Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Transkribering av "Fler HS-forskare borde söka pengar ifrån ERC"

Stefan Svallfors: Jag är helt övertygad om att det finns ett antal svenska forskare inom humaniora och samhällsvetenskap som skulle vara mycket konkurrenskraftiga i de här sammanhangen, men som av en eller annan anledning inte söker sig i den riktningen. Det finns en potential, en outnyttjad potential här, och jag tror inte att det ska vara omöjligt om alla hjälps åt att kunna förbättra de här siffrorna. Jag vill understryka att det inte alls går jättedåligt för svenska humsam-forskare, inte alls. Det går hyfsat, men det skulle kunna gå ännu bättre.

Natalie von der Lehr: Hej och välkommen till Curiepodden, en podd om forskningens villkor. Mitt namn är Natalie von der Lehr, och i det här avsnittet pratar jag med Stefan Svallfors, huvudsekreterare för humaniora och samhällsvetenskap vid Vetenskapsrådet. Vi ska prata om en rapport som heter ”Söktrycket och framgång vid europeiska forskningsrådet, en analys med fokus på humaniora och samhällsvetenskap i Sverige”. Så välkommen Stefan. Har du lust att introducera dig själv.

Stefan Svallfors: Jag heter Stefan Svallfors. Jag är huvudsekreterare för humaniora och samhällsvetenskap vid Vetenskapsrådet och att vara huvudsekreterare betyder ungefär att man är en länk mellan forskarsamhället och forskningsfinansieringsorganisationen Vetenskapsrådet. Jag är också professor i sociologi och är verksam vid Institutet för framtidsstudier här i Stockholm.

Natalie von der Lehr: Eftersom du själv har varit och är aktiv forskare, har du sökt medel från ERC själv någon gång?

Stefan Svallfors: Jag har sökt tre gånger och aldrig fått. Så är det.

Natalie von der Lehr: Så kan det gå.

Stefan Svallfors: Så kan det gå

Natalie von der Lehr: Vi kommer tillbaka lite till hur det är att söka lite senare. Men nu har ni publicerat den här rapporten med fokus på humaniora och samhällsvetenskap. För det första, varför har Vetenskapsrådet jobbat med detta?

Stefan Svallfors: Man kan säga att det som var anledningen till att man ville ta fram den här rapporten, det var att man hade ett intryck av att det gick ganska dåligt för kvinnliga sökande inom humaniora och samhällsvetenskap i Sverige, och det var lite förbryllande. Varför skulle det gå särskilt dåligt för kvinnor just i humaniora och samhällsvetenskap, så där ville man reda ut lite närmare. Nu visade det sig när den här rapporten kom att det inte alls var det som var problemet. Det går inte alls sämre för kvinnor än vad det gör för män, på Europeiska forskningsrådet. Däremot så söker svenska humsam-forskare lite för sällan, och det gör också att det går ganska hyfsat för Sverige, men det går inte lysande och det skulle förmodligen kunna gå bättre om det var en större andel av dem som faktiskt har chans att få den här typen av bidrag, som faktiskt också söker dem. För att man kan se att det är ett ganska starkt samband på det viset att de länder som söker väldigt mycket, de är också de länder som får i större utsträckning än andra.

Natalie von der Lehr: Så om fler skulle söka så skulle fler också få i Sverige?

Stefan Svallfors: Det finns nog goda skäl att tro att det skulle vara så – det kan man ju naturligtvis inte veta. Det finns ju ingen mening med att forskare som inte har någon chans att få de här bidragen söker dem. Men vi tror att det faktiskt finns lite grand av en outnyttjad potential här så att man skulle kunna öka de svenska framgångarna på det Europeiska forskningsrådet, det tror jag.

Natalie von der Lehr: Lite kortfattat nu innan vi går in på fler detaljer om rapporten och framför allt hur man kan använda de här resultaten som ni har kommit fram till. Vad är ditt perspektiv på den här rapporten? Hur ser du på den?

Stefan Svallfors: Jag tycker det är en på flera sätt exemplarisk rapport och en rapport som är viktig på det viset att den identifierar att det vi från början trodde var problemet inte är problemet, utan det finns ett annat problem. Och det är ju oerhört värdefullt för ämnesrådet för humaniora och samhällsvetenskap och andra som vill fatta beslut i de här frågorna. Det är otroligt viktigt att ha ett bra underlag så att man inte sätter igång att försöka lösa fel problem utan faktiskt fokusera på det som faktiskt är problemet. Det är ju en oerhört värdefull rapport på det sättet.

