Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Bilden på Stefan Lundblad är tagen vid Uppsala högar. Foto: Johanna Fryksmark

NYHET

Fler lyssnar på en berättare med doktorstitel

Historikern Stefan Lundblad hade en morfar som berättade om livet förr och en historielärare som sköt med knallpulverpistol i klassrummet. Själv blev han museichef och nu ser han fram emot att ta sig an Upplandsmuseet.

Historikern Stefan Lundblad har hamnat rätt i livet. Han går igång på berättelser och sådana finns det gott om på de olika historiska museer han arbetat vid. Föremålen på museerna gör de historiska berättelserna autentiska, och berättelserna ger i sin tur föremålen liv. Han tar Armémuseums samling av fanor som exempel.

− Fanorna är fantastiska konsthantverk, men de blir spännande först när man berättar historien om vem som bar dem på slagfältet och vad som hände. På slagfältet var det dammigt, stökigt och högljutt, men man kunde kommunicera med tydliga visuella signaler som vimplar och man kunde återsamlas vid fanan.

På Armémuseum är historien verkligen på liv och död, säger Stefan Lundblad som varit museichef på Armémuseum från 2017 fram till alldeles nyligen.

Nytt jobb i Uppsala

I augusti tillträdde han sitt nya jobb som landsantikvarie – museichef − vid Upplandsmuseet i Uppsala. Förutom länsmuseet hör också friluftsmuseet Disagården med gamla gårdar och djur till organisationen, samt Gamla Uppsala museum som ligger vid det kända fornlämningsområdet med stora gravhögar.

− Att jobba med den här spännvidden känns mycket intressant och roligt, från internationellt turistmål till länsmuseet med möten med människor som bor nära. Och jag känner mig hemma i Uppsala. Jag både pluggade och doktorerade där.

Han vill fortsätta att vara involverad i berättandet och folkbildningen.

− Alla läser inte historielitteratur, men de flesta människor går någon gång på museum. Det är där folk möter historia och där man kan lära ut och påverka hur människor ser på historien. Det är spännande och fascinerande att jobba med det mötet.

Stefan Lundblad tycker att det är synd att människor som levde i en annan tid ibland förfrämligas, att man gör sig lustig över dem.

− De var inte konstigare än vi är idag. Om vi levde i deras tid skulle vi inte ha hanterat saker annorlunda än de gjorde. Ibland kan en del TV-program bli väl putslustiga, även om det förstås blir bra TV. Förhoppningsvis lockas tittarna att ta reda på mer.

Morfar samlade fotografier

Stefan Lundblad har varit intresserad av historia hela sitt liv. Han föddes 1975 och växte upp i Gävle med en ensamstående mamma som arbetade med administrera köer till förskolor vid kommunen. Pappan, som han regelbundet träffade, reste runt i Sverige och Finland och svetsade turbiner och reparerade generatorer på kärnkraftverk.

Ingen av föräldrarna var intresserade av historia, men det var morfar. Han
ägnade sig åt hembygdsforskning på öarna utanför Gävle och hade en resväska full med fotografier av människor och deras liv på öarna.

− Morfar hade också ett band med en inspelad intervju med en gammal fiskargumma. Det var verkligen spännande att prata med både mormor och morfar om berättelserna från öarna.

Stefan Lundblad tillbringade alla somrar i sina morföräldrars sommarstuga på en av öarna. Stugan var i sig ett stycke historia och den saknade både el och vatten.

− Det var en gammal timrad 1800-talsstuga från Hedesunda. Morfar hade själv monterat ner den, fraktat den till ön och monterat upp den där, stock för stock.

På både högstadiet och gymnasiet hade Stefan Lundblad tur med lärarna i historia. Han hade nog inte blivit så intresserad av ämnet utan dem.

− Bo Nordlund verkligen brann för historia och Walter Nordkvist var fantastisk. På en lektion om utbrottet av första världskriget hoppade han upp på en stol och sköt med knallpulverpistol ut över klassen för att illustrera skotten i Sarajevo. Det är inget man glömmer i första taget!

Bytte spår två gånger

På gymnasiet läste han först på naturvetenskaplig linje, men bytte till samhällsvetenskaplig efter ett år eftersom ämnena där intresserade mer. Även på universitetet valde han till en början fel. Han var en av de första i släkten som pluggade vidare och ville kunna säga vilket yrke han skulle bli.

− Jag tyckte – och tycker – att sjuksyrra är ett viktigt yrke så därför tänkte jag bli det.

Parallellt pluggade han idé- och lärdomshistoria på kvällstid, men efter ett år insåg han att han la mer tid på det än på sjuksköterskestudierna.

− Då började jag läsa historia på heltid istället och redan efter ett par veckor kände jag att det var historia jag brann för, att det var historia jag ville hålla på med. Jag insåg att jag kanske inte måste ”bli ett yrke”, även om min föräldrar fortsatte att fråga vad jag egentligen skulle bli. Jag satte till och med upp en lapp på mammas kylskåp där jag listat olika saker som jag kunde bli.

När Stefan Lundblad tagit magisterexamen i historia ville han doktorera för att få fortsätta med historia och få fortsätta skriva. Det var dock antagningsstopp till forskarutbildningen i historia i Uppsala och för att utnyttja tiden läste han freds- och konfliktsvetenskap. Han hann bli klar med D-nivån i det ämnet också innan han blev antagen som doktorand i historia 2001.

