Ett steg på väg mot jämställdhet

Fördelningen av kvinnor på olika nivåer i den svenska akademin brukar liknas vid en pyramid. Andelen är störst i basen och minskar sedan ju närmare toppen man kommer.

– Idag är mer än 60 procent av alla studenter på grundnivå kvinnor och bland dem som disputerat finns sedan 2009 lika många män och kvinnor. Bland professorer är mindre än var fjärde professor (24 procent) en kvinna, säger Ulrika Kaby, analytiker vid Vetenskapsrådet och författare till rapporten Jämställdheten i högskolan och Vetenskapsrådets forskningsstöd.

Den sneda könsfördelningen är inte unik för den svenska akademin. Enligt EU-rapporten She figures var nästan 60 procent av dem som 2010 tog examen från grundutbildningen kvinnor. Liksom närmare hälften, 46 procent, av alla som disputerade. Högre upp i hierarkin minskar andelen kvinnor och bland professorer var bara var femte en kvinna.

När det gäller ledningen av högskolor och universitet – rektorerna – är dock Sverige långt mer jämställt än övriga EU-länder. Av de lärosäten som är medlemmar i Sveriges universitets- och högskoleförbund, SUHF, leds 19 av 37 (51 procent) av kvinnor. Det kan jämföras med att bara vart tionde universitet inom EU leds av en kvinna.

Andelen kvinnor har ökat

Mellan 2003 och 2013 har andelen kvinnor som forskar och undervisar i den svenska högskolan ökat på alla nivåer. Den största ökningen har skett bland lektorer, men även andelen kvinnor bland professorer har ökat – med en procentenhet per år.

Att kvinnor utgör en så stor andel av lektorerna (närmare hälften) är också en antydan om att andelen kvinnliga professorer kommer att fortsätta öka, menar Ulrika Kaby.

– En anställning som professor föregås ofta av en anställning som lektor. Därför finns goda möjligheter att den här utvecklingen fortsätter om män och kvinnor ges samma förutsättningar till en akademisk karriär.

Vetenskapsrådets generaldirektör Sven Stafström ser positivt på den utveckling som skett under de senaste tio åren.

– Sverige har kommit långt i jämställdhet jämfört med övriga Europa.

Allt är dock inte jämställt, framhåller han.

– Den stora skevheten ligger i den låga andelen kvinnliga professorer. Här räcker det inte med att vänta in att den förändring mot ökad jämställdhet som skett längre ner på karriärstegen ska slå igenom också i toppen. Både högskolor och forskningsfinansiärer måste jobba aktivt med tydligare karriärvägar, aktiv rekrytering och ett jämställt forskningsstöd.

Går miste om begåvningar

Andelen kvinnor varierar också mellan olika ämnesområden. Den jämnaste könsfördelningen har humaniora medan den största snedfördelningen mellan könen fortfarande finns inom natur- och teknikvetenskap, även om skillnaderna minskat.

Sven Stafström beklagar att det finns så få kvinnor inom de teknik- och naturvetenskapliga områdena.

– Sverige går miste om många potentiella forskarbegåvningar på det viset. Inom dessa områden spelar traditioner en stor roll och sinnebilden av en forskare inom till exempel ett teknikområde är en man.

Att förändra detta synsätt kommer att ta tid.

– Det gäller att arbeta aktivt med rekrytering till grund- och forskarutbildning och att ge speciella stöd riktade till kvinnor för att stimulera till en forskarkarriär, betonar han.

Olika skäl att lämna akademin

Men varför når inte fler kvinnor toppositioner inom akademin? En hypotes, som ofta framförts i debatten, är att snedfördelningen skulle bero på att kvinnor lämnar akademin mycket oftare än män. Den här hypotesen får dock inget större stöd av forskningen på området.

– Flera studier som följt de disputerade i upp till tio år efter doktorsexamen visar snarare att kvinnor stannar kvar i akademin i något större utsträckning än män. Det här gäller för forskare som disputerat på 90-talet eller senare. Tidigare var det fler kvinnor än män som lämnade akademin, konstaterar Ulrika Kaby.

Skälen till att män och kvinnor lämnar akademin skiljer sig åt. Det framgår av en litteraturöversikt.

– Det verkar vara vanligare att kvinnor slutar för att de upplever att det finns brister i arbetssituationen. Det kan handla om brist på uppmuntran och stöd, utanförskap i forskningen, negativ särbehandling, dåliga erfarenheter av forskarutbildningen eller svårigheter att kombinera familj och karriär. Bland män tycks det vara vanligare att lämna akademin för att få en högre lön eller för att de har andra karriärplaner.

Svårare att avancera för kvinnor

En annan teori om vad snedfördelningen beror på är att kvinnor har svårare att göra karriär inom akademin än män. Flera studier visar också att så är fallet. Av de forskare som disputerade i Sverige 1991 blev 8 procent av männen professorer inom en tolvårsperiod, jämfört med bara 4 procent av kvinnorna.

Det tar också längre tid för kvinnor att nå en viss position. Av de forskare som tog sin doktorsexamen under perioden 2000-2003 anställdes kvinnor och män som forskarassistenter eller biträdande lektorer i ungefär lika stor utsträckning inom en sexårsperiod. Det tog dock i genomsnitt längre tid för kvinnor att få en sådan anställning.

Studier från USA och Europa pekar på samma trend. Kvinnor avancerar i lägre grad än män och det tar längre tid för dem att ta sig uppåt på karriärstegen.

Rapporten visar också att kvinnliga forskare i något större utsträckning har en tidsbegränsad anställning. Skillnaden mellan män och kvinnor är två procentenheter.

– Den är ingen stor skillnad, mätt i procentenheter. Men när den adderas till andra små skillnader i mäns och kvinnors villkor kan det ändå leda till ojämställdhet mellan könen. Det kan till exempel handla om sämre möjlighet till befordran för kvinnor eller om skillnader i den upplevda psykosociala arbetsmiljön, säger Ulrika Kaby.

Kvinnor mindre benägna att söka

Rapporten belyser också hur Vetenskapsrådets egna forskningsstöd fördelas mellan män och kvinnor. Analysen visar att för åren 2011-2012 finns inga signifikanta könsskillnader i beviljandegrad för flertalet bidragsformer, vilket är en klar förbättring jämfört med tidigare år.

Av rapporten framgår också att kvinnor är något mindre benägna att söka forskningsstöd från Vetenskapsrådet än vad män är.

– Den här skillnaden gäller karriärmässigt yngre kvinnor som disputerade för upp till tolv till sexton år sedan. Dessa kvinnor söker inte medel från Vetenskapsrådet i den utsträckning de borde göra med hänsyn till hur stor del av forskarkåren som de utgör.

Vad skillnaderna beror på vet man inte.

– Man kan bara spekulera om orsakerna. Är de kanske missnöjda med något i forskningssystemet eller har det att göra med hur de ser på sina chanser att beviljas medel?

Ulrika Kaby betonar vikten av att gå vidare med den här frågan för att ta reda på vad skillnaderna kan bero på.

– Det är viktigt ur ett jämställdhetsperspektiv, men också för att de här forskarna är forskningens framtid.

Fotnot: Rapporten Jämställdheten i högskolan och Vetenskapsrådets forskningsstöd ingår som en del i det kunskapsunderlag som Vetenskapsrådet tagit fram inför regeringens kommande forskningsproposition.