Natalie von der Lehr: Ni har ju väldigt konkreta råd också i den här rapporten, både till forskare, lärosäten och till forskningsfinansiärer, vad man kan göra härnäst. Vad är det viktigaste där tycker du?

Stefan Svallfors: Om jag skulle lyfta upp någonting särskilt så skulle jag nog säga att den allra viktigaste rollen har de relativt nära och små forskningsmiljöerna ute på universiteten. För att det är i de här miljöerna som man faktiskt känner till vilka forskare det kan vara som kan komma ifråga för den här typen av bidrag och det är där också som man kan uppmuntra och stötta forskare som vill söka. Så det skulle jag nog se som det absolut viktigaste, att man ganska långt ner i organisationerna i de grupperingar där man faktiskt genomför forskning, att man där liksom stöttar de personer som det kan vara frågan om.

Men sedan finns det naturligtvis saker som forskningsfinansiärerna kan göra, saker som man kan göra på lärosätesnivå. Från forskningsfinansiärerna så gör vi redan nu… försöker vi stötta dem som söker för de bidrag där man gör intervjuer, så preppar vi de sökande så att de ska göra så bra som möjligt ifrån sig på intervjuerna. Vi kan också coacha i olika avseenden hur man ska tänka kring hur man lägger upp en sådan här ansökan och så vidare.

Men det är också väldigt viktigt att man på lärosätesnivå gör det man kan för att stötta den här sortens ansökningar, och där tror jag en sådan viktig sak är hur medfinansieringen från lärosätena ser ut. Där varierar det ganska mycket på det sättet att man på en del ställen hämtar den här medfinansieringen ganska långt ner i organisationen på institutions- eller till och med på forskargruppsnivå. Och det är ju delvis problematiskt, eftersom då kommer en framgångsrik ansökan till Europeiska forskningsrådet att så att säga att äta upp utrymmet för de närmaste kollegerna. Och det är ju inte riktigt lyckat, utan där bör man nog sträva efter att ha en central pott för detta, så att inte framgångsrika forskningsmiljöer plötsligt utarmas på grund av att de har varit framgångsrika. Det blir väldigt konstiga incitament i det där.

Men det har hanterats på väldigt olika sätt ute på lärosäten, och jag tror att det skulle finnas en poäng med att man satte sig ner och pratade om på vilka sätt man bäst stöttar de här ansökningarna. Och samma sak när det gäller det stöd som man kan få i själva ansökningsprocessen och ifråga om att så småningom administrera de här bidragen skiljer det sig också ganska påtagligt åt. Där är det väldigt viktigt att sådana här kontor eller positioner blir ett genuint stöd för de forskare som ska söka så att inte det blir ytterligare en byråkratisk instans som man måste brottas med. För det kan ju också minska lusten att söka det här den här sortens bidrag. Så jag tror att alla de här tre – forskningsfinansiärer, lärosäten, men också institutioner och forskargrupper – har väldigt viktiga saker att bidra med.

Natalie von der Lehr: Det gäller ju alla områden antar jag och det jag hört i alla fall från vänner och före detta kolleger är att det tar väldigt mycket tid och energi att skriva en ansökan. Men just inom humaniora och samhällsvetenskap, vad är det så speciellt där att det är färre som söker?

Stefan Svallfors: Jag vet faktiskt inte och jag skulle nog också säga utifrån mina egna erfarenheter, jag tror att det gäller för andra som har varit… Det är inte så fruktansvärt krångligt att söka ERC-bidrag. Jag tror att många, kanske i tanken så blandar man ihop de här bidragen med dem som kommer från det stora ramverksprogrammet. Och de ansökningarna är ofta väldigt komplexa – har väldigt mycket micromanagement – att man måste rapportera in massor med saker som man gör hela tiden. Det blir väldigt mycket administration för ganska begränsade forskningsmedel. Europeiska forskningsrådet är inte alls lika krångligt. Man kan säga, det är väl inte fullt så strömlinjeformad och effektivt som Vetenskapsrådets eget system, men det är klart mycket lättare att hantera än ramverksprogrammen. Och jag tror att det kanske kan finnas lite grann av en mytbildning om hur otroligt besvärligt det är att söka dessa bidrag. Det är inte en stor skillnad på att skicka en ansökan till Vetenskapsrådet eller att skicka den till Europeiska forskningsrådet.