− Vi var runt femton personer som blev antagna samtidigt och många av dem hade jag pluggat med tidigare. Vi växte på sätt och vis upp tillsammans, blev forskare tillsammans och flera av dem är fortfarande några av mina närmaste vänner.

Forskade på handelsmän i Gävle

Avhandlingen handlade om hur handelsmännen i Gävle förändrades från 1765 till 1869. I början av perioden drevs handelshus tillsammans med hela familjen, men med tiden började företagen drivas mer som dagens aktiebolag. Kvinnor och män fick olika roller, ägandet blev opersonligt och man marknadsförde företaget och produkterna istället för att lyfta fram släkten.

Stefan Lundblad brukar låta två bilder illustrera utvecklingen. Den första är en målning av familjen Garberg som var verksamma inom handel och sjöfart.

− På det Garbergska familjeporträttet från 1836 finns hela handelshuset – familjen − med. På fotot på Sandviks aktiebolagsdirektion 1888 sitter enbart tio män med höga hattar.

Disputationen ägde rum i februari 2007, men redan ett halvår tidigare hade han börjat jobba som intendent på Marinmuseum i Karlskrona. Jobbet hade han sökt på annons.

− Jag var stipendiefinansierad som doktorand och ville ha ett fast jobb helt enkelt. Då kände jag ingen som bodde längre söderut än Norrköping, men Karlskrona visade sig vara en fantastiskt trevlig stad.

I Karlskrona utredde han hur myndigheten som museet hör till − Statens maritima och transporthistoriska museer, SMTM − borde arbeta med kunskap och forskning. Bland annat kom han fram till att myndigheten borde ha en forskningssamordnare. En sådan tjänst inrättades och Stefan Lundblad sökte och fick den. Arbetsplatsen blev därmed Vasamuseet i Stockholm, som liksom Sjöhistoriska museet också hör till myndigheten.

Händelserika år på de maritima museerna

Förutom under ett par kortare utflykter till Kulturdepartementet, där han var departementssekreterare respektive sakkunnig för museifrågor, arbetade han på Statens maritima och transporthistoriska museer till 2017. Han blev forskningschef och senare också stabschef och ställföreträdande myndighetschef.

− Det hände otroligt mycket på museerna, det var verkligen inte stillastående. Jag hjälpte till exempel till att skapa ramarna för det som kom att bli museet Vrak som nu öppnat på Djurgården. Det berättar om några av de 100 000 vrak som står på Östersjöns botten, många vrak är hela eftersom miljön är perfekt för att trä ska bevaras.

Han var också med och drog igång Centrum för maritima studier som är ett forskningssamarbete mellan Stockholms universitet och SMTM.

− En vanlig avhandling blir läst av kanske 150 personer, men Statens maritima och transporthistoriska museer har 1,8 miljoner besökare om året. Genom samarbetet kan forskarna använda museerna för den tredje uppgiften och få ett helt annat genomslag.

Forskarutbildning ger tyngd

Stefan Lundblad konstaterar att han har haft stor nytta av sin forskarutbildning under karriären.

− På forskarutbildningen lärde jag mig att hantera stora mängder data, se och analysera mönster och att driva projekt under lång tid. Det är kunskaper jag verkligen haft användning av.

Han lyfter också symbolvärdet av en doktorstitel.

− En doktorstitel öppnar en del dörrar. Man får respekt och möjlighet att delta i diskussioner som jag tror att man inte skulle bli inbjuden till annars. När jag gjorde en guideutbildning på Marinmuseum tog åhörarna till sig vad jag sa eftersom jag var forskarutbildad. Gamla pensionerade officerare sa att det var ”skönt med någon som visste vad han talade om”, men jag tror att mina kollegor utan doktorstitel hade gjort ett minst lika bra jobb. Den kunskap som många av de anställda vid våra museer besitter är djupt imponerande.

I museichefsrollen är titeln förstås också en fördel.

− Museichefen ses ofta som den främsta företrädaren för både museet och för ämnet. Forskarutbildningen ses som ett bevis för att man har den historiska kunskapen med sig.

Artikelserie: Doktor – och sen då?

Hur väcktes deras nyfikenhet för forskning? Vad fick dem att lämna akademin? Vilken glädje har de haft av sin forskarutbildning?
Möt människorna som disputerat och sedan gjort karriär utanför akademin.

Läs alla artiklar i Curies artikelserie Doktor – och sen då?

Relaterat innehåll

Nyhet 12 februari 2024

Carina Järvenhag

Om Karins Senters fascination för förortssvenska ska sammanfattas med ett ord får det bli ”Zlatan”. Ett intresse som så småningom ledde fram till avhandlingen ”Att göra förort”. –...

Nyhet 29 januari 2024

Siv Engelmark

Hon har gjort examensarbete på Nasa, doktorerat om planeten Mars och kan varenda replik i filmen Stjärnornas krig. En livslång passion för rymden har lett Ella Carlsson till det nu...

Nyhet 5 december 2023

Eva Annell

Anna Sjöström Douagi älskar forskningsmiljön, men lusten att skapa internationella samarbeten är ännu större. Nu arbetar hon med strategiska initiativ vid Nobelstiftelsen och är bo...