Cecilia Malmström – doktorn som blev EU-proffs

Statsvetaren Cecilia Malmström har lång erfarenhet av arbete inom EU, bland annat som Europaparlamentariker, EU-minister och EU-kommissionär, senast med ansvar för handelsfrågor. Nu är hon senior fellow vid den välrenommerade tankesmedjan PIIE – Peterson Institute for International Economics – i Washington DC. Tillsammans med andra forskare skriver hon rapporter om handel och transatlantiska frågor samt ordnar olika seminarier.

– Jag har en virtuell seminarieserie som heter Tradewinds och handlar om handelspolitik. En gång i månaden bjuder jag in politiker, förhandlare, forskare och näringslivsfolk att delta i en diskussion. Ungefär tusen personer från olika delar av världen brukar koppla upp sig och lyssna, säger Cecilia Malmström.

Periodvis befinner hon sig på plats i Washington DC, men det mesta av arbetet gör hon från sin arbetsplats i hemmet i Göteborg. President Trumps utspel bevakas förstås, men mycket av diskussionerna handlar om annat som händer inom handelsområdet i världen.

Jag var aldrig elevrådsordförande, som många politiker varit, utan ganska osäker som tonåring.

– Över 80 procent av EU:s handel sker med andra länder än USA. Det finns många länder som tycker att det är viktigt att det finns regler, förutsägbarhet och att man respekterar avtal. Vi bör fokusera på att handla mer med dem.

Vill diskutera handel och geopolitik

Från och med den första september är Cecilia Malmström också gästprofessor vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Hon kommer att arbeta 20 procent under ett års tid, vilket hon också gjorde under läsåren 2020–2021.

– Jag ser mycket fram emot tjänsten vid universitetet, tycker att det är jätteroligt att undervisa och höra hur unga människor tänker och resonerar. Jag kommer att delta i andras kurser och prata om handelspolitik, EU-politik, multilaterala förhandlingar, WTO och geopolitik. Och om hur allt detta smälter samman.

I slutet av 1990-talet var hon med och startade det tvärvetenskapliga Europaprogrammet vid Göteborgs universitet. Hon har gästföreläst på programmet sedan dess och nu får studenterna se mer av henne.

– Jag har en hel del erfarenheter som de inte kan läsa sig till i böcker. Tänker att det är värdefullt för dem att höra hur det fungerar i politiken, hur förhandlingar egentligen går till.

Växte upp i Sverige och Frankrike

Cecilia Malmström föddes 1968 och växte upp i Göteborg. När hon var tio år flyttade familjen till Frankrike där hennes pappa arbetade på ett svenskt företag. De bodde strax utanför Paris under drygt tre år och vyerna vidgades också av att föräldrarna tyckte om att diskutera.

– Jag kommer inte från en politikerfamilj, men vi pratade mycket hemma om händelser i världen. Jag har också en stor och bullrig släkt som var ständigt närvarande när jag växte upp och inspirerade mig att diskutera och stå upp för mina åsikter.

Jag växte upp med tanken att det europeiska samarbetet fanns av ett skäl.

Cecilia Malmström blev tidigt fascinerad av politik. Hon tyckte om att lära sig och var duktig i skolan.

– Jag var aldrig elevrådsordförande, som många politiker varit, utan ganska osäker som tonåring. När jag gick i sjuan skulle ingen – särskilt inte jag själv – ha gissat att jag en dag skulle bli EU-kommissionär.

Samhällsvetarlinjen för att bli journalist

Istället drömde hon om att bli journalist och utrikeskorrespondent. Eftersom hon inte kom in på journalistutbildningen valde hon samhällsvetarlinjen vid Göteborgs universitet, för att bli journalist den vägen. Studierna inleddes med bland annat antropologi, statskunskap, ekonomisk historia och idéhistoria. Hon specialiserade sig sedan på statskunskap och på u-landskunskap, som det hette då.

– Framför allt var jag intresserad av utrikespolitik. Som journalist ville jag beskriva hur politiska system fungerar, hur makt växer fram och hur olika organisationer förhåller sig till varandra.

