och översvämningar utsätter sig forskare för någon större risk i Sverige menar han. Men däremot förstås i många andra länder.

Försämrat säkerhetsläge

Per Becker konstaterar att riskerna för forskningen ökar på grund av det försämrade säkerhetsläget, även om det ännu inte har påverkat lärare och studenter så mycket rent konkret.

– Vi har definitivt ökande hot och vi är dåliga på att vara proaktiva. Om det väl händer något kan det få stora konsekvenser. Vi har ett globaliserat system med beroenden som inte fanns förr, våra samhällen blir alltmer komplexa. Vad som händer på en plats kan få stora globala effekter. Den ökade radikaliseringen av vissa grupper ökar också riskerna för politiskt motiverade handlingar.

Vi har definitivt ökande hot och vi är dåliga på att vara proaktiva.

Per Becker tycker att universiteten överlag har varit sena med att planera för hur verksamheten ska kunna kan fortgå om det blir störningar. Som exempel tar han pandemin, där mycket lite samarbete skedde mellan universiteten om hur man skulle tolka råden. Alla fattade olika beslut.

– Det var kaos på riktigt, studenter hade vissa kurser online, medan andra fortsatte med salsundervisning. På samma fakultet! Jag vet inte om man lärt sig något. Men jag skulle tro att alla lärosäten har vaknat till – om man inte tänkt på de här frågorna innan måste man definitivt börja göra det nu.

Läs också i Curie: De studerar följderna av att Nord Stream sprängdes