Natalie von der Lehr: Känner forskare inom humaniora och samhällsvetenskap till att man kan söka från ERC över huvudtaget? Eller i vilken utsträckning känner man till det?

Stefan Svallfors: Jag tror att det varierar ganska mycket mellan olika forskningsmiljöer. I vissa forskningsmiljöer har man väldigt tydligt klart för sig att det här är en möjlighet för starka forskare att få en god finansiering. På andra håll tror jag inte riktigt att det här figurerar i tankarna kring vad det finns för finansieringsmöjligheter för forskningen. Och om den här rapporten och den podd vi nu spelar in i någon mån kan förbättra den situationen så tror jag att det är väldigt värdefullt.

För jag tror nämligen att det finns en föreställning till kring de här bidragen som inte är helt korrekt och det är att det är så fruktansvärt svårt att få dem. Men om man tittar på beviljandegraderna så ligger de ungefär likadant som de gör på VR. Ungefär tio procent av dem som söker får bidrag. Det är naturligtvis en hård konkurrens, men den är inte mycket värre än på andra håll, så jag tror att det kan finnas människor, forskare som låter bli att söka för att man tror att man är chanslös, men så behöver inte alls var fallet. Där behöver man verkligen titta efter om det verkligen stämmer, och då kan man titta på dem som nu har fått de senaste åren. Är det forskare i en helt annan division än där jag befinner mig själv eller är det som jag tror att i många fall är – ja men det är väldigt duktiga forskare, men det är jag också, varför inte söka.

Natalie von der Lehr: I den här rapporten pekar ni bland annat ut att många forskare inom humaniora och samhällsvetenskap har mycket undervisning och därför mindre forskning och har mindre meritering för sina ansökningar. Vad kan man göra åt detta? Hur kan man göra en forskare meriterad för en ERC-ansökan?

Stefan Svallfors: Ja alltså där tänker jag mig att det är ganska mycket ett samspel mellan nationell och europeisk finansiering här, alltså att man kan tänka sig att man söker och får ett forskningsbidrag på en nationell arena och det blir i sin tur en språngbräda för att söka europeiska och andra internationella pengar. Men jag tror också man verkligen kan fundera ute på lärosätena i vilken utsträckning man kan avsätta tid för personer att skriva bra ansökningar, till exempel. Det gör man på en del håll, där är det möjligt att få en månad eller så i tid för att kunna förbereda en bra ansökan. För det är naturligtvis jättesvårt att heltidsundervisa och parallellt med detta skriva en övertygande ansökan till Europeiska forskningsrådet.

Natalie von der Lehr: Men då ska man ju helst också ha publiceringar som man kan ta med i ansökan. Så det behövs lite forskningstid innan dess också, för att få ihop någonting.

Stefan Svallfors: Absolut, men även om det där naturligtvis är ett stort problem för forskare generellt att kunna få tillräckligt mycket tid för sin forskning så tror jag inte att man kan säga att svenska forskare är missgynnade jämfört med vad man är på andra håll i Europa. Det finns ändå en ganska bred uppsättning av forskningsfinansieringsinstrument som hjälper forskarna att hitta tid för att bedriva sin forskning på ett bra sätt. Där finns ju egentligen nu, kan man säga, bidrag för alla karriärsteg från postdoc-tjänster upp till professorstjänster. Så att det är klart att det kan behöva stärkas ytterligare, men jag tror inte att just den aspekten är en komparativ nackdel för de svenska forskarna.

Natalie von der Lehr: Alla har det lika illa. Som forskare då, om jag är nu en humanioraforskare och blir sugen på att söka ERC-pengar, till exempel en starting grant som ung forskare. Vad ska man tänka på?

