Då hoppar doktoranderna av

Per Löwdin, doktorandombudsman vid Uppsala universitet, ser frågande ut när han kommer till sitt kontor denna torsdagsmorgon. Han har glömt bort den avtalade intervjutiden men kan ta emot ändå.

– Jag har dåligt korttidsminne. Fast det är bra i mitt yrke eftersom jag får lyssna till så fruktansvärt mycket elände, säger han.

Svårt att inse problemen

Per Löwdin kommer i kontakt med doktorander som har fått problem. I första hand försöker han hjälpa dem att lösa situationen så att avhandlingen blir klar.

– Den enda riktigt bra vägen ur forskarutbildningen är att slutföra den.

Han upplever att många doktorander har svårt att inse när det har uppstått ett problem.

– Doktorander är begåvade människor, de har varit duktiga i skolan. En del är också typiska ”vinnarskallar”, då kan det ta ett tag innan polletten trillar ner.

Bristfällig handledning

Problem med handledaren är vanligast i de fall Per Löwdin möter. En bra handledare ser till att doktoranderna disputerar i tid, hur han eller hon gör detta skiftar från person till person, menar han.

– I vissa fall är handledaren som en barnmorska som hjälper till att förlösa doktorandens idéer, i andra är handledaren ganska auktoritär och styr avhandlingsprojektet i hamn med fast hand. Jobbigast att hantera är handledare som innerst inne är osäkra vetenskapligt men ändå uppträder auktoritärt. Då kan doktoranden få hur konstiga råd som helst, med påföljd att avhandlingsprojektet går i stå.

Det blir ingen debatt

Oftast avråder Per Löwdin från att dra fram missförhållanden i offentligheten.

– Mitt jobb är i första hand att på bästa sätt försöka hjälpa den enskilde doktoranden, inte att skapa debatt. Även om det i vissa fall vore bra, inte minst med tanke på nästa generation doktorander.

De avhoppade doktoranderna försvinner för det mesta bara ur bilden, berättar Moa Ekbom, ordförande för Sveriges universitetslärarförbunds doktorandförening (SDF) och själv doktorand inom latin vid Uppsala universitet.

Hon ser flera förklaringar till att avhoppade doktorander ogärna berättar sin historia. Handledarna är personer med mycket makt – många doktorander är rädda att öppen kritik slår tillbaka eller går ut över kollegorna som finns kvar inom forskningen. Men den största faktorn är nog att det anses vara ett enormt misslyckande att lämna doktorandutbildningen.

– Det är en ära att bli antagen. Man känner att man sviker alla – från ens egna föräldrar till forskargruppen. Det blir en känslomässig reaktion som uppmuntras av det gängse mantrat ”vi är som en familj”, menar Moa Ekbom.

Hon hade själv problem med sin första handledare och bytte till slut.

– Men det tog ett tag att förstå vad som var problemet egentligen. Jag trodde ganska länge att det var mig det var fel på.

Hon skruvar sig på stolen – inte heller hon vill berätta så mycket om denna jobbiga period.

Tuffare vid fint universitet

Ofta är det ännu svårare för utländska doktorander att ta tag i problem, berättar John Steen, doktorandombudsman vid Karolinska institutet.

– För många är det otroligt stort att få en doktorstitel ifrån Karolinska institutet. Då blir det tufft att säga ifrån och en stor besvikelse när det inte går som man har tänkt sig, säger han.

En annan grupp som kan stöta på problem är de som kombinerar klinisk tjänstgöring med forskarutbildning. Förutom att det kan vara svårt att få loss tid och pengar för forskningen är det lätt att hamna mellan två stolar.

– Chefen på kliniken har liten förståelse för forskningen, samtidigt kan forskningshandledaren ha svårt för att doktoranden med jämna mellanrum försvinner till kliniken. De kliniska doktoranderna har ofta många stressymptom och svårt att fokusera, berättar John Steen.

Hur många av dessa doktorander som hoppar av forskarutbildningen är svårt att säga. Det är vanligt att ta ett längre studieuppehåll när heltidstjänsten inom kliniken och forskningen vid sidan av inte längre går ihop. Officiellt är de fortfarande registrerade som doktorander, i praktiken har de lämnat utbildningen.

Åsa Samuelsson, ordförande för Karolinska institutets doktorandsektion 2012, påpekar att det finns en rangordning bland doktoranderna. Själv är hon hälsovetare och ska snart disputera inom epidemiologi.

– En ung kvinna som inte är läkare, inte håller på med klinisk forskning och inte ens är biomedicinare – det är lätt att folk ser ner på en.

Hon betonar att även om Karolinska institutet har lätt att rekrytera både doktorander och disputerade forskare så betyder det inte att de slipper ta ansvar för de som arbetar där.

Forskarutbildningen – ett kall?

Moa Ekbom pekar på strukturella problem inom den akademiska världen. Många anser att forskningen är ett kall och att det ska vara tufft att genomgå en forskarutbildning. Genom sitt fackliga engagemang försöker hon ändra den situation det gett upphov till.

– Doktorander ses idag över axeln. Samtidigt går de Sveriges dyraste utbildning. Därför är det viktigt att följa upp och kvalitetssäkra utbildningen. Det behövs en tydlighet och transparens.

Att ge alla doktorander anställning i form av doktorandtjänster skulle vara ett steg i rätt riktning.

– När man anställer inser man att doktorander är ingen slit- och slängvara och tar istället till vara på dessa fantastiska forskare.

SULF:s Doktorandförening Länk till annan webbplats.

Läs också i Curie:
Så blir doktoranden framgångsrik forskare
Forskarutbildningen alltmer internationell