Därför lämnade hon universitetet för industrin

Redan när Susanna Tronnersjö påbörjade sin grundutbildning på universitet var hennes mål att doktorera och bli forskare. Trots målmedvetenheten har hon aldrig varit strategisk utan menar att hon valt med hjärtat. Forskarutbildningen genomförde hon vid Sveriges lantbruksuniversitet och avhandlingen handlade om transkriptionsinitiering inom ämnet molekylär genetik.

– Ämnet fascinerade mig jättemycket. Det förklarar hur gener fungerar, varför en gen uttrycks, vad som gör att det blir rätt eller fel i uttrycket och vad som händer i cellerna.

Det första steget mot tillämpad forskning tog hon genom en postdoktortjänst på Karolinska institutet, där hon studerade tumörbildning.

– Jag fick blodad tand. Det blev ännu lättare att hitta drivkraften när jag såg att jag bidrog till något konkret.

Inga garantier för trygghet

Trots det växte en frustration långsamt fram. Hon kunde se hur forskarkolleger arbetade hårt, löste många problem och publicerades. Ändå fanns inga garantier för nya medel och trygghet.

– Det fanns ingen direkt korrelation mellan hur bra det gick och hur framgångsrik du kunde bli. Det var en ständig jakt på pengar.

Hon drömde om att få arbeta med stora komplexa projekt där man hade råd att satsa och började fundera på att lämna akademin. Efter sin postdoktortjänst fick hon stöd från Trygghetsstiftelsen, som ger råd åt statligt anställda i omställningsprocesser, bland annat universitetsanställda som vill söka sig utanför akademin.

– De hjälpte mig att förstå vad jag var duktig på och vilka mina drivkrafter är. Jag kom fram till att jag passade bra som projektledare och fick gå en kurs i projektledning.

Hon sökte olika tjänster inom projektledning, särskilt på läkemedelsföretaget GE Healthcare som hon visste arbetar mycket i projektform. Susanna Tronnersjö sökte och fick den tjänst hon har idag som senior scientist och team leader på GE Healthcare.

– Mitt arbete handlar om biologiska läkemedel som kommer från levande celler eller vävnad, till exempel antikroppar mot olika cancertyper eller autoimmuna sjukdomar. Jag utvecklar cellodlingsmedia som gör att antikroppen får rätt funktion, förklarar hon.

Drastisk byte med driv framåt

För Susanna Tronnersjö blev det här ett ganska drastiskt byte av ämnesområde där hon dessutom fick ansvar för att starta en ny grupp inom området. Hon beskriver en mycket brant inlärningskurva under två års tid innan hon kände att hon började landa i arbetet och verkligen kunde bidra med sin kompetens.

Hon erkänner att den bild hon hade haft av industrin inte riktigt stämde.

– Jag trodde att företagen var något slags Eldorado där man kunde köpa all utrustning som behövdes. Riktigt så var det inte, skrattar Susanna Tronnersjö.

– Visst är det skillnad och vi köper mer utrustning än i min tidigare forskargrupp, men det är definitivt ingen outsinlig källa.

En annan skillnad mot universitetet är att det finns ett tydligare driv framåt för att nå resultat.

– Även om mitt hjärta säger att jag vill förstå alla detaljer och följa upp alla trådar och mekanismerna bakom, så är det viktiga här att vi når fram till en tillämpning. Vägen dit är jätteviktig, men målet har större tyngd här.

Doktorstitel kvitto på självständighet

Hon uppskattar att ungefär hälften av hennes kolleger är disputerade.

– En doktorstitel är ingen garanti, men ofta ett ganska bra kvitto, på att det handlar om en människa med mycket driv och förmåga att vara självständig. En person som snabbt kan lära sig nya saker och sätta sig in i nya sammanhang.

Själv tycker Susanna Tronnersjö att det hon har mest nytta av från sin forskarutbildning och tid som postdoktor är att hon lärt sig strategier för att lösa problem.

– Jag blir inte rädd om någon ger mig en uppgift som inte ligger exakt inom mitt smala område. Jag vet att jag fixar det, att jag kan läsa in mig på det och fråga mig fram.

Hon har också stött på de klassiska baksidorna med att ha en forskarutbildning. Susanna Tronnersjö sökte arbete i nästan ett halvår efter sin postdoktorperiod innan hon hittade en tjänst på rätt nivå. Dessutom tyckte arbetsgivare ofta att hon var överkvalificierad. Hon tror att det finns en stereotyp bild av doktorer inom industrin, en bild av att de är insnöade, djupdykande och asociala. Men hennes egen erfarenhet är att det kan vara precis tvärtom.

– De flesta doktorer jag känner är väldigt drivande, öppna för nya idéer och diskuterar problem på ett öppet, rakt och vetenskapligt sätt. Det är egenskaper som behövs även på företag.

En jobbig men rolig väg

I efterhand ser hon fördelar med att hon slutligen hamnade på en tjänst som krävde forskarutbildning.

– Nu har jag också ett arbete som passar mig väldigt bra. Jag har fått möjlighet att utvecklas och lösa problem varje dag sedan jag började här.

Trots att forskarutbildningen periodvis var kämpig skulle Susanna Tronnersjö inte ha valt annorlunda idag.

– Då hade jag inte haft det jobb jag har idag. Jag kan motivera när som helst på dygnet varför jag tycker att mitt jobb är viktigt. Vägen hit har varit både rolig och jobbig, men den har lett mig åt rätt håll hela tiden.