Stefan Svallfors: En sak man ska tänka på är att de här bidragen är väldigt tydligt fokuserade på enskilda forskare för att bygga upp och driva forskargrupper. Det är alltså inte ett team som söker men det är heller inte en forskare som söker för ett litet ensamprojekt. Utan de här ansökningarna och de som så småningom bli finansierade är väldigt fokuserade på, vad ska vi säga, en sorts stjärnstatus och det där kan tror jag, för många svenska forskare, inte minst inom humaniora och samhällsvetenskap, vara ett lite väsensfrämmande sätt att tänka. Man är inte van att framhäva sig själv på det sätt som man behöver göra för att kunna bli framgångsrik i de här sammanhangen. Så att man får lite grann släppa på den, om det nu finns en sådan svensk blygsamhet eller en sorts, liksom kollegial återhållsamhet. Alla andra är ju i princip i lika bra som jag och så, här gäller det på något vis att övertyga finansiärerna om att du är en mycket bra forskare, och de bör satsa på dig.

Natalie von der Lehr: Framhäva sig själv, är ju inte det enklaste alla gånger i just med ett svenskt tankesätt.

Stefan Svallfors: Nej, men man kan säga att det finns en sorts avtrubbningseffekt. Har man väl börjat att prata om sig själv i lite hyperboliska termer så är det mycket lättare att fortsätta. Sen gäller det att man inte, kanske, i sitt personliga liv får samma grandiosa självuppfattning, men jag tror att det är… Man ska naturligtvis inte överdriva eller skryta utan grund, men att man verkligen lyfter fram och trycker på de styrkor man har som forskare och de goda idéer som ligger i den här ansökan som man har. Det är viktigt, och det kan inte jag heller se som ett fel.

Natalie von der Lehr: Jag läste också om projekten att man ska sikta ganska högt. ”High risk, high gain”.

Stefan Svallfors: Det är ju en uttalad målsättning bakom hela det här Europeiska forskningsrådet att det inte ska vara, om man får uttrycka sig så krass, standardforskning utan det här ska verkligen komma med något nytt, komma med perspektiv, som kanske ingen har tänkt på tidigare, kombinera discipliner eller approacher som man tidigare inte har tänkt på. Men sedan naturligtvis ha en balansgång i det där, för ingen kommer heller att finansiera forskning som är uppenbart orealistisk eller som har en väldigt stor risk att inte kunna genomföras. Där kanske det svenska lagom kan komma till sin rätt.

Natalie von der Lehr: Jag intervjuade en gång en forskare, i och för sig inom naturvetenskap, som hade fått en starting grant. Hon hade sökt en gång och inte fått, och sedan sökte hon igen och andra gången då hade hon fått lite pengar från institutionen för ett pilotprojekt så hon hade lite preliminära data att visa att metoden som hon hade tänkt använda funkade på just det här projektet. Och hon trodde att det varit ganska viktigt att kunna ha fått den här möjligheten, den här lilla summan med pengar som gjorde det möjligt att starta det här projektet.

Stefan Svallfors: Det exemplet som du beskriver låter verkligen som ett lyckat samarbete mellan det lokala och det globala på det viset man att man får möjlighet att testa ut någonting i en liten skala, pröva en idé som man sedan kan skicka in en ansökan om att göra i full skala. Så att det låter fullständigt exemplariskt i mina ögon, så tror jag många forskningsmiljöer skulle kunna tänka och agera.

Natalie von der Lehr: Tidigare i Curie har vi skrivit om Eva Hemmungs Wirten, som blev den första kvinnan i Sverige att få ett Advanced Grant från ERC inom humaniora, och det var då alltså 2017. Det är ändå lite häpnadsväckande att den första kvinnan inom ämnesområdet får den typen av forskningsmedel år 2017. Det är inte alls länge sen.

Stefan Svallfors: Det kan det ju hända att svenska forskare kanske har varit lite långsammare på bollen än vad man har varit på en del andra håll. Det kan också, men nu bara spekulerar jag, vara så att trots den hårda konkurrens som råder om de nationella forskningsmedel så kanske svenska forskare har en lite större chans att finansiera sin forskning nationellt än vad som är fallet på många andra håll. Och att man därför har varit lite långsammare med att ta det steget, i synnerhet om man har levt i en föreställningsvärld att det här är väldigt besvärliga bidrag att få och att så småningom driva, så kanske man hellre har valt nationell finansiering. Så länge man har kunnat få den. Men bättre lite senare än inte alls, skulle jag säga att det är väldigt positivt.

Natalie von der Lehr: I den här artikeln om Eva Hemmungs Wirtén, hon säger också att man måste nästan ha en två års plan för att söka. Och i rapporten är ni också inne på det, att man ska vara beredd på att söka igen. Att söka två gånger, att man inte ska börja tänka tanken för sent att nu ska söka ERC.

