Dags för en tryggare forskarkarriär

I juni 2015 gav regeringen Ann Fust, förvaltningschef vid Vetenskapsrådet, i uppdrag att utreda unga forskares villkor. Den 29 mars blev utredningen klar. Förslagen i den syftar till att säkra återväxten av framstående forskare i Sverige. Tydligare karriärvägar och färre tidsbegränsade anställningar står högt på dagordningen. Talesättet om att hungriga vargar jagar bäst ger inte Ann Fust mycket för när det appliceras på forskarvärlden.

– Det finns de som anser att otrygga villkor ger unga forskare incitament att anstränga sig för att uppnå bättre. Jag tror inte att de mest lovande forskartalangerna attraheras av utsikterna att fortfarande tio år efter doktorsexamen inte ha en fast anställning. Och så ser det ut för många universitetslärare idag.

För att svensk forskning ska stå stark även i framtiden måste vi tänka om och tänka nytt, menar hon.

– Varför skulle akademin skilja sig så mycket från övriga arbetsmarknaden? Förutsättningarna för att förutse framtiden är inte bättre där. Ändå klarar de att ha tillsvidareanställningar som grund.

Någon motsättning mellan konkurrens och trygga, förutsägbara villkor ser hon inte. Alla anställningar ska tillsättas i konkurrens, och de som efter noggranna kriterier väljs ut ska få veta vad som förväntas av dem för att gå vidare i karriären.

Fler meriteringsanställningar

Avsaknaden av tydlig karriärstruktur är särskilt problematisk för dem som nyligen avlagt doktorsexamen. Det enda som står till buds utöver tidsbegränsade postdoktorsanställningar är tillfälliga och osäkra anställningar. Vad som förväntas för att meritera sig för tillsvidareanställning är ofta diffust. I högskoleförordningen finns visserligen en meriteringsanställning, men den ser olika ut vid olika lärosäten. Det finns åtminstone tretton varianter och många ger inte rätt att prövas för tillsvidareanställning.

– Dessutom används meriteringsanställningar mycket sparsamt. Ett steg i rätt riktning vore att ha som nationellt mål att öka antalet med 50 procent under 2017–2022 och att införa samma regler för meriteringsanställning på alla universitet och högskolor.

Enligt förslaget ska det vara en anställning som biträdande lektor i mellan fyra och sex år, med flexibilitet bland annat beroende på vetenskapsområde. Efter det ska den biträdande lektorn – förutsatt att hen uppfyller de kriterier som lärosätet satte upp vid utlysningen – ha rätt att bli tillsvidareanställd.

De här tjänsterna ska vara avsedda för dem som disputerat för högst fem år sedan och de ska utlysas nationellt, gärna även internationellt. Statistiken visar att forskare är mest benägna att byta lärosäte de fem första åren efter doktorsexamen, och tanken är att meriteringsanställningarna ska främja mobilitet.

Viktigt att främja mobilitet …

Flera av utredningens rekommendationer till regering, lärosäten och forskningsfinansiärer bottnar i vikten av att forskare skaffar sig erfarenheter från olika lärosäten i och utanför Sverige.

– Mobilitet gynnar forskningen. Men den statistik vi tagit fram visar att majoriteten av alla forskare i Sverige fortfarande arbetar på det lärosäte där de tog sin doktorsexamen. Än mer anmärkningsvärt är kanske att 50 procent av de med meriteringsanställning och 40 procent av postdoktorerna är kvar på samma lärosäte som de disputerade vid.

Siffrorna varierar mellan olika områden och hänger naturligtvis samman med förutsättningarna inom dessa. Mest benägna att röra sig utomlands är forskare inom naturvetenskap och teknikvetenskap. Minst benägna att alls flytta på sig är deras medicinska kolleger. Inom samhällsvetenskap och humaniora rör sig forskarna mer inom Sverige än till andra länder.

Forskningsfinansiärerna har en viktig uppgift att premiera rörlighet i bidrag som vänder sig till unga, framhåller Ann Fust. Men för att bryta trenden behövs också ett ändrat karriärsystem med öppna utlysningar av tjänster.

– Den otydlighet som råder idag gör att det kan upplevas säkrare att stanna kvar vid det lärosäte där man har doktorerat.

… och jämställdhet

Att beakta jämställdhet var ett direktiv i utredningen. Ann Fust lyfter fram både mobilitet och jämställdhet som skäl till öppna utlysningar och att externa bedömare ska vara sakkunniga vid rekryteringen av biträdande lektorer.

– Genomskinliga och formaliserade processer gör kvinnor mer konkurrenskraftiga medan informella strukturer missgynnar kvinnor. Utredningar vi gjort vid Vetenskapsrådet visar att meritokrati är bra för jämställdheten.

Hon förordar också att antalet kvinnor bland de meriteringsanställda följs upp varje år. Ambitionen ska vara att deras andel minst motsvarar andelen i rekryteringsunderlaget.

Avskaffa stipendierna

Behovet av en tryggare situation för doktorander ägnas mycket utrymme i utredningen. Ungefär 10 procent av de 19 000 doktoranderna vid svenska universitet och högskolor finansieras av stipendier. En del får 9 000 kronor i månaden, andra 26 000. En del får pedagogisk utbildning, andra inte – och utan sådan blir det betydligt svårare att få en lektorstjänst. Vissa måste betala tillbaka stipendiepengarna om de inte tar sin examen. Gemensamt för de flesta är att de står utanför delar i socialförsäkringarna. Även om de flesta lärosätena kompletterar finansieringen kvarstår stora skillnader.

Ann Fust argumenterar för att stipendierna avskaffas – i likhet med utbildningsbidragen som de flesta lärosäten redan har tagit bort. Doktorander bör vara anställda vid lärosätet från första dagen.

– Inte bara av rättviseskäl utan också av kvalitetsskäl. Stipendier innebär ju att lärosätena tar emot doktorander som någon annan valt. Men som arbetsgivare är det viktigt att kunna ta ansvar för helheten och det är på det egna lärosätet som doktoranden deltar i forskningen.

Eftersom lärosätena kan behöva tid för att ställa om föreslår hon att stipendier under en övergångsperiod får förekomma under det första utbildningsåret, men då ska en lägsta beloppsnivå införas. Och när tre år återstår till doktorsexamen ska doktoranden anställas.

Tydligt karriärsystem

De flesta stipendiater kommer från länder utanför Sverige. Tänk om lärosätena inte har råd att anställa dem? Kan inte denna nyordning motverka internationaliseringen?

Det tror inte Ann Fust.

– 40 procent av alla doktorander – uppemot 8 000 – rekryteras från länder utanför Sverige. Stipendiaterna utgör bara en liten del – ungefär 250 personer antas per år.

Det är framför allt fem stora lärosäten som använder sig av stipendier i någon större utsträckning. För dem är självfallet omställningen större. När det gäller stipendier inom kapacitetsuppbyggnadsprogram där doktoranderna kommer från länder som exempelvis saknar egen forskarutbildning föreslås undantag från regeln om anställning, liksom när det gäller deltagande i EU-program.

Utredningen ska gå på remiss till bland annat forskningsfinansiärer, lärosäten, och andra intressenter. Enligt Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, är ett tydligt karriärsystem – med goda villkor på olika nivåer – avgörande för att ligga i framkant när det gäller kunskap och forskning.

– Det finns annars en risk att många, framförallt kvinnor, väljer bort en akademisk karriär och det är slöseri med kompetens, både för individen och samhället, säger Helene Hellmark Knutsson.

Läs mer:

Trygghet och attraktivitet - en forskarkarriär för framtiden (SOU 2016:29) Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.