Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor
ryggtavan på en person som sitter vid ett fönster och skriver 

Berättelser hjälper människor att förstå och ger perspektiv, framhåller Ingela Nilsson. Foto: Seema Miah/Unsplash

NYHET

De sätter ord på maktövergrepp i akademin

Att bryta tystnaden och sätta ord på självupplevda maktövergrepp inom akademin – det är syftet med en nyligen utgiven antologi. Projektet föddes ur frustrationen att få höra samma historier om och om igen. Nu hoppas redaktörerna Julie Hansen och Ingela Nilsson att de samlade berättelserna kan fungera som en språngbräda för diskussion.
– Jag vill inte höra samma historier när jag går i pension, säger Ingela Nilsson.

Det startade vid en middag för ungefär tre år sedan. Uppsalaforskarna Julie Hansen, lektor och docent i slaviska språk, och Ingela Nilsson, professor i grekiska, började prata om arbetsmiljöproblem i universitetsvärlden, men bestämde sig för att byta samtalsämne.

Porträttbild av Julie Hansen.

Julie Hansen.

– Det blev för deprimerande. Vi var överens om att vi skulle kunna fylla en bok med alla dessa historier, berättar Julie Hansen.

Till slut bestämde de sig för att faktiskt göra det. De hade båda kommit så långt i sina akademiska karriärer att de vågade höja sina röster för alla som inte har samma möjlighet.

– Vi ville bryta tystnaden. Idén föddes ur frustration men det finns hopp i den. Trakasserier och mobbning är tyvärr vanligt inom den akademiska världen, och läsaren som upplevt detta känner sig mindre ensam genom att läsa att andra varit med om samma sak.

Berättelser hjälper människor förstå

Julie Hansen och Ingela Nilsson skickade ut en inbjudan till akademiker i sina nätverk i Sverige och utomlands att bidra med berättelser. Många tackade ja, några bollade vidare till kolleger och det blev ringar på vattnet.

Vi ville bryta tystnaden. Idén föddes ur frustration men det finns hopp i den.

Både Julie Hansen och Ingela Nilsson är litteraturvetare och studerar till vardags olika typer av berättelser. Deras forskningsfält Critical Storytelling är relativt nytt, men storytelling (berättande) har beforskats länge.

Porträttbild av Ingela Nilsson.

Ingela Nilsson.

– Att samla erfarenheter som berättelser hjälper människor att förstå och ger perspektiv. Det finns en kraft i att berätta, framhåller Ingela Nilsson.

Hon har själv bidragit med några texter, bland annat om den återkommande kommentaren att hon borde le och inte se så sur ut, och ett samtal med sig själv där en ung Ingela konverserar med dagens Ingela.

– Jag var en annan person när jag började doktorera än jag är idag, och så tror jag att det är för många. Texten är tänkt att illustrera de olika faser vi går igenom i akademin och hur viktigt det är att lyssna på varandra, kanske också på sig själv.

Ger röst åt problemet

Texterna ger röst åt problemet och gör boken trovärdig. Även de som lyckats har upplevt problem, påpekar Julie Hansen och Ingela Nilsson.

– Jag brukar inte lämna ut mig själv. Men jag skrev mitt bidrag What My CV Doesn’t Tell You vid en tidpunkt när jag var frustrerad och ledsen över arbetsmiljön. Forskning och undervisning är mitt drömjobb, men arbetsmiljön levde inte alltid upp till idealen, säger Julie Hansen.

Forskning och undervisning är mitt drömjobb, men arbetsmiljön levde inte alltid upp till idealen

Texten handlar delvis om upptäckten av den nedärvda attityden att man måste vara tuff och att det är enklare att ignorera problem.

– Det blev ett tillfälle att se tillbaka på min karriär och skriva om vissa erfarenheter som jag hoppas senare akademikergenerationer inte ska behöva utsättas för, säger Julie Hansen.

Åtta av författarna är anonyma, bland dessa finns även seniora forskare.

– Det är ledsamt att personer som kommit långt i den akademiska karriären och sitter på en säker position känner att de inte kan framträda med sitt namn, påpekar Ingela Nilsson.

Svårt att hitta orden

Många av skribenterna tyckte det var svårt att hitta de rätta orden.

– De hade tystats så länge. Tystnadskulturen är ett stort problem, framhåller Ingela Nilsson.