Stefan Svallfors: Det är ju alldeles riktigt, eftersom det här är trots allt ansökningar som är ganska stora. Man behöver ofta sy ihop samarbeten och nätverk med forskare på andra håll. Man behöver slipa sin ansökan. Man kanske behöver testa en del saker också på det sätt som vi pratar om för en liten stund sedan, så det är otroligt viktigt att ha ett långtidsperspektiv, men det är också viktigt, det som jag tror hon säger här att man ska inte låta sig nedslås om man får avslag en gång för att det är trots allt bara 10 procent som får, och det behöver inte betyda att det var något avgörande fel på ens ansökan. Det får man givetvis titta på hur omdömet såg ut, men också kalibrera det där med kolleger i den egna närmiljön för ibland så har ju även bedömare dåliga dagar och kanske är onödigt negativa. Då gäller det att inte bli nedstämd och avskräckt av detta utan att försöka igen. Och det säger jag som har försökt tre gånger utan att lyckas.

Natalie von der Lehr: Vad fick dig att sluta efter tre gånger?

Stefan Svallfors: Det var nog helt enkelt så att jag flyttade till VR.

Natalie von der Lehr: Vi ska återkomma lite till meritering, då är ju publiceringar, vetenskapliga publiceringar, hårdvaluta i forskarvärlden. Och där kan det ju finnas några problem inom humaniora, som ni också skriver om i rapporten – att man ganska ofta skriver på svenska och att meritera sig internationellt eller bli citerad att man också publicerar böcker i högre utsträckning och så vidare, vad kan man då göra för att öka just den meriteringen som blir bra i en ERC-ansökan?

Stefan Svallfors: Det mönstret att man i större utsträckning publicerar på det egna språket och att man i större utsträckning publicerar böcker istället för artiklar, det är inte något som särskiljer svensk humaniora från humaniora på andra håll. Utan det är väldigt tydligt på det sättet, det som då eventuellt kan göra svenska humanister missgynnade så är ju att det svenska språkområdet är så litet jämfört med om man skriver på franska, tyska eller spanska. Engelska har i stor utsträckning blivit det allmänna vetenskapliga språket, men för många humanister är ju själva framställningsformen och att skriva väl och så vidare är viktiga egenvärden. Där kan man ju spekulera bara i att man kanske i större utsträckning skulle kunna söka pengar för översättningar av viktiga verk på svenska, som förtjänar att nå en vidare publik, och det kommer ju i sin tur också att vara bättre ur meriteringssynpunkt.

Sedan är det inte alldeles klart för mig och kanske inte för någon annan heller, hur viktiga är alla dessa mått på citeringar och H-index och så vidare. Hur viktiga är de i den samlade bedömningen på Europeiska forskningsrådet. Det där tror jag varierar ganska mycket mellan olika bedömningsgrupper och discipliner. En del discipliner är väldigt mycket fokuserade på det, för andra discipliner spelar det där inte någon större roll, utan man ser mycket mer till kvalitet och innehåll i det som görs. Men jag tror överhuvudtaget… det är naturligtvis viktigt för forskare, oavsett disciplin och inriktning, att nå ut till en bred vetenskaplig publik och att inte ständigt vända sig inåt mot det egna vetenskapssamhället. Där är ju publikationer och översättningar till engelska viktiga.

Natalie von der Lehr: I de här förslagen, som ni har – ett förslag är att lyfta fram goda förebilder för att inspirera forskare att söka. Ni nämner, bland annat genom artiklar i Curie. Just det här med förebilder varför är det är så viktigt.

Stefan Svallfors: Jag tror att det är viktigt av flera anledningar. En anledning är just för att slå hål på myten om att det bara är några alldeles särdeles exceptionellt fantastiska forskare som över huvud taget kan komma ifråga för de här bidragen. Om man då ser att det finns duktiga forskare i ens egen närmiljö, som är människor de också, som har fått sådana här saker, då kan man inspireras av och tänka om hon kan, om han kan, varför inte jag. Jämfört med om man föreställer sig nån avlägsen superstjärna som man omöjligt kan komma i närheten av. Men det är också viktigt med förebilder för att ta tillvara på deras erfarenheter i ansökningsprocessen, vad är det de var med om, hur tänkte de, hur resonerade de när de satte ihop sitt team, när de skrev ansökan, vad var det de tryckte på, vad var det de höll tillbaka, alla möjliga saker, hur gick det för dem på intervjun, vad var upplevelsen där, vad frågade de efter, vad tänkte man efteråt att man borde ha sagt för någonting. Det finns hundra sådana små tips som är oerhört värdefulla att ta vara på så att inte varje enskild forskares erfarenhet av detta blir någonting som ingen annan tar del av eller kan få hjälp av. Så jag tror det är oerhört viktigt med goda exempel. De är särskilt viktiga i de små lokala miljöerna, men de är också viktiga på ett, vad ska vi säga, nationellt plan.

