I sin forskning om naturresurser och markanvändning samarbetar ekologen Jon Moen med statsvetare, historiker, kulturgeografer och ekonomer. Foto: Jonas Forsberg / Naturfotograferna / IBL
NYHET
Förenad forskarkraft gör nörden nyttig
Plötsligt pratas det om integrerad forskning i många forskningspolitiska sammanhang – både i Sverige och internationellt. Curie tittar närmare på begreppet i två artiklar. Först: Är integrerad forskning möjlig och önskvärd? Och vad innebär det att forska på det sättet?
Att kombinera kunskaper från olika vetenskapliga discipliner och från samhället utanför akademin för att angripa komplexa problem. Det är ofta vad begreppet integrerad forskning syftar på.
Klimatfrågan är ett bra exempel. De flesta är överens om att det behövs kunskaper från såväl natur- som samhälls- och humanvetenskap samt från aktörer utanför akademin för att lyckas styra in världen på en mer klimatvänlig väg. Det stora intresset för integrerad forskning är därför lätt att förstå.
Forskning passar bäst i stuprör
Men alla är inte entusiastiska. Ulf Sandström forskar om forskningssystem och forskningspolitik, med bas på KTH samt Linköpings och Örebro universitet. Han är också en av medförfattarna till antologin ”Hela vetenskapen! 15 forskare om integrerad vetenskap”, nyligen utgiven av Vetenskapsrådet och Unesco. Sandström anser att förhoppningarna om integrerad forskning mest är önsketänkande och speglar en ovilja att acceptera hur forskningssystemet fungerar.
– Forskningen är ett maskineri som vi byggt upp under flera hundra år och som varit oerhört effektivt, säger han. Och den passar bäst i stuprör, i specialiseringar. Forskare ska vara nördar, oerhört specialiserade på sin sak, det är så de driver fram resultat.
Det är lätt att tro att det går att bygga om maskineriet och få det att göra något annat, men då faller många av systemfunktionerna, menar Ulf Sandström.
– Det fanns en större förståelse för det bland forskningsadministratörerna för 30, 40 år sedan, för de hade läst sin Kuhn, Popper och Merton. Styr du forskarna åt ett annat håll så tappar de kontakten med sitt fält internationellt. De lyckas inte längre publicera sig och kan inte föra en dialog med internationella kolleger – för att det de gör inte längre är forskning.
Universitet ska inte bedriva praktisk problemlösning
Naturligtvis är det inte fel att integrera forskningsresultat och omsätta dem i samhällsnytta, betonar Ulf Sandström.
Men då rör det sig om praktisk problemlösning, inte forskning, och sådan verksamhet bör samhället bedriva någon annanstans, inte vid universiteten, menar han. Hellre i statliga utredningar, i näringslivet eller i forskningsinstitut, skilda från universiteten, men med understöd från expertforskare.
– I en studie vi gjorde av kluster inom cancerforskning fann vi en grupp framgångsrika forskare som också var tydligt entreprenöriella och bland annat duktiga på att ta patent. Det känner vi också igen från andra undersökningar: det finns star scientists som har förmågan att ta klivet över. Men det är för att de har kommit väldigt långt i sitt stuprör och kan se möjligheter som ingen annan ser. Vägen dit har mycket sällan gått över integration och gränsöverskridande samarbeten.
Incitament för samhällsrelevant forskning behövs
Jon Moen, professor i ekologi vid Umeå universitet, är också medförfattare till ”Hela vetenskapen!”. Han håller med Sandström om att dagens forskningssystem i grunden är konstruerat för den disciplinära forskningen och att integrerad forskning innebär särskilda utmaningar. Men hans slutsats blir en helt annan.
– Om vi bara accepterar den rådande ordningen så har vi ju gett upp. Då säger vi att forskningen inte kan ha något stort inflytande i samhället. Forskarvärlden är en konservativ värld, men också en pragmatisk värld. Forskare går dit där pengarna finns. Vill vi ha mer samhällsrelevant forskning så behöver vi skapa incitament för det. Det kommer förstås alltid finnas enskilda forskare som bedriver integrerad forskning ändå, trots att systemet inte stöder det, men för att få fart på utvecklingen krävs incitament.
De särskilda utmaningarna att bedriva integrerad forskning ligger på två plan, konstaterar Moen. Dels i själva forskningen. Alla discipliner har sitt språk, sin syn på forskningsfrågor, metodik, kvalitet. På samma sätt finns det skillnader mellan forskarvärlden och aktörer utanför. Att överbrygga dessa klyftor och lära sig samarbeta tar tid. Och tid är pengar.
– Generellt är forskare dåliga på att samarbeta över disciplingränser, för vi har inte fått träning i det, säger Jon Moen. Det blir en längre startsträcka, jämfört med att jobba med någon inom sitt eget fält. Men vårt forskningssystem kräver i princip full fart från dag 1. Då är det lätt att man väljer det inomdisciplinära som ger snabbare utdelning.
Bedömningen riskerar falla mellan stolarna
Det andra stora problemet är meriteringen, menar Moen. Expertpanelerna som avgör vem som får tjänsten eller forskningspengarna eller vems artikel som blir antagen är nästan alltid inomdisciplinära och saknar ofta både kompetens och intresse för att sätta värde på det som faller utanför den egna disciplingränsen.
– Söker du en tjänst idag är det i allmänhet en anställningskommitté på en fakultet som bedömer dig. Det innebär att den som jobbar fakultetsöverskridande har en nackdel. Men det skulle ju gå att ordna en fakultetsöverskridande nämnd. Universiteten behöver fundera på hur de ska hantera bedömningen av forskning som spänner över flera områden.
Den linjära modellen fungerar inte
Jon Moen avfärdar argumentet att den praktiska problemlösningen kan ske någon annanstans i samhället, skilt från forskningen.
– Det är en bild som ofta upprepas: först kommer grundforskning, sedan tillämpning och sedan förändring i samhället. Den linjära modellen. Men det har visat sig att det sällan fungerar så i verkligheten. För att kunskapen ska bli användbar behöver vi integrerad kunskapsuppbyggnad.
Själv har Jon Moen forskat i huvudsakligen tvärvetenskapliga sammanhang sedan slutet av 1990-talet. Forskningen gäller naturresurser och markanvändning och genom att den skett tillsammans med statsvetare, historiker, kulturgeografer och ekonomer har resultaten blivit mer relevanta som kunskapsunderlag i miljöfrågor, menar han.
Även Jon Moen funderar på om forskningsinstitut vore en lämplig bas för den integrerade forskningen.
– Det är ju något som finns i många andra länder och som Sverige nästan saknar helt. Forskningsinstitut är inte alltid lyckosamma – de har en tendens att stagnera. Men vi kanske kunde hitta en mer dynamisk modell där folk lättare kan röra sig mellan universitet och institut.
Läs också i Curie:
Antologi om integererad forskning
Antologin Hela vetenskapen! 15 forskare om integrerad vetenskap handlar om integrerad forskning. Den presenterades vid Vetenskapsrådets och Svenska Unescorådets gemensamma seminarium om integrerad forskning på Världsvetenskapsdagen den 14 november 2014.
Både Ulf Sandtröm och Jon Moen är medförfattare till antologin.
Du kanske också vill läsa
Nyhet 9 september 2024
Han skriver om humanioras plats i forskningslandskapet och i samhället i stort. Erik Isberg är vetenskapshistoriker och forskar vid KTH om miljövetenskapernas historia. På sin frit...