Kapitlet Phantom Libraries - Unspoken Words, Untold Stories and Unwritten Texts av Moa Ekbom, forskningsrådgivare för forskningsetik och tidigare universitetslektor i latin vid Göteborgs universitet, handlar just om avsaknaden av ett ordförråd.

– Jag är språkvetare i grunden och det är viktigt för mig med begrepp och ord. När jag själv gick igenom jobbiga situationer visste jag inte hur jag skulle börja prata om det som hänt. Språket vi har för att beskriva tillvaron i akademin är ganska binärt och skuldbeläggande, man är antingen framgångsrik eller misslyckad. Det finns ingen gråzon.

Orden är viktiga för att ge händelser tyngd och den rätta innebörden, menar hon. Att benämna en konflikt som ett arbetsmiljöproblem är någonting annat än att säga att en handledare och doktorand inte kommer överens.

– Det är viktigt att prata om det som händer som riktiga problem. Det är lätt att tänka att man inte ska klaga, att man ska vara tuff och skaka av sig negativa händelser. När man sedan väl bryter ihop skuldbeläggs man för att inte ha sagt någonting tidigare.

Tyvärr händer det ofta i akademin att förövaren förnekar sin roll i det som hänt och förminskar offrets upplevelser, menar Moa Ekbom.

Det är viktigt att prata om det som händer som riktiga problem. Det är lätt att tänka att man inte ska klaga, att man ska vara tuff och skaka av sig negativa händelser.

– Det är alltid enklare att skuldbelägga offret istället för att undersöka vilken roll ledningen har i situationen. Det är en del av förklaringen till varför det sällan rör sig om engångshändelser, historierna brukar upprepa sig.

Wetoo istället för metoo

Den som utsätts för maktmissbruk kan lätt känna skam när hen inser vad som pågått. Likaså kan någon som förstått vad som hänt, men inte sagt ifrån, känna skuld.

– Jag har hört många dåliga bortförklaringar från dem som stått tysta vid sidan om. Jag har själv gjort det, och det ska inte förekomma, säger Ingela Nilsson.

Hon hoppas att antologin kan fylla ett preventivt syfte genom att lyfta problemen och visa att det handlar om ett kollektivt problem, även för dem som ser på i det tysta.

– De är viktiga och borde ingripa. Vi borde hjälpa varandra.

Metoo påverkade akademin förvånansvärt lite och blev mer eller mindre ett misslyckande, menar hon. Rädslan att prata om den egna miljön är helt enkel för stor, och olika riktlinjer för att förbättra arbetsmiljön har inte heller förändrat så mycket.

– Metoo löste inte den knuten. Det är riskfyllt att uttala sig som individ, men även om det aldrig är lätt blir det enklare när man är fler, menar Ingela Nilsson.

– En vän till mig beskrev vår bok som ett ”wetoo”-projekt och det gillar jag. Vi borde fundera på ett ”wetoo” där man fokuserar på kollektivet. De yngre forskarna verkar vara mer medvetna om maktförhållanden i akademin, men de behöver stöd från äldre och etablerade forskare, kommenterar Julie Hansen.

Påtalat missförhållanden

Kollektivets och åskådarnas roll är någonting som också Dinah Wouters och Tim Noens har funderat på. Båda har disputerat inom latinsk litteratur vid Ghent University. Dinah Wouters har sedan gått vidare till en tjänst som postdoktor på ett forskningsinstitut i Nederländerna, medan Tim Noens jobbar på ett förlag för utbildningslitteratur efter en kort period som postdoktor utomlands.

De har haft bra stöd av sina handledare under doktorandtiden, och har inte råkat illa ut. Men de har sett andra personer som drabbats och försökt stödja dem genom att påtala missförhållanden.

– Jag blev en sådan person som många vände sig till med sina problem. Det har gett mig en inblick i hur utbrett maktmissbruk är, och att det handlar om ett systemfel, säger Dinah Wouters.

Såväl Dinah Wouters som Tim Noens har deltagit i möten om unga forskares arbetsmiljö och villkor. De bestämde sig för att tillsammans med doktorandkollegan Thomas Velle och en anonym författare, sammanfatta upplevelserna i kapitlet A Decisive Meeting at Department X.

Mötet som skildras i boken föranleds av att ledningen uppmärksammats på problem i doktorandernas och postdoktorernas arbetsmiljö. Sammankomsten krockar dock med ett karriärevenemang för unga forskare, så bara några få yngre forskare är på plats. Men det gör inget, menar en äldre forskare, alla har väl varit unga någon gång och kommer ihåg hur det var.