Parlamentet är en fantastisk miljö där man får jobba med frågor som påverkar hela Europa, med kollegor från 27 länder.

Många av studenterna i statsvetenskap var politiskt engagerade, i olika partier. Cecilia Malmström gick med i Liberalernas – då Folkpartiets – studentförbund. Någon journalistik blev det aldrig efter examen. Istället arbetade hon som lärare i samhällskunskap på Komvux.

– Jag hade vänner som tänkte doktorera och med tiden växte känslan fram att jag också ville fördjupa mig i något ämne.

Hon valde att skriva en avhandling om regionala politiska partier i Europa, sådana som önskade egna länder eller större regional självständighet.

– Jag hade bott i Barcelona ett år i slutet av 1980-talet när staden präglades av den katalanska självstyrepolitiken. Jag fascinerades av det och ville försöka förstå vad som drev dem.

Arbetade för inträde i EU

Inför folkomröstningen om Sverige skulle gå med i EU 1994 engagerade hon sig för ett medlemskap. Hon hade länge känt att Sverige borde vara medlem.

– När jag var barn reste familjen runt i Frankrike och såg stora krigskyrkogårdar från första och andra världskriget. Jag hade klasskompisar vars farfar och morfar låg där och jag växte upp med tanken att det europeiska samarbetet fanns av ett skäl.

Hon kandiderade för Liberalerna till Europaparlamentet första gången 1995, men blev inte invald då. Istället färdigställde hon sin avhandling och blev lektor vid Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet. Andra gången, 1999, tog kampanjen henne hela vägen.

– Det var förstås jätteroligt att bli invald i EU-parlamentet. Jag visste mycket om hur parlamentet fungerade och talar flera språk, vilket alltid underlättar, men ändå var det som en helt ny värld – hur man arbetar i utskotten, hur man påverkar, hur man agerar. Parlamentet är en fantastisk miljö där man får jobba med frågor som påverkar hela Europa, med kollegor från 27 länder.

Jag stod i en mataffär när statsminister Fredrik Reinfeldt ringde och frågade om jag ville bli Sveriges EU-kommissionär.

Förutom svenska och engelska talar Cecila Malmström franska och spanska, samt lite tyska och italienska. Hon pendlade mellan hemmet i Göteborg och Bryssel respektive Strasbourg i sju år. Sedan kom nästa vändpunkt i karriären.

– Liberalernas partiledare Lars Leijonborg ringde och frågade om jag ville bli minister i regeringen. Jag var vice ordförande i partiet så frågan kom väl inte direkt som en blixt från en klarblå himmel. Det var självklart att tacka ja.

Fick oväntat samtal från statsministern

Hon hann vara EU-minister och pendla mellan Göteborg och Stockholm i drygt tre år innan ett annat, mer oväntat, telefonsamtal ändrade kursen igen.

– Jag stod i en mataffär när statsminister Fredrik Reinfeldt ringde och frågade om jag ville bli Sveriges EU-kommissionär. Jag hade inte väntat mig det. Jag var ju Liberal, inte från Reinfeldts parti.

Den här gången behövde hon fundera mer och diskutera saken grundligt med familj och vänner. Beslutet hon och maken fattade var att flytta hela familjen till Bryssel 2010. Barnen, tvillingar, var då sex år.

– Jag är väldigt glad att familjen flyttade med, det var en förutsättning för att tacka ja tror jag. Som EU-kommissionär jobbar man hela tiden och det var skönt att bo i samma stad. Barnen trivdes och det var en fantastisk erfarenhet för oss alla att få leva i den internationella miljön i Bryssel.

Hann med mycket som EU-kommissionär

Hela tio år var hon Sveriges representant i EU-kommissionen. Till en början hade hon ansvar för EU:s inrikesfrågor och sedan blev hon EU:s handelskommissionär.