Natalie von der Lehr: Ni är också inne på alumni-nätverk och mentorer just för detta.

Stefan Svallfors: Det är ju egentligen samma idé. Fast här ligger kanske tyngdpunkten mer på just det här att ge goda råd snarare än att själv vara det här exemplet, för det är ju överhuvudtaget så med forskning att allt väsentligt som händer, händer väldigt långt ner i organisationen i mötet mellan forskare i ganska små, och nästan intima forskningsmiljöer. Det är där som de nya tankarna uppstår, det är där som man blir uppmuntrad eller avskräckt eller något annat. Det som forskningsråd och universitetsledningar säger, det är inte oviktigt, men det är inte alls lika viktigt som vad som händer nere på basplanen.

Natalie von der Lehr: Så en viktig aspekt är också själva forskningsmiljön.

Stefan Svallfors: Ja mycket, mycket.

Natalie von der Lehr: Och de kan ju se väldigt olika ut.

Stefan Svallfors: De kan se väldigt olika ut, och jag tror att de forskningsmiljöer som lyckas bäst, de lyckas hitta den här balansen mellan konkurrens och hjälpsamhet. Man är inte ensam som forskare, det är klart att i någon mening konkurrerar vi alla med varandra hela tiden om publiceringsutrymme och forskningsresurser och annat men på ett annat vis kan man ofta hjälpa varandra i de här lokala miljöerna. Men det gäller att etablera ett ledarskap som kan ta fasta på just detta, att vi gör det här tillsammans. Vi hjälps åt. Vi kan alla lyftas snarare än att man ska ha en konkurrens med kniven på strupen inom en liten forskargrupp, där man då inte kan få hjälp av varandra. Man kan inte utnyttja alla de resurser som de andra har. Det tror jag är väldigt väldigt viktigt att befrämja den sortens ledarskap snarare än ett som bygger på individ, konkurrens och utslagning.

Natalie von der Lehr: Ja, för det måste ju bli lite konstigt när det är flera stycken som söker, det hör man ju ganska ofta. Flera stycken söker samma medel eller från samma forskningsfinansiär när det är de här ansökningstiderna. Och det måste ju även hända på ERC-nivå, att det kanske är tre stycken unga forskare från en institution som söker.

Stefan Svallfors: Så kan det vara, men man måste ju då ha klart för sig att man konkurrerar med hela Europa eller när man söker på nationella forskningsråd så konkurrerar man med resten av Sverige, så det är inte så att min kollegas olycka blir min lycka, och tvärtom. Så är det ju lyckligtvis inte utan konkurrensen är på en mycket mer abstrakt nivå. Alla kan tjäna på att samarbeta i den lokala miljön.

Natalie von der Lehr: Om vi spekulera lite här, om framtiden. Nu har ni gjort den här rapporten och det är ju viktiga slutsatser att svenskar söker för lite. För det första: kan man få upp antal sökande inom humaniora och samhällsvetenskap?

Stefan Svallfors: Jag tror absolut att det är möjligt. Jag är helt övertygad om att det finns ett antal svenska forskare inom humaniora och samhällsvetenskap som skulle vara mycket konkurrenskraftiga i de här sammanhangen, men som av en eller annan anledning inte söker sig den i den riktningen. Så det tror jag absolut. Det finns en potential, en outnyttjad potential här, och jag tror inte att det ska vara omöjligt om alla hjälps åt att kunna förbättra de här siffrorna. Jag vill understryka att det inte alls går jättedåligt för svenska humsam-forskare, inte alls. Det går hyfsat, men det skulle kunna gå ännu bättre, det är vi rätt övertygade om. Och det ska bli intressant att så småningom om ett antal år, för det här är ändå ganska långsiktiga processer, komma tillbaks till en sådan här utvärdering och se vad som har hänt? Blev det bättre? Söker fler humsam-forskare nu? Har vi fått fler ERC-bidrag till Sverige eller inte?