Missbrukar sin vältalighet

Under mötet går deltagarna igenom resultaten av en undersökning om hur doktoranderna och postdoktorerna trivs på institutionen. Det visar sig att 30 procent uttryckt missnöje i sina svar, men det tolkas snabbt som att 70 procent trivs bra. Professorerna på mötet påpekar också att den här typen av enkät för det mesta besvaras av missnöjda personer, vilket ger en skev bild av verkligheten.

– Forskare vill se siffror men när de får enkäter med fakta plockar de ut det som passar dem och gör en tolkning som speglar deras önsketänkande. Det är faktiskt chockerande att vara med om det, säger Dinah Wouters.

Hon och Tim Noens menar att utformningen av kapitlet som samtal vid sittande möte illustrerar diskursen som de makthavande använder sig av för att skydda varandra.

– Vissa bitar är direkt hämtade från verkligheten, påpekar Dinah Wouters.

– Akademiker är bra på retorik men också skickliga på att missbruka sin vältalighet. Ibland är det medvetet, ibland omedvetet, kompletterar Tim Noens.

Prata, gråta och skratta tillsammans

Igenkänningsfaktorn är hög.

– Många vet inte om de ska skratta eller gråta, men väljer att skratta till slut. Det är bra att prata om problem, och att kunna skratta åt dem, även om det är bisarrt.

Dinah Wouters och Tim Noens framhåller också kollektivets betydelse. Dinah Wouters är numer representant för doktorander och postdoktorer och berättar att en psykolog snabbt blev fullbokad när forskarna erbjöds samtal. Däremot har många inte tid för gemensamma aktiviteter som fika.

– Många är stressade och har bara en korttidsanställning. De vill inte lägga tid och energi på sociala aktiviteter. Ett besök hos en psykolog är säkert bra, men det är en individuell lösning och vi behöver kollektiva lösningar.

Istället för att lägga ansvaret på individen att stå upp för sig själv och säga ifrån borde professorer hållas ansvariga i större mån och avskedas om det behövs.

– Att byta handledare kan vara en lösning i det enskilda fallet, men samma professor kommer sedan ta in en ny doktorand som kan få samma problem, menar Tim Noens.

Ta till vara forskning om arbetsmiljö

Konsekvenserna av maktmissbruk kan bli mycket stora, både för individen och samhället. Julie Hansen påpekar att mobbningsoffer kan drabbas av depression, posttraumatisk stress och självmord, Arbetsmiljöproblem vid universitetet kan också spilla över på studenter och utbildningar.

– Forskning har påvisat en koppling mellan arbetsmiljö och produktivitet, säger Julie Hansen.

Hon har börjat läsa in sig på vetenskaplig litteratur om arbetsmiljöforskning och insett att det finns mycket man kan göra.

– Det finns en hel del forskning om universitetet som arbetsplats som vi borde kunna använda, men den här kunskapen tillämpas inte alltid. Universitetsvärlden behöver bli bättre på att omsätta den senaste forskningen på sin egen miljö.

Enkätstudie om genusbaserad utsatthet och sexuella trakasserier i svensk högskolesektor (2022) Länk till annan webbplats.

Läs också i Curie:

Vem får skriva och vem tar disken i akademin? (Curie)

Vad hände i akademin efter metoo? (Curie)

23 forskare om trakasserier inom akademin

Antologin Critical Storytelling: Power Abuse in Academia består av 23 bidrag från forskare i olika länder.

Bidragen varierar från dikter, illustrationer, mejlkonversationer, reflektioner och annat.

Forskare från alla steg i den akademiska karriären är representerade – från doktorander till pensionerade professorer.

Åtta av författarna är anonyma.

Antologin är publicerad med open access och kan laddas ner online Länk till annan webbplats..

Relaterat innehåll

Nyhet 11 mars 2024

Natalie von der Lehr

Hur handleder man doktorander och hur påverkar deras studieplan det fria kunskapssökandet? Curie har pratat med några forskare som fördjupat sig i handledarrollen och de utmaningar...

Debatt 26 februari 2024

Johan Elf, Uppsala universitet

När det administrativa stödet centraliseras får forskare och universitetslärare mindre tid till forskning och utbildning. Universitetsverksamhet som inte utgår från kärnverksamhete...

Krönika 6 december 2023

Tänk om forskning kunde vara mer som ett maratonlopp. Det borde gå att bryta och komma igen, och även misslyckanden borde kunna få ett erkännande, skriver Natalie von der Lehr.