– Det är fantastiskt spännande att få vara med och påverka. Kommissionen tar fram förslag och när dessa initiativ blir realiserade känner man en stor tillfredsställelse. Bland annat tog vi fram en antikorruptionsstrategi, ett institut som jobbar med antiradikalisering och en handlingsplan för hur man hanterar människohandel. Vi lyckades få igenom handelsavtal med bland andra Kanada, Singapore och Japan.

Mellan Bryssel och Stockholm har kopplingen inte varit så stark.

Under åren inom EU fick hon uppleva att den svenska debatten svängde. Som parlamentariker for hon runt i Sverige och talade i allt från bygdegårdar till gymnasieskolor.

– Debatten om Ja eller Nej till EU hängde kvar länge efter inträdet. Nu är svenskarna ett av de folk som är mest positiva till EU. Vi inser att frågor om till exempel miljön inte kan lösas lokalt, att det även behövs en demokrati på högre nivå. Numera handlar diskussionen om hur vi ska samarbeta inom EU och vilka frågor vi ska driva.

Fler svenskar behövs i EU

Att Sverige är underrepresenterat bland tjänstemännen inom EU:s olika organ beklagar hon.

– När länder är kraftigt underrepresenterade kommer inte alla aspekter upp på bordet. Även om kommissionen ska verka för hela EU:s räkning måste det finnas tjänstemän som kommer med inspel som är viktiga ur Sveriges perspektiv. Det kan handla om sådant som havsmiljö, skog eller varg. Tjänstemän behövs också för att signalera till Stockholm när något är på gång i Bryssel.

Hon tror att det finns flera anledningar till bristen på svenskar.

– Från offentligt håll har man har inte coachat unga svenskar att söka de här jobben och inte ordnat utbildningar som gör att de klarar inträdesproven. Inte heller har man tagit hand om den personal som finns. Både Tyskland och Frankrike ordnar flera gånger om året stora träffar för alla sina tjänstemän i Bryssel. Mellan Bryssel och Stockholm har kopplingen inte varit så stark.

För hennes egen karriär har forskarutbildningen haft stor betydelse.

– Den har varit oerhört användbar. I utbildningen till forskare får man ju lära sig att tänka kritiskt, analysera, argumentera och lägga fram en tes. Man får också lära sig att ta ut det viktigaste ur väldigt stora texter. Inom EU finns många sådana.

Dramatiskt för forskare i USA

Cecilia Malmström är fortfarande liberal, men gick ur partiet för ett par år sedan eftersom hon djupt ogillar samarbetet inom Tidöavtalet. Hon talar dock hellre om annat, som den katastrofala situationen för forskare i USA.

Jag tror inte att vi i Sverige inser vidden av vad som sker inom akademin i USA.

Vid PIIE oroar sig kollegor utan amerikanska pass för att bli deporterade eller inte insläppta nästa gång de reser till Washington DC.

– Jag tror inte att vi i Sverige inser vidden av vad som sker inom akademin i USA. Det är otroligt dramatiskt och finns en enorm oro för vad som händer med den akademiska friheten. Miljarder dras in, man petar i läroplaner och vill att studenter ska ange kollegor som beter sig på ett ”oamerikanskt” sätt. Skötsamma studenter hämtas och bara försvinner. Det är sådant man bara trodde hände i Chile på 1970-talet.

Bör planera för tiden efter Trump

Hon framhåller att svenska forskare bör fortsätta ha kontakt med amerikanska kollegor.

– Det är viktigt att kloka amerikanska forskare inte känner sig bojkottade och isolerade från övriga kollegor i världen. Vi bör tillsammans illustrera konsekvenserna av den politik som förs nu, men också ge förslag på hur man skulle kunna göra istället. Det kommer ju en tid efter Trump.

För att främja demokratin i världen på lång sikt har hon och en kollega startat en tankesmedja för demokrati för ungdomar från hela världen. International Youth Think Tank har hittills haft sju internationella konferenser.

– Det är ett oerhört roligt och stimulerande arbete. Ungdomarna får diskutera hur de konkret kan förbättra demokratin i sina länder och lokalt där de bor. Många unga vill agera, känner att de har ett ansvar. Det är de som är framtiden.