Natalie von der Lehr: Så i Sverige väntar vi just nu på forsknings- och innovationspropositionen, det ska bli spännande att ta del av den. Så med tanke på den här rapporten, vad skulle du vilja se i den här propositionen?

Stefan Svallfors: Nu råkar vi veta en del, eftersom den nuvarande budgetpropositionen avslöjar en del saker som vi inte kände till tidigare. Det ser ju på det hela taget väldigt positivt ut för svensk forskning i den här propositionen. Jag tror det ser bättre ut än vad jag tror någon hade kunnat föreställa sig. Det handlar dels om en ganska stor satsning på nationell och internationell infrastruktur som ju är väldigt viktig, inte minst i ERC-sammanhang, att man har bra forskningsinfrastrukturer att basera sin forskning på. För humsam-forskare gäller det alla möjliga saker som registerdata, stora survey-databaser, psykologiska laboratorier, bibliotek och arkiv och mycket annat. Förutsättningen för att vi ska kunna bedriva riktigt bra forskning är ju att vi har bra data. Så det är väldigt positivt. Det ser också ut som om det kommer mer pengar till fri forskarinitierad forskning där forskarna definierar vad som är viktigt och hur man ska kunna angripa detta, och det är ju också något som förefaller väldigt positivt.

Det är också något som Vetenskapsrådet och ämnesrådet för humaniora och samhällsvetenskap har understrukit väldigt tydligt att forskarna själva som kollektiv är väldigt bra på att identifiera vad som är samtidens viktigaste och mest brännande frågor och styra sin forskning åt det hållet. Och sådana omorienteringar går ofta mycket snabbare än att lansera särskilda satsningar för särskilda områden som med nödvändighet tar lite längre tid att få på banan, och innan man har fått dem på banan är det kanske några andra problem som är de mest brännande. Och om forskningspropositionen innehåller vad som nu ser ut att finnas i den så är det också väldigt positivt, skulle jag vilja säga, för svensk humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Och som också i förlängningen kommer att leda till större framgångar på Europeiska forskningsrådet eftersom det är precis som vi pratade om tidigare, för att kunna meritera sig för att få de här så behöver man ha haft forskningstid, ha funnits möjlighet att tänka och skriva och publicera.

Natalie von der Lehr: Om du fick önska dig något i nästa proposition, vad skulle det vara?

Stefan Svallfors: Jag skulle önska, inte något specifikt, utan jag skulle önska att det politiska systemet i ännu större utsträckning än vad man gör idag vågar lita på forskarsamhället. Och vågar lita på att vi som kollektiv, även om det kan finnas individer som vill ägna sig åt något fruktansvärt esoterisk som ingen annan är intresserad av och som inte betyder någonting för någon annan… det är ju väldigt svårt att övertyga sina kolleger om att detta är forskning som vi ska finansiera och ägna sig åt. Det finns ibland en föreställning om att om man lämnar forskarsamhället att göra vad man vill så kommer de att ägna sig åt något otroligt konstigt som inte får någon glädje för någon annan. Och så är det ju verkligen inte. Utan svenska forskare, liksom forskare på andra håll, är ju besjälade av det de gör. Och de vill ägna sig åt viktiga saker, inte oviktiga saker. Så att om det är något budskap jag skulle vilja skicka till det politiska systemet så är det: våga lita på forskarna, vi kan.

Natalie von der Lehr: Du har lyssnat på Curiepodden, en podd om forskningens villkor. Vi tackar Stefan Svallfors för hans medverkan. Du kan hitta en länk till Vetenskapsrådets rapport och Curie-artiklarna som vi har pratat om i det här avsnittet på vår hemsida tidningencurie.se. Där hittar du också fler poddavsnitt, artiklar, debatter och bloggar om forskningens villkor och forskningspolitik. Jag som har pratat med Stefan Svallfors och redigerat det här avsnittet heter Natalie von der Lehr. Tipsa gärna dina vänner och kolleger om Curiepodden. Curiepodden finns på Soundcloud, iTunes, Spotify och Acast. Tack för att du har